Blogg

Politisk verkstad?

Det finns stunder då jag stannar upp och funderar över vad vi faktiskt håller på med. Nu tänker jag då inte på president Trump, Global warming, flyktingarna, de ökande ojämlikheterna eller alla ensamma gamla människor i Sverige. Jag tänker på jobbet, och vad jag lägger min tid på. Vanligtvis känns det oerhört meningsfullt när man jobbar på Bräcke diakoni. Men just den här veckan är jag osäker. Och då handlar det om Ilmar Reepalus utredning.

Strax före advent kom den, ”Välfärdsutredningen”, närmare 900 sidor tung materia med en stor mängd olika förslag. Jag träffade några av utredarna redan förrförra sommaren i Visby. Som oftast när det gäller offentliga utredningar fick jag ett positivt intryck – kloka, intelligenta och vetgiriga yrkesmänniskor med aptit på uppgiften. Fokuserade på att leverera bra förslag, utifrån det identifierade uppdraget.

Sedan dess har det varit rapporter, uppdragsmodifieringar, seminarier kring tentativa analyser, debattartiklar – och nu är det en färdig rapport. Och där går så gott som all uppmärksamhet åt det så kallade ”vinstförbudet”, trots att utredningens uppdrag innefattar så mycket mer. Och kanske är det här någonstans jag lite tappar modet. Vad är det vi egentligen borde diskutera nu? Innehåller utredningen förslag som leder till ett bättre Sverige? Handlar debatten ens om det, eller mest om politisk positionering? Hur fungerar egentligen utredningarna som ”politisk verkstad”, det vill säga platsen där politiska idéer formas och konkretiseras – för att sedan debatteras och beslutas?   

Den senaste veckan är präglad av Reepalus utredning. Vår riksorganisation Famna har jobbat hårt med ett fullödigt remissvar, där vi är många som varit inblandade. Det finns många viktiga förslag och aspekter, men allt kommer i skymundan av vinstfrågan. Och vad tycker jag själv om utredningen? Mest – faktiskt – att det känns som en missad möjlighet. Att utredningen kunde öppnat dörrar mot att få en markant större idéburen sektor i välfärden. Att idéburna organisationer borde stå över vinstdebatten per definition. Att konsekvenserna av förslagen blir orimliga. Allt detta kommer vi skriva i remissvaren. Det är – trots allt - en del av den politiska verkstaden…  

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs mer

Lekfullhet skapar framgång i arbetet

Jag läser en kurs på Stockholms universitet. Kommunikativt ledarskap heter den. Tänkte att den kunde vara bra nu när jag gått in i en ny roll som chef i Täby församling. Jag som i så många år varit medarbetare. Mina förväntningar var att jag ska få med mig massor om hur kommunikation kan göra mitt ledarskap bättre. Det är väl där det ofta börjar, att man tänker på vad det här kan ge mig. Sedan skiftar fokus, i bästa fall, man släpper sitt ego och ser det större sammanhanget där det egna bidraget tillsammans med andras blir något som är mycket större. Ni vet, ett plus ett blir tre. Att det inte bara handlar om mig och min insats. Vi skapar tillsammans. Ett av problemen forskare brottas med kring ledarskap är skillnaden mellan ledare som t ex Hitler och Gandhi. Två stora karismatiska ledare och personligheter som har entusiasmerat massor och påverkat världen, men ändå på så olika sätt. En av skillnaderna är att det ena ledarskapet är manipulativt och inte tillåter ett självständigt och kritiskt tänkande. Men det var inte det jag ville dela med er.

Redan vid första kurstillfället fångades jag av själva idén bakom kommunikationens dimension i ledarskapet, det ledarskap som får medarbetare verksamheter och organisation att andas och utstråla liv. Liv som uppfattas positivt och berikande för alla parter. Samtidigt som resultat levereras på ett kostnadseffektivt sätt. De kallar det för ett transcendentalt ledarskap eller ett kommunikativt ledarskap. Ett ledarskap som strävar efter ett ömsesidigt utbyte mellan ledare och medarbetare, där relationen är det bärande och där det finns en atmosfär som stimulerar kreativitet, självständigt tänkande och innovation. En atmosfär som kräver ett samspel.

I en organisation, ett företag, en kommun eller en församling finns nästan alltid mål och visioner som anger förväntade resultat, inriktning och identitet. Där finns ofta även en värdegrund som säger något om organisationens etik. Ändå är företag, organisationer, församlingar och kommuner så olika sinsemellan. De flesta bidrar till samhällsnytta och levererar vad den sagt att den ska leverera. Men vad är det egentligen som utgör den där skillnaden som vi kan uppleva ibland? Finns det ytterligare dimensioner att sträva efter, finns det andra kvaliteter som också måste finnas med för att skapa den där miljön och atmosfären?

En dimension i det kommunikativa ledarskapet är lekfullhet och att kunna tänka med utgångspunkt från den andre. Det här med lekfullhet är intressant tycker jag, det talar vi inte så ofta om. Vi strävar efter att skapa möjlighet till delaktighet, egenmakt och självständigt handlingsutrymme på de platser där vi verkar. Men vad behöver vi för att frigöra kreativitet, arbetsglädje och innovativa idéer? En förutsättning är att vi har dörren öppen inför att tänka något helt nytt, något annorlunda. Att vi ställer oss öppna inför det ännu inte kända och att vi uppmuntrar och stimulerar varandras föreställningsförmåga. Precis som i leken, där vi släpper fram fantasin och prövar oss fram i tankar och praktik. När vi gör det tillsammans med andra ökar möjligheten till en dynamik som är utvecklande och som samtidigt kan vara självreglerande, det vill säga att praktiker som är förtryckande begränsas. Det leder oss till en annan viktig förutsättning. Nämligen att organisationen och vi själva ställer oss positiva till ett självständigt och kritiskt tänkande. Att det finns en vilja att utforska, kritiskt och på djupet. I en sådan atmosfär behöver det också finnas utrymme för misslyckande. En atmosfär i organisationen och en förmåga hos oss individer som är öppen för tanken att jag kunde ha gjort annorlunda och de känslor som följer med att vi är bristfulla. Att förändra och förändras kräver att man lämnar någonting, att man öppnar upp för något nytt. Det gör man inte hur enkelt som helst och inte var som helst.

Så låt oss vara öppna, nyfikna och lekfulla inför det som är okänt eller ännu dolt för oss!

/Elisabeth Hjalmarsson
Diakon och chef för diakoniavdelningen i Täby församling
Ledamot i styrelsen för Bräcke Diakoni

Läs mer

Om dom

Dom vill bygga murar. Mot Mexiko eller mot flyktingströmmarna i Europa. Dom anser att för många invandrare är ett hot. Dom tycker att folk som är lika varandra ska hålla ihop. Dom säger att om man är för olika kan man inte förstå varandra och då blir det krig.  Kulturer ska hålla ihop och inte beblanda sig. Dom riktigt otäcka vill förinta dem som inte tror som dom. Hur kan man tro att våld kan göra världen till en bättre plats? Hur kan man utgå från att den annorlunda är ett hot? Jag förstår dem inte.
Dom andra.

Mina 800 vänner på Facebook verkar likna varandra. Inläggen är ofta enigt kritiska mot SD eller Trump. Jag önskar att rasister och Sverigedemokrater tog del av de ofta smarta och roliga skämten som publiceras.  Så att dom kunde få syn på en annan sida av sin sak. Men dom håller sig till sina egna Facebooksidor.
Vi håller oss till våra sidor.

”Vi måste tala och bry oss om den som vi anser vara den främmande.  Annars sjunker vi i samma båt.”  Zygmunt Bauman

 Kanske det finns SD anhängare bland mina arbetskamrater.  Men det är så sällan vi pratar politik. Mina arbetskamrater kommer från världens alla hörn. Ryssland, Brasilien, Eritrea, Etiopien, Polen, Kuba, Gambia, Somalia, Elfenbenskusten, Filippinerna, Thailand, Ukraina, Finland, Tjeckien, Hälsingland, Serbien, Iran, Irak, Aspudden, Bromma, Södermalm, Årsta ….

En dag kom jag ner till lunchrummet där David satt i soffan. Hans mobilhögtalare var på och han lyssnade på rapporteringen av det amerikanska valet. David är timanställd som vårdbiträde. Jag frågade vad han tänkte om presidentvalet. David hoppades på Trump. Han menade att Trump inte var lika korrumperad och formad som de andra politikerna. David har flyttat till Sverige från ett land i Afrika. Jag fick anstränga mig för att hålla igen mina argument och ta tillfället för att lyssna på någon som inte tänkte som jag och mina Facebookvänner.

Ett ögonblick senare ramlade sjukgymnast, arbetsterapeut, samordnare och sjuksköterskor in och samlades runt bordet. Alla med fasta anställningar och högskoleutbildningar. Alla utgöt oro för valet i Amerika. Alla var överens att Trump ”var skrämmande, vann på enkla lösningar och populistiska knep ”. David satt kvar i soffan bredvid bordet. Vi tittade på varandra och smålog. Tyvärr tog sig David inte in i samtalet. Det hade varit spännande att vara med i den diskussion som uppstått. Men skulle vi; som var enigt skeptiska mot presidentkandidaten, lämnat plats för annan åsikt? Och om jag är ärlig skulle jag helst fått David att tänka som vi och inte som dom. 

Jag låter mig inspireras av Zygmunt Bauman, sociologins grand old man som avled för någon vecka sen. Bauman har skrivit om så svåra saker som att Auschwitz är en följd av moderniteten. Om vad som händer med människan, kollektivet, tryggheten och oron i en postmodern tid, om den kommersialiserade människan, om polariseringen.

Om att nu mer än någonsin måste vi föra dialog med varandra. Inte sitta i våra åsiktshagar och bygga staket mot dom andra.  

”Antingen fattar vi varandras händer eller så får vi dela gravar med varandra.” ur Retrotopia, Zygmunt Bauman, Stunt förlag 2017
Zygmunt Bauman 1925-2017    

/Lily Bigestans, skådespelare, kulturpedagog på Sjöstadsgården, Stockholm

Läs mer

Varför gör di på detta viset?

Undrar rumpnissarna hos Ronja Rövardotter?

Idag är det en fråga som blir mer och mer när samhällssystemen sviktar. Jag läser någonstans att den som tror sig veta allt är en fara för sin organisation. Våra politiker som styr sjukvården vet alltid bäst hur sjukvården skall fungera och vad som är bäst för patienten. Det är bara när det är valår som man åker ut på turné och frågar fotfolket. Gör vi rätt saker? Är det rimligt att vi ålägger er att göra på detta viset? I Kina finns ett ordspråk ”Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad”.

Ta detta med tillgängligheten. I primärvården är detta heligt! Det kommer nya påbud hela tiden. Idag avsätter vi flera timmar om dagen för att bevaka och besvara alla frågor som kommer via diverse vägar in till Vårdcentralen. Alla skall få ett läkarbesök inom 7 dagar. I Region Jönköping har de bara 5 dagar på sig annars blir det sanktioner. Men ingen av de som bestämmer tar hänsyn till l det som är grundproblemet. Det är en enorm brist på läkare i primärvården. Det fattas hur många som helst och hur skall vi då kunna garantera tillgänglighet i en kraftigt underfinansierad primärvård?  Det är också så att efterfrågan är större än de medicinska behoven. Det finns en diagnos vi sätter ganska ofta i primärvården - ”Oro för sjukdom”.

Vi måste bli bättre på att ifrågasätta. Det behövs fler Rumpnissar i sjukvården! Nu är det ju inte så att vi skall hålla på och ifrågasätta beslut i tid och otid! Så fungerar inte en organisation. Det skulle råda anarki och allmän förvirring. Men att ifrågasätta upplevs ofta som negativt. Det är det inte! Det säkerställer att saker görs på ett bra sätt och för rätt syfte. Varför gör di på detta viset?

Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård på många sätt och den dagen jag blir allvarligt sjuk kommer jag få den vård jag behöver. Men visst har vi en vårdkris på akutmottagningarna och visst är patientsäkerheten hotad. En stafettläkare som till vardags jobbar på en av våra större akutmottagningar säger till mig ”Du skall inte tro på allt som står i tidningarna. Det är mycket värre” Vi har för få sjuksköterskor. Och på akuten orkar ingen arbeta!

Alltmer och mer förundrat tittar jag på debattprogrammen. Förra veckan diskuterade en sjuksköterska, Vårdförbundets ordförande och sjukhusdirektören på Sahlgrenska patientsäkerheten på akutmottagningen. Gång på gång får den sammanbitna direktören frågan ”Är patientsäkerheten hotad?” Det är ju en enkel fråga ja eller nej men med en dåres envishet vägrar hon svara! ”Vi vidtar åtgärder” säger hon gång på gång. ”Följ med mig en måndagkväll på akutmottagningen”, säger sjuksköterskan. ”Vi säger till patienterna att de skall skriva avvikelser” säger överläkaren. Nu är det inte bara personalen som skall skriva avvikelser även patienterna skall dra sitt strå till stacken. Och sedan läser jag om sjuksköterskan som sa upp sig och säger att det värsta av allt var att hon tappade empatin för patienterna.

Så varför gör di på detta viset

Slutligen är jag oerhört intresserad av den där kursen om bilfödsel när de stänger förlossningen i Sundsvall. Vem skall hålla i den? Vilka skall utbildas? Vilka bilar är bäst att föda i? Innovativt får man säga! Kanske kan vi lägga ut mer vård i bilen?

På ett asylboende utanför Skara finns en gammal kvinna. Hon är född 1907 och kommer från Afghanistan. Nu vet vi ju inte om hon är så gammal, Migrationsverket brukar ju ibland skriva upp åldern men gammal är hon hur som helst. För tre veckor sedan fick hon också en stroke och ungefär samtidigt fick hon sitt besked om utvisning. Skyddsskäl saknas!

Fredagen den 27/1 var minnesdagen för förintelsen. Jag läser om Hedi Fried, en av de som överlevde, 92 år gammal som gett ut boken ”Frågor jag fått om förintelsen”. Hon säger ”Om du frågar vad det värsta jag varit med om kan jag svara med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.”

Idag har vi många barn som är skilda från sina föräldrar. Barn som inte får komma hit för vi skall inte ha någon anhöriginvandring att tala om längre. Skyddsskäl saknas inte, det som saknas är medmänsklighet?

Varför gör di på detta viset?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Detta får vi aldrig glömma!

Häromdagen var årsdagen för befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz. När jag skriver denna mening så ser jag bilderna framför mig och det går kalla kårar längs ryggen. Hur kunde detta ske? Vem gjorde vad? Vem bär ansvar? Hur kan människor vara så grymma?

När jag var ungdom i Tyskland var dessa frågor ständigt närvarande överallt - på skolan, i familjen, i kompisgänget. Vi frågade våra föräldrar och deras föräldrar: Vad gjorde ni? Vad visste ni? Vilka var med i partiet? Ett av svaren vi ofta fick var att man inte visste vad som pågick, att systemet byggde på rädsla för anmälningar, att man inte kunde lita på någon, varken grannar eller släktingar.

Idag är vi alla överens om att vi måsta lära av Tysklands och Europas mörka historia och att Auschwitz aldrig får glömmas. Det vi sällan pratar om är hur detta kunde vara möjligt, hur man kunde skapa ett sådant hat och en sådan likgiltighet för människoliv. Och jag blir orolig när jag ser parallellerna till dagens situation.

Tyskland hade skakats av ett förlorat världskrig, en ekonomisk kris utan dess like och det rådde massarbetslöshet. Människor saknade framtidstro och många var missnöjda när en narcissistisk vykortsmålare började lova guld och gröna skogar, byggd på lögner och driven av hat och polariseringar. Demokratiska institutioner inskränktes och media och motståndare svartmålas.  Offentliga ställningstaganden för våld mot väldefinierade befolkningsgrupper som pekats ut som syndabockar ledde till kristallnatten – vardagsvåld i mot utpekade grupper. Med ett rått och enkelt språk höjde man ens egen nation och ens eget folk till det största av alla. Skapandet av arbetstillfällen genom infrastruktursatsningar gav bevis att det gick bättre och öppnade samtidigt upp till en masshysteri där alla sprang blind eller väldigt medvetna in mot de nya tiderna. Folkradion (Volksempfänger) användes skickligt som ny kommunikationskanal för att sprida propaganda i människors vardag och för att kringgå etablerade medias granskningar.

Inom kvalitetsutveckling jobbar jag ofta med att förstå systemavvikelser och man brukar säga att varje system är perfekt designat för det resultat det ger. Det handlar alltså om att förstå vad som skapar resultaten för att förhindra fel och brister. Det som hände i Auschwitz var ingen slump utan resultatet av ett systematiskt arbete. Systemet som skapade Auschwitz hade samma ingredienser som det vi ser idag i många av världens länder, inklusive Sverige.

Låt oss aldrig glömma vad som skapade förintelsen. Och låt oss ta ställning för ett inkluderande samhälle, för kunskap, för solidaritet, för allas lika värde - helt enkelt för medmänsklighet.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

Läs mer

The sisters are doing it for themselves…

När jag var i 20-årsåldern – det är ett tag sedan, det medges – hade gruppen Eurythmics några av sina bästa år. Dave Steward och Annie Lennox var en lite udda mix av personligheter, som gjorde smittsam refrängpop med oväntade vinklingar. En av hitlåtarna då, i mitten av 1980-talet, var den feministiska ”The sisters are doing it for themselves”. De senaste månaderna har den dykt upp i huvudet, fast utifrån en annan vinkel.

Under de senaste åren har politiker av alla partifärger – och en lång rad offentliga utredningar – så gott som alla lyft fram att man vill ha en större andel civilsamhälle i den svenska välfärden. Det stämmer också bra med svenska folkets åsikter. Gång på gång visar undersökningar att svenskarna tycker valfrihet är viktigt, att det behövs alternativ till offentligt driven vård och omsorg, och att de idéburna organisationerna är efterfrågade och uppbär ett stort förtroende. Men trots många välmenande ord, har hittills ingen utredning kommit med några genomgripande förslag till hur den idéburna andelen ska öka.

Några veckor före jul kom så Ilmar Reepalus Välfärdsutredningen med sitt delbetänkande. Det är den som de flesta på senare tid hänvisat till och väntat på. Utredningen har också ett tydligt uppdrag att titta på just idéburen sektors förutsättningar. Men störst utrymme och mest debatt orsakade förslaget kring vinstutdelningsbegränsning. I media tonade det fram som att det handlar om att ägare ska få ha max 7 kronor över på en 100-lapp, men så är det faktiskt inte. Förslaget bygger en ganska abstrakt teoretisk modell, som skulle kunna påverka också många Famna-medlemmar på ett negativt sätt. Och vad värre är, det kommer inga starka och tydliga förändringar för oss som idéburna.

Jag har sagt ibland jag tror att idéburen vård och omsorg skulle behöva en slags ”pappamånad”. En möjlighet för politiker och tjänstemän att tydligt vika en liten del av välfärdsområdet till vår typ av organisationer. För att stimulera och konkret påverka åt vilket håll samhället bör gå. Men inte heller Reepalus utredning pekar ut en framkomlig väg. Jag börjar mer och mer inse att det antagligen inte är realistiskt att hoppas på att vår sektor kommer få reell draghjälp av några genomgripande politiska förslag. Vi får lita till oss själva, vår egen kraft och våra egna tydliga starka fördelar. Vi måste bli ännu bättre på att visa fram det. Till slut får vi ett större genomslag. Det är då jag kommit på mig själv med att nynna på den där gamla poplåten. Den får bli ett tema att börja 2017 med. The sisters are doing it for themselves...

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd 

 

Läs mer

Jussi Björling sköter magen - ​en historia om musikens verkan inom äldrevården

Dan innan julafton ska vi sjunga julsånger i köket. När jag kommer dit sitter Agnes i sin rullstol och rasar:

- Här får man aldrig någon hjälp! Jag har arbetat med barn och gamla i hela mitt liv. Inte behandlar man en människa så. Det spänner runt magen och jag har bett dom klippa upp resåret i byxan. Men dom struntar i mig. Jag flyttar härifrån!

Jag kopplar in piano, surfplatta och högtalare. Timmisarna Ali och Estrid som står vid diskmaskinen och jag frågar dem om vad som hänt. Båda skakar på huvudet. De har försökt förklara, säger dom. Men Agnes vägrar lyssna; hon har nog blivit förvirrad.

Jag går fram till Agnes och känner på resåret.

- Det är inte så hårt spänt. Du kanske har ont inuti magen? frågar jag försiktigt.

Agnes fnyser: - Tror du att jag är dum i huvet?

Sjuksköterskan pinnar förbi i korridoren. Kan inte hon i kraft av medicinsk auktoritet undersöka och lugna Agnes?

- Om jag hinner ska jag prata med henne säger syster. Men det är inte konstigt om hon har ont, hon har faktiskt inte kunnat gå på toaletten på bra länge.

Nu börjar folk strömma in från andra avdelningar. Jag kör rullstolarna så vi formar en ring i rummet. Agnes hamnar bredvid Dagny från en annan våning och dom delar på ett sånghäfte.

Den här gången ska vi sjunga de mer pretentiösa julsångerna. Jag sätter mig bakom pianot och vi går ut med ”Det strålar en stjärna”. Jag kikar på Agnes. Hon sjunger med. Kanske släpper hon tanken på hårt resår? ”Gläns över..”, ”Ser du stjärnan..” och de andra julfavoriterna.

- Ska vi avsluta med ”O helga natt” ? frågar jag.

- Det är väl härligt när Jussi sjunger den? utbrister Agnes. Han är bäst!

Med en surfplatta till hands har man alla sånger i världen och jag får fram ”O helga natt” med Jussi Björling. Strax fyller rösten rummet.

- Jag får gåshud, säger Agnes. Åååå så bra!

Alla är bekanta med sången och alla sjunger med. -” Fooolk fall nu neeeeedeeeer å priiiisa glatt din friiiiheeet. Å Heeeeeelggaaa Naaahaaatt!”

Temperaturen stiger. Jag följer musiken med stora gester och Agnes friska arm vevar med så hela kroppen gungar. Till slut skrattar vi allesamman med tårarna trillande. Det är som en rockkonsert.

När vi bryter upp bubblar energin i rummet. Agnes upptäcker att Dagny liknar en gammelmoster och vill träffa henne igen. De kramar om varandra. Flera småsjunger i rullstolarna på vägen ut. Jag kör bort pianot men lämnar surfplattan med julmusik på.

Några timmar senare tittar jag till Agnes i köket.

- O vad härligt det var med musiken och Jussi! Sen gick jag på toaletten och det bara... säger Agnes.

- Du behövde inte klippa upp någon resår?

- Nähe.

Vi fnissar.

- Så Jussi Björling hjälpte din mage?

- Jaaaa. Du vet, hela jag kom ju igång!

Allt är sant och taget ur verkligheten.

Verklighetens Agnes, som liksom de andra heter något annat förutom Jussi Björling; har läst och godkänt historien för publicering.

/Lily Bigestans
Kulturarbetare och kulturpedagog
Vård- och omsorgsboendet Sjöstadsgården, Stockholm

Fakta: Jussi Björling, 1911-1960 världsberömd svensk tenor.

Varje julafton vid tolvslaget brukar man på radio spela ”O helga natt” , (kallas också ”Adams julsång” efter kompositören Adolphe Adam)

När vi sjunger aktiveras alla delar av andningsapparaten; mun, läppar, tunga, käkar, lungor, bröstkorg, diafragma och bäckenbottenmuskulatur. Vid utandning rör sig diafragman nedåt i kroppen som ger den goda effekten av tarmmassage.

Ingenting engagerar så många delar av hjärnan som musik.

 

Läs mer

Julen var här!

Det är 24/12 2016 och julafton. Exakt klockan 15 sitter 3.7 miljoner svenskar framför sin tv för nu är julen här och lyser frid på jorden. Vi pratar om Kalle Anka och hans vänner och jag undrar, hur vet man att det är just 3.7 miljoner som tittar? Hur mäter man detta? Tänk om det är en massa illegala tittare som vi inte har koll på? T.o.m. någon papperslös som sitter i något skrymsle och tjuvtittar, för dem har vi ju absolut ingen koll på! Och vad gör de andra de som inte tittar? Kanske är de trötta för att de valde uppsittarkvällen dagen före med den käcke Ingvar Oldsberg.

Han delade ut 73 miljoner, eller om det var 75, till sina trogna tittare och det regnade bilar och semesterresor över landet. Julen var här och lyste frid på jorden i alla fall på de som köpt en bingolott!

Den 27/12 2016 är det julafton på återvinningstationen. Jag var där tillsammans med alla andra för nu skall överflödet sorteras bort. Alla bilar med öppna bakluckor och alla människor som sammanbitet släparut sina svarta sopsäckar. Jag funderar på vad som finns i alla säckar mer än tomglas, kartonger och allt annat som vi bara måste slänga. Hoppas de sopsorterar! Kanske en och annan ovälkommen onödig julklapp som inte kan användas till något? Vad skulle Karl-Bertil tänkt om detta? Ni vet han som tog från de rika och gav till de fattiga. Slänga julklappar som kanske kunde skänkt glädje åt en medmänniska i nöd? Nåväl, nu har vi ju inte så många riktigt fattiga i det här landet och snart är de ännu färre. Landets statsminister (han som kommer från det där partiet som brukar prata om solidaritet) vill att man inför licens för de mest fattiga. De som tigger på gatan. De är alldeles för många! Vi har ju gränspolisen, snart kommer licenspolisen.

Samtidigt är ju detta oerhört intressant. Jag funderar mycket på vilka som skall få denna licens. Vilka kriterier skall gälla? Vem skall utreda detta? Kanske kan vi fråga Karl-Bertil, som har en viss erfarenhet inom detta område. Jag undrar vad han skulle sagt om detta? På hans tid fick de fattiga i alla fall vistas på gator och torg utan licens. De bara fanns där och ingen ifrågasatte deras rätt att be om hjälp. Men nu råder andra förordningar samtidigt som den käcke Oldsberg lugnt kan fortsätta att dela ut sina miljoner varje söndagskväll till de behövande.

Julen var här men lyste inte frid på jorden över alla! Inte över de där 200 000 traumatiserade barnen som finns i Syrien. Detta helveteshörn på jorden, som FN:s sändebud uttryckte det strax innan jul.

Några veckor innan jul träffade jag ett traumatiserat barn. Han var 4 år och satt i BVC:s väntrum på Centralhälsan. Ni kanske inte vet det men många av dem som kommer från det där hörnet finns där nära oss. Han som jag träffade finns väldigt nära!

Hur vet man nu att så små barn är traumatiserade? Det kan jag berätta! Om du sätter en 4-åring i ett rum överfyllt med leksaker och han sitter helt stilla under väldigt lång tid utan att så mycket som titta eller röra alla leksaker och utan att säga ett ord eller möta din blick. Då är man nog traumatiserad. Familjen har fått sitt utvisningsbeslut och väntar på verkställighet. Tillbaka till Irak. Mamma, pappa och lillebror 4 månader. Tillbaka till ett land som inte heller är så trevligt men det finns nog säkra platser där också! Precis som i Afghanistan!

Men en sak vet jag i alla fall. Det var ingen jultomte som knackade på det barnets dörr. De enda som kan tänkas knacka på den dörren är gränspolisen. Om de nu knackar? Vad jag vet brukar de inte besvära sig med detta!

Julen var här och lyste frid på jorden?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Det är svårt att navigera i vår värld!

Attentatet på en julmarknad i Berlin skakar Tyskland och Europa. Nu höjs återigen rösterna mot Merkels invandringspolitik. Framförallt högerpopulistiska organisationer sprider information om hur flyktingar begår våldsbrott i Europa och att man därför behöver strängare invandringslagstiftning.

Fenomenet är välkänt. Man drar slutsatser från enskilda händelser och fördömer hela grupper. Alla flyktingar blir potentiella terrorister. Men är den misstänkte från Berlin överhuvudtaget en flykting? Enligt Der Spiegel är han sedan sju år efterlyst i sitt hemland Tunisien för våldsbrott och överfall, tog sig till Italien 2011 där han dömdes för mordbrand på en asylförläggning med fängelse och utvisning som följd. Tunisien tog dock aldrig emot honom och han gick fri. Hans uppgifter finns i alla polissystem i Europa och han övervakades av tysk polis.

Så, svaret är nog att han är flykting. Men inte från krig, diktaturer och humanitära katastrofer utan från rättsstatens principer. Och det är ingen tvekan om att han som kriminell bör ställas inför rätta för det. Men att från dessa händelser dra slutsatsen att det är fel på en medmänsklig flyktingpolitik är absurd. Det är denna förenkling som används av populister och terrorister med målet att blurra sanningen, skapa osäkerhet, rädsla och polarisering. Resultatet är att man inte längre vet vem och vad man kan lita på som Ingmar Nevéus skriver i DN.

Det är så lätt att sprida information idag. Vi översköljs av den och kan egentligen inte hantera den. Vi räknar Likes och Retweets och sprider nyheter ofta utan att kolla fakta. I skolan startade man nyligen ett initiativ för att utveckla elevernas medie- och informationskunnighet (MIK). Jag gjorde en MIK- quiz för att kolla hur jag själv ligger till. Och det var skrämmande att inse hur svårt det är att skilja fakta från fejk. Det är svårt att navigera i vår värld.

När allt blir så komplext så behöver vi utveckla förmågan att granska källor, vara kritisk och samtidigt använda vår inbyggda kompass som bygger på värderingar som frihet, likhet, respekt för skillnader, tillit… Vi behöver helt enkelt inte mindre utan mer medmänsklighet och vi behöver använda den och vår kunskap för att stå upp mot det som gör vår värld för enkel, för svart-vit, för vi-och-dem annars är vi inte människor utan bara en liten lort.

Medan jag skriver detta brummar mobilen till - en nyhet om att den misstänkte attentatsmannen från Berlin sköts i Milano efter att han hotade poliser med vapen. Vi kommer aldrig besegra terrorismen genom att skjuta människor.

Önskar er alla ett gott nytt år!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

Läs mer

Digitalisering och verksamhetsutveckling – på samma gång

Digitaliseringen inom vård och omsorg – eller eHälsa – lyfts ofta fram som ett viktigt stöd i att möta framtidens utmaningar men samtidigt upplever många att IT inte används tillräckligt effektivt. Orsaken till detta kan finnas i brister i infrastrukturen, bristande samordning av IT-satsningar eller att system inte kan kommunicera med varandra. E-hälsoarbetet i Sverige har präglats av decentraliserade strukturer där 290 kommuner, 21 landsting och regioner samt ett flertal statliga myndigheter själva bestämmer över de system som används inom sina områden och där man inte har lyckats att hitta gemensamma lösningar.

Vi vet att en ökad digitalisering inte automatiskt ger mervärden. Dessa skapas först när vi ändrar våra arbetssätt där nya IT-verktyg blir en del av vardagen. För att lyckas med det behöver vi utveckla både systemen och människorna som ska använde dem. Bräcke diakoni jobbar med flera satsningar inom digitaliseringsområdet där vi knyter ihop utvecklingen av IT med medarbetares kompetens och behoven hos de vi finns till för. Nedan några exempel ur vårt pågående utvecklingsarbete inom
e-hälsoområdet:

Digital kompetensutveckling för medarbetare inom idéburen vård och omsorg

Tillsammans med Famna och 10 andra idéburna aktörer i Stockholmsregionen och med stöd från svenska ESF-rådet utvecklar vi e-hälsokompetensen hos 1500 medarbetare. Här kombinerar vi verksamhetsutveckling och IT-användning i vardagsnära lärande- och utvecklingsprojekt.

Personcentrerad dokumentation och uppföljning (PDU)

Vad är viktigt för den enskilde? Hur vet vi att vi ger rätt insatser? PDU synliggör den enskildes resurser och bygger på medskapande. Vi skräddarsyr insatser utifrån personens behov med stöd av

av ICF (internationell klassifikation för funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) för att skapa en strukturerad och uppföljningsbar dokumentation. Arbetet drivs inom Famnas testbädd och är finansierad av Vinnova.

En personcentrerad rehabresa

Vägen tillbaka från en långvarig sjukskrivning är ofta lång och tuff. Ibland säger man att man måste vara frisk för att klara av den. Individen själv koordinerar myndigheter, primärvården, arbetsgivaren, rehabiliteringen och sina närstående. Med stöd av Vinnova utvecklar vi arbetssätt och verktyg för en personcentrerad rehabresa.

Jobbpuzzlet

Att finna och få ett arbete är för många personer med funktionsnedsättning inte helt lätt. I syfte att ge stöd, stimulera och underlätta denna process för den enskilde har Bräcke diakoni med ekonomiskt stöd av Arvsfonden och Post- och telestyrelsen tagit fram ett utbildningsspel. Spelet hjälper individen att t.ex. träna anställningsintervjuer eller ger fakta om olika yrken och ekonomisk information m.m.

Vi väntar inte tills alla kommuner och landsting och myndigheter har hittat sina former kring hur de ska upphandla gemensamma vårdinformationsplattformer eller andra system för att utbyta information. Vi jobbar redan med att skapa framtidens vård- och omsorg med e-hälsa som stöd och medarbetare som kan. För de vi finns till för!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni