Vi har ett ansvar!

Jag tänker att jag skall sluta skriva om asylsökande och flyktingar. Visst har vi tröttnat på alla berättelser om människor som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv och framtid. Men det som är min drivkraft är det som jag skrev i min första blogg. När siffrorna och statistiken från migrationsverket plötsligt får namn och ansikten så kommer de nära och det går inte att värja sig. Vi stänger ner asylboenden och tvångsdeporterar människor tillbaka till terroristerna i Kabul men det kostar inget att se ansikten bakom siffror. Och när uppstår egentligen ansvar?

Hon har varit här i 2 år och bor på Stora Ekeberg tillsammans med sin man. Under den här tiden har hon funnits där och vi har hoppats med henne! Hon har varit vår egen Daritolk och är en god människa. Hon är nära att bli utvisad till ett land där svensk militär inte längre vågar röra sig fritt och UD avråder från resor. Vi har långt framskridna planer att hjälpa henne att gå under jorden. Ann-Sofie, sköterska i mobila teamet, har ett tomt hus på landet där hon bor och där kan  vi gömma henne.

Vi diskuterar hur olagligt det kan vara och vilket straff det kan generera. Eftersom vi tidigare är ostraffade så tror vi mest på fotboja som kanske inte är optimalt när man arbetar mobilt. Men vi vill så gärna att hon blir kvar! Resten av planen är inte så genomtänkt, och så händer det som vi nästan slutat hoppas på. Hon får stanna!  Hon får ett liv tillbaka efter den omänskliga ovisshet hon levt med under så lång tid.

Hon heter Zarah och samtidigt som hon får sitt tillfälliga uppehållstillstånd får hon sitt första barn. Visserligen är uppehållstillståndet bara på två år så vi får nog fortsätta planeringen med det tomma huset men idag är en bra dag. När man kommer hem till Zarah i det lilla rummet med blommor i små tomma plasthinkar bär hennes man fram två stolar och ett litet bord innan han själv sätter sig vid dörren. Vi får hedersplatserna och alltid något att dricka. Jag förundras över hur hon lyckats skapa ett hem i den torftighet som är vardag på asylboendet. Jag förundras över hennes gästfrihet. Du har min respekt Zarah!

Hon har ett namn men vi kallar henne för Grand Ma. Hon lever också sedan lång tid tillbaka under hotet att transporteras tillbaka. Nu tror jag inte att hon bryr sig så mycket för är man blind och nästan döv och dessutom har en stroke som gör henne orörlig så kanske det inte spelar så stor roll. Hon kommer knappast överleva en utvisning. Vi kunde inte lämna henne, säger familjen, så vi turades om att bära henne på våra ryggar enkel resa Afghanistan – Sverige. Du lämnar ditt hem och greppar det lilla du kan bära med dig och där ingår Grand Ma. De tappade henne några gånger på vägen och först i Tyskland fick hon en rullstol men nu är hon här!

Hon finns där som en liten kråka omgiven av sin stora familj. Arbetsterapeuten har ordnat diverse hjälpmedel.  Men den fina höj och sänkbara sjukhussängen är tom och rullstolen undanställd och längst bort i ett hörn på en skranglig säng med en hoprullad sovsäck under huvudet ligger Grand Ma. Vart skulle hon annars ligga? Är man född för hundra år sedan i en bergsby i Afghanistan så är ingen höj och sänkbar säng ett alternativ.

Hon har ett namn. Hon heter Bibihal och är 105 år gammal!

Sverige har länge varit ett föregångsland vad det gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Idag är vi inte längre det landet!  Men kan vi hjälpas åt att se människor bakom siffrorna så uppstår kanske ett ansvar som ”de andra” så väl behöver! För det är ju ”vi” och så ”de andra” eller hur?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni