BLOGG: Mod att mötas!

Kanske är du en av alla de som sett på serien ”Lerins lärlingar” som nyligen visats i SVT? Den välkände och omtyckte konstnären Lars Lerin tar emot en grupp människor med olika funktionsnedsättningar som blir lärlingar på hans konstskola. Lars vill genom skolan inspirera dem, lära dem mer om tekniker i skapandet och hjälpa dem att än mer kunna uttrycka sig genom sitt måleri. (Har du inte sett serien, finns den att se i SVT Play.)

Med i programmet är även Lars make. Han heter Junior och är född i Brasilien. Han är chef på det museum de tillsammans driver. Junior är liksom sin egen sort! Spontan, lekfull och med varm blick. Jag blir berörd. Naturligtvis av personerna Lars och Junior. Av deras uttryck och personligheter. Det finns något mycket öppet i vad de utstrålar. Som om de har lyckats behålla någon slags egenskap man annars mest möter hos barn som inte hunnit bli rädda... 

Och, jag blir mycket berörd av de deltagare som vi får möta. Jag blir berörd av deras livs berättelser - så kantade av utmaningar, av hur de delar med sig av sina kloka insikter, sina drömmar och sin sårbarhet. Men, det är också något annat som fastnar och berör mig på ett särskilt sätt. Det har att göra med möten. 

Vi talar ofta om mötens betydelse i vår organisation. Om hur det som är vår stora vision om ett medmänskligare samhälle blir verklighet i våra möten med de människor som kommer i vår väg. ”Vad är ett gott möte?” inbjuder vi alla våra volontärer i våra verksamheter att fundera över. 

Vad kännetecknar ett möte där medmänsklighet kommer till uttryck?

Och det är någonstans här som jag blir så berörd - och rörd av programmet. Gång på gång ser vi Lars Lerin samtala med sina lärlingar. Av och till är samtalet lite trevande. Rätt ofta blir Lerins respons på någon berättelse ungefär; ”Men Gud!! Vad ska man säga?” - Givetvis på klingande värmländska!

Vad är det då som rör vid mig? Ja, jag är inte riktigt säker, men det har att göra med något som jag tror mig se och höra hos Lars Lerin. Mer än de ord han just säger… Jag tycker att det verkar som att Lars och hans deltagare möts i igenkänning. Med möts i de mänskliga förutsättningar som de delar, trots att deras liv ser helt olika ut. Lars Lerin vågar bli påmind om och uttrycka den ensamhet han själv kan känna. Han väjer inte för de mänskliga utmaningar som vi alla kanske ställs inför någon gång; att vi inte tror att vi duger i andras ögon. Att vi försöker vara någon annan än de vi innerst inne är. Att vi inte vågar prata om våra drömmar. Att vi försöker dölja det som är vår oro.

Det modet önskar jag mig! Att i mötet våga känna igen sig själv i en annan människas sårbarhet.

Helena Jonsson
Diakon, tf verksamhetschef, Andrum

 

Foto: Ulrika Malm /SVT

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni