Man måste ha livet för att orka dö

Han hade åkt in och ut på sjukhuset. Komplikationerna och biverkningarna av den intensiva och skoningslösa cellgiftsbehandlingen hade gjort det svårt att återhämta sig mellan varven. Cancern hade ändå inte gått att hejda.

Vid ett av mina hembesök hos spelmannen Olof och hans livskamrat Ingmarie, bläddrade vi i högar av tidningsurklipp med reportage från spelningar och stämmor som låg utspridda över köksbordet. Ingmaries händer vilade på hans och hon tittade ömsint på honom. ”Nu blir det väl inga mer spelningar”, sa han och sökte min blick. Jag var osäker på om det var ett konstaterande eller en fråga men bestämde mig för att ta tillfället i akt att prata om framtiden. ”Kanske är det så” svarade jag och ett nödvändigt och förlösande samtal om vad som var viktigt för honom och om hur han ville ha det den sista tiden i livet, följde.

Att få arbeta med människor i livets slutskede är en mosaik av ljus och mörker och samtidigt en sann ynnest. Att få lyssna på andras livsberättelser, att samtala kring existentiella ämnen, om meningen med livet och om döden har hjälpt mig att växa både i min yrkesroll men också som människa. En viktig insikt jag har gjort i mitt arbete är att vi faktiskt behöver livet för att orka dö. Det kan låta motsägelsefullt. Vad jag menar är att vi i god tid måste få avsluta tunga krävande behandlingar som inte kan bota utan enbart syftar till att förlänga livet och därmed inte sällan också lidandet. Man behöver också få veta och förstå när livet lider mot sitt slut så att man kan få tid och möjlighet att förbereda sig.

Vi måste i större utsträckning betrakta döden/döendet som en naturlig del av livet. Sistnämnda kan i sin tur betraktas utifrån två olika aspekter, en objektiv och en subjektiv. Den första handlar om livet sett ur ett biologiskt perspektiv, en existens eller liv i klinisk bemärkelse och den vi kommer i kontakt med inom sjukvården, den som mäts i dagar, veckor och månader. Siffror som publiceras i medicinska tidskrifter och som får läkemedelsbolagens aktier att skjuta i höjden. Den senare handlar om själslig närvaro; liv i en mer kvalitativ bemärkelse. Liv som kan fyllas med innehåll och mening ända in i döden. Vi kan idag förlänga livet med avancerade medicinska insatser. Inte sällan förenat med svåra biverkningar och höga kostnader. Ett förlängt liv är oftast av godo, men kan vara detsamma som ett förlängt döende och med ett förlängt och ibland ökat lidande som följd; kvantitet på bekostnad av kvalitet.

Olof kunde efter avslutad behandling erbjudas en mycket god omvårdnad i hemmet, effektiv symtomlindring, och framför allt trygghet. Vid vårt sista besök två veckor senare ligger han i sin sjukhussäng mitt i vardagsrummet omgiven av nära och kära och med hunden Nicke tätt vid sin sida. ”Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men den här tiden hade jag inte velat vara utan. Märkligt nog har de här veckorna varit några av de bästa i mitt liv”, berättar Olof när vi blir ensamma en stund. Vänner, arbetskamrater och grannar hade kommit och gått. Hustrun Ingmarie, barnen och barnbarnen hade turats om att finnas vid hans sida. Han hade fått tid att reflektera, tid att minnas, tid att vara tacksam och fått möjlighet att ta farväl av sina anhöriga. Jordelivet är faktiskt ändligt och kanske är det just det som gör det så vackert och värdefullt.

/Annika Landström
Mobil hemsjukvårdsläkare Bräcke diakoni Skara

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni