Blogg

Livet, kroppen, vården, tiden och meningen

Att vara gammal har inte hög status. Den otäcka döden är alldeles för nära. Kroppen rasar ihop och kräver omvårdnad. Omvårdnad kan vara fysiskt hårt arbete. Vända, lyfta, bära, torka, böja.. Kroppar tar hand om andra kroppar.

Men vad är det för mening med livet om vi inte tar hand om meningen i livet?

Vi håller kroppen vid liv med blodtrycksdämpande, blodförtunnande, betablockerare, lugnande, näringsdrycker, pacemaker, vändscheman, blöjor som håller torrt, kateter, höftskyddsbyxor, HD-stolar som inte ger trycksår, luftmadrasser... mat tre gånger om dagen och däremellan fika. Haklappar, greppvänliga koppar, sugrör, matningar.
Kroppen vattnas och vänds.
Det tar tid. Personal springer mellan sysslorna och möter någon som ropar på mamma, någon som vankar av och an i korridoren, någon som hamrar på dörren och vill ut, någon som står och kissar på golvet, någon som står på balkongen och ropar på hjälp.
Åren går. Vi fyller 80-90-95-100-105-106-107...
Så länge hjärtat slår. Vändas två gånger i timman enligt schema.
Vattnas och vändas.

Socialstyrelsens värdegrund för äldreomsorgen handlar om respekt, bemötande, integritet, professionalism, trygghet, kvalitet, meningsfullhet.
Personcentrerad vård är ledordet. Stadgat i politiska beslut och lagar. Värdighet.

En värdig äldreomsorg kräver värdiga arbetsvillkor.
I våras presenterade Institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet en dyster rapport om arbetsvillkoren inom äldreomsorgen.
”Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg?” av Marta Szebehely, Anneli Stranz och Rebecka Strandell
Man har intervjuat undersköterskor inom hemtjänst och äldreboenden i de nordiska länderna och gör jämförelser mellan åren 2005 och 2015.
Villkoren i Sverige har försämrats. Mer än hälften överväger att sluta arbeta inom äldreomsorg. Inte alls lika hög siffra i Danmark. Orsakerna är ökad arbetsbelastning, fysiska påfrestningar, obekväma arbetstider och brist på inflytande. Arbetstiderna är längre i Sverige än i Danmark där en heltid är 34 timmar i veckan. Sverige är 37-38 timmar. I Danmark är det ovanligt med delade turer, man jobbar kväll eller dag, sällan i skift.
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Rapporten beskriver också varför man tycker om att arbeta med äldre, om kontakten, att göra nytta, någon glad. Om sorgen över att tiden inte räcker till samtalet och mötet. Det som formuleras i värdegrundsutbildningen:
”Arbetet organiseras så att personalen får tillräcklig tid att lyssna till och samtala med den äldre personen” (Socialstyrelsens nationella värdegrund för äldreomsorg).

Arbetet med kropparna är synligt och signeras. Arbetet med att upprätthålla livet inom kroppen syns inte på signeringslistorna. Ett omvårdnadstillfälle kan vara en möjlighet till ett möte mellan två personer. Om det får ta tid. Om inte för många ropar från andra rum samtidigt.

Det händer att man tror att mening kan ersättas med aktivitet. En stunds arrangerad gemenskap i bingo, tipspromenad, grillfest och pussel skyler tomhet, existentiell ensamhet och att faktiskt befinna sig i dödens väntrum. Men vart tar man vägen med saknaden efter sina nära eller med svårigheten att relatera till de andra i samma rum? Livets svåra frågor som kräver olika sätt att kommunicera. Med och utan ord.
Ett vårdbiträde sades smita från jobbet. Han satt ju på de boendes rum och gjorde ingenting. Eller kunde just detta ingenting vara just då han lindrade någons ensamhet?

Man försöker ändra synen på vårdarbetet. Gå från uppgiftsorienterad till relationsorienterad vård. På Bräcke diakoni utbildas alla i värdegrund, måltid och kontaktmannaskap. Man ska lära sig planera sitt arbete professionellt. Varje utbildningstillfälle kräver att man tråcklar med bemanningen på avdelningen. 
Som kulturarbetare kan jag släppa in kilar av musik, poesi, lek, existentiella samtal, sinnliga och konstnärliga upplevelser. Vill det sig väl deltar också vårdpersonalen. Ofta har de inte tid, ofta passar de på att vila medan jag tar hand om en grupp.

Jag leder värdegrundsutbildning och hör återkommande att viljan till social kontakt inte rimmar med tiden. Händerna är för få. Uppgifterna för många.
När en fjärdedel av platserna på äldreboenden försvunnit sedan 2000 och de som får plats har allt större omvårdnadsbehov. Resurserna minskar och kraven ökar. 
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Ekvationen går inte ihop. Men vem får betala?

/Lily Bigestans
Kulturpedagog och kulturarbetare, Vård- och omsorgsboendet Sjöstadsgården

Läs Lilys tidigare bloggar

 

Läs mer

Är institution ett fult ord?

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att flera gånger fundera över ordet ”institution”.

Det började med att jag lyssnade på Lars Trägårdh, som vid Ersta Sköndal Bräcke högskola innehar Bräcke diakonis professur i modern historia med inriktning på det civila samhället. Han lyfter ofta fram att svenskarna är en udda nationalitet, bland annat för att vi faktiskt tycker att staten och det offentliga i grunden står för något gott och inte hotfullt.

Men det som fick mig att reagera var att han lyfte fram ett antal institutioner som under decennier format samhället, inte längre hade samma enande styrka. Grundskolan, dagstidningarna, till och med militärtjänsten tog han som exempel på företeelser som starkt påverkat vår syn på jämlikhet, kunskap, värderingar och lojalitet.

Strax därpå läste jag en artikel om en betydelsefull person i kulturlivet, som efter en lång livsgärning kallades för en ”institution” inom teatern och skådespeleriet. Man kan höra samma inom idrottsrörelsen, ibland också politiken (även om de flesta där inte orkar stanna så länge numera…). Oftast menar man att då att ordet är bärare av någonting långsiktigt, troget, stabilt och mestadels med en positiv innebörd.

Samtidigt är det ganska tydligt att i mitt jobb, så har ordet oftast en negativ klang. När vi jobbar med att skapa bra lösningar för människor i våra olika verksamheter, är det snarast en nackdel att vi runtomkring har liknande verksamheter och kompletterande kunskaper. I flera fall slåss vi med trångsynta tolkningar i tillståndsfrågor och byggregler. Och även om syftet med dessa i grunden är gott, så blir det alldeles för ofta byråkrati som är svår att förstå och som hindrar att skapa lösningar för många som är i behov av dessa. Det till och med motverkar att skapa ett individanpassat och personcentrerat synsätt.

På Bräcke diakoni förvaltar vi med stolthet ett arv i modern samtid. Vi ska absolut inte institutionalisera dem vi jobbar för, utan se varje människa som unik och sin egen.

Och när jag kollar i Wikipedia, lyfter de fram ytterligare en tolkning, nämligen institution som ”benämning på bestående och återkommande tankemönster”. I så fall tänker jag att Bräcke diakoni ska stå för att vara en ”Institution för medmänsklighet”. Det ska vi fortsätta vara över tiden. Länge.

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd

 

Läs mer

Jag tittar upp mot himlen

Klockan fem en tidig försommarmorgon glödde en nymålad regnbåge på den yrvakna göteborgshimlen. Regnbågen var hel, till och med dubbel.

Färgspelet som uppstår är ett optiskt, meteorologiskt fenomen som uppträder som ett fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn.
Regnbågen är också ett tecken som det berättas om i Första Mosebok. Gud ger regnbågen till sin mänsklighet för att visa på sitt löfte att aldrig mer låta en flod ödelägga jorden. Gud ångrade sig och ville börja om från början.

Regnbågen berättar för mig att himmel och jord hör ihop och vi människor hör ihop. Gud tror på sin mänsklighet och verkar ha en ängels tålamod. Regnbågen är ett tecken i skyn på löftet Gud slutit med jorden och oss människor som lever våra liv här. När molnen hopar sig över himlen och bågen blir synlig bland molnen tänker Gud på sitt förbund med alla och allt levande.

West Pride har just avslutats och regnbågen har vajat och vajar än på många flaggstänger över vår stad. Västtrafik pryder sina bussar och spårvagnar med mindre vimplar. Självklart har vi på Bräcke diakoni hissat regnbågsflaggan. Lila, blå, grön, gul, orange och röd. Färgerna är olika som vi mångformade människor är. Alla passar in och ihop i paletten som färgsätter vår värld. Ingen grå ton finns i regnbågen, ingen vit färg och ingen svart. Inte antingen eller utan både och. Regnbågen berättar mer om lust, kraft och liv.

Regnbågsflaggan provocerar också. Efter bara några timmar hugger några personer för andra året i rad ner flaggstången vid Masthuggskyrkan. Flaggstången är av glasfiber och mycket svårforcerad. Det rubriceras som ett tydligt hatbrott och är ett angrepp på våra grundläggande värderingar, ett angrepp mot mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Hatbrott kan vara ett ord, ett slag. Hatet kränker, släcker hopp och liv.
Vi har ett ansvar att värna mångfalden, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde. Vårt eget och varandras.

Förra våren vikarierade jag som kyrkoherde i Masthugg församling och det var första året, tror jag, som regnbågsflaggan hissades utanför kyrkan. Flaggan skulle tas ner efter West Pride men då skedde ett fruktansvärt dåd på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. 49 personer dödades och 53 skadades av gärningsmannen innan denne sköts ihjäl av polisen. Attentatet var den allvarligaste skottlossningen utförd av en enskild person i USA:s historia och det allvarligaste angreppet mot HBTQ-personer i USA:s historia.
Vi lät regnbågsflaggan hänga kvar en vecka till i respekt för de som dog i dådet och alla drabbade. Vi ville visa på vårt ansvar att värna mångfalden och kärleken, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde och rätt att älska.
Under sista natten höggs flaggstången ner. I år fick flaggan vara uppe i mindre än tio timmar. Mångfald provocerar, oroar och skapar rädsla och hat. Det finns människor som saknar färgerna svart och vitt, blir osäkra inför färgernas spel, att gränser inte finns utan öppna rum där alla får plats.

En barnkör klädda i regnbågströjor sjunger Lalehs låt med full kraft

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

/Agneta Glemme
Präst, verksamhetschef Andrum

Läs mer

What matters to you

Den 6e juni vajar svenska flaggan i skyn. Vi firar viktiga händelser i landets historia. Men det är inte enda anledningarna till att fira. Den 6e juni är även en internationell högtidsdag värd att fira; vi firar nämligen "What matters to you"-dagen.

Alla vi som arbetar inom vård och omsorg världen över, får tillfälle att fundera över vad det är vi sysslar med. Vad är viktigt för mig i mötet med de vi är till för? Varför går jag till jobbet varje dag? Varför väljer jag att tillbringa större delen av mitt liv tillsammans med dessa människor? Varför väljer jag att gå just till detta jobb varje dag, och inte till ett annat jobb?

Jo, för att mötet med dessa människor betyder något. De betyder något väldigt viktigt. Något så viktigt att jag inte kan vara utan mötet tillsammans med dem. För utan dessa människor hade mötet blivit något helt annat. Nu innebär mötet stordåd. Tillsammans skapar vi historia.

Jag vet maken som återfick sin partner, efter att varit vårdare i många år. Jag vet dottern som varken talat eller skrivit på flera år, men som med alternativa kommunikationsmedel, lyckas förmedla sin kärlek till sin mamma. Jag vet mannen som hittade hem igen.

Alla dessa möten som förfarit i husets väggar genom åren. Alla dessa möten som skapar historia. Utan dessa mellanmänskliga möten hade dessa stordåd inte varit möjliga. Nu ber jag er alla att hissa flaggan för alla de historiska ögonblick som förändrar världen och livet, varje dag.

Tillsammans gör vi stordåd. Flaggan i topp.

/Anna Jonsgården
Verksamhetschef

Läs mer

Maskroskraft

Treåringen har just lärt sig namnet “maskros” och är överlycklig över det faktum att det nu på våren finns massor med tillfällen att peka ut de gula blommorna som lyser upp både diken, gräsmattor och ibland hela ängar med sina solbollar.

Ibland har han också hittat en maskros som trotsat asfalten och med kraft lyckats ta sig upp och blomma även där man inte trodde något skulle kunna växa. Man talar ibland om ”maskrosbarn” och brukar då avse barn som trots svåra omständigheter ändå blommar om de bara ges en liten gnutta möjlighet.

I en alltmer kapital- och marknadsdriven värld, kan jag ibland se oss i den idéburna sektorn som en maskros som med kraft visar sin skönhet och vågar slå rot också där blommor normalt inte växer. Hela Bräcke diakonis 94-åriga historia vittnar om detta, från starten med att ge stöd till de allra fattigaste, att se de gömda multifunktionsnedsatta barnen och ge tröst till de döende.

När jag nu återvänder till arbetet, efter några månaders frånvaro på grund av föräldraledighet, är det med glädje jag upptäcker de nya maskrosor som slagit rot och börjat blomma.

Cecilia berättar om Anders, 9-åringen med en autismdiagnos, som haft stora problem med toalettbesöken. Men Via arbetet med ”personcentrerad dokumentation och uppföljning” (PDU) så har han kunnat förmedla sin dröm att bli musiklärare och själv kunnat se att ett steg på vägen mot det målet är att kunna vara torr och klara toalettbesöken. Driven av en ny inre motivation är toalettbesöken numera inget problem alls för Anders.

Lena berättar om Conny som, från att ha varit den alla undvek på grund av bristande hygien och ilska mot omgivningen, nu själv är den som stöttar sin åldrande mamma. Ett tidigare skattat ”totalt problem” skattas nu som en ”total resurs”

Annika, Beatrice och Ann-Louise återger hur den nya vårdkedjan i Alingsås ger möjlighet att hindra människor som drabbats av demenssjukdom att falla mellan kommunens och primärvårdens stolar.

Lily, Helena och andra samtalsledare berättar om viktiga samtal kring värdegrunden och visar hur ord som värdigt liv och välbefinnande kan omsättas praktiskt i mötet med en annan människa.

Och ja, Dagens samhälle skriver om att arbetet med det mobila asylteamet tagits in i finrummet och visats upp under de glittrande kristallkronorna i Berns salonger.

Att höra alla berättelser om hur utsatta människor blir synliggjorda och ges möjlighet att själva växa fyller mig med hopp om att maskroskraften är långt ifrån slut!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

 

Läs mer

If the mountain will not come to Mohammed!

If the mountain will not come to Mohammed, Mohammed will go to the mountain. Så heter den, uppsatsen som Elisabet Ljungström och jag med gemensamma ansträngningar skrivit och skickat in när vi blev nominerade till Götapriset i våras. Tack Elisabet! Den hamnade även hos Dagens Samhälle och efter ett långt samtal med Torbjörn, journalist på nämnda tidning förstod jag att de blivit lite intresserade av Bräcke diakoni och vårt mobila team.

Och nu satt vi där under de dignande takkronorna på Berns salonger, uppklädda och välkammade, redo att vinna men lika redo att förlora. Vi hade ju hur som helst kommit en bit på väg till den stora finalen. Områdeschefen var något bekymrad över sin lite för långa slips och syster Ann-Sofie över sina lånade skor där slejfen gått sönder. Det där med slipsen var väl inget större problem. Det finns ju en annan man som är känd för sina långa slipsar och det har ju gått bra för honom eller hur? Värre var det för syster Ann-Sofie vars provisoriskt lagade sko medförde en viss försiktighet och haltande gång under kvällen.  Men för övrigt var vi glada och förvantsfulla även om vi mer eller mindre hade bestämt att vi kommer nog inte att vinna. Det blir den där skolan från Nyköping som tar hem det.

Vi tävlade i klassen ”Årets välfärdsförnyare”. Smaka på den! Visst låter det storslaget och det var verkligen en storslagen tillställning. Det var fullsatt 300 personer. Det var överdådigt med mat, vin, underhållning, kuvert som öppnades och ”Vinnaren är” Bräcke diakoni! Prisregnet föll och vi var stolta över vår insats och över Bräcke diakoni. En organisation som ger möjligheter.

Vi vann och har vi tur kanske Anneli och jag får åka med till Almedalen i år igen! Vi skulle kunna hänga en skylt om halsen där det står välfärdsförnyare och mingla runt bland tälten. Kan onekligen tilldra sig ett visst intresse. Kanske träffar vi Jimmie Åkesson som säkert blir glad om han får prata med några förnyare av välfärden. Han har ju alltid varit så mån om detta inte minst sjukvården. Numera företräder han ju det nya sjukvårdspartiet!

Ni kommer aldrig att sitta under några kristallkronor. Ni som inte längre är välkomna i det här landet. Ni som bara är till besvär. Ni som flykten valde! Men kanske fick ni en liten stund i rampljuset när ni för ett ögonblick fick komma in i de fina salongerna denna onsdagskväll i maj.

Har du förberett något tacktal, frågar områdeschefen några dagar innan avfärd. Ja, jag har faktiskt det. Tack ni som gjorde det möjligt att starta november 2013. Ulrika, Emma, Inger och Katharina. Tack ni som är med idag, Ann-Sofie, Anneli, Asil, Carina och Zari.

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Tillbaka hos ministern

På senhösten 2014 var jag med en handfull personer som träffade den då nytillträdde civilministern Ardalan Shekarabi på hans tjänsterum. Jag minns att jag noterade att hyllorna var helt tomma, och att Alliansregeringens pågående arbete också rent fysiskt var bortstädat. Jag bloggade om det då, och letar fram min gamla text i datorn. ”Mötet går bra. Samtalstonen är artig först, men snart konstruktiv. Ministern vill öka andelen idéburna non profit-organisationer i välfärden. Han är inte inne så mycket på att förändra tillämpningen av nuvarande upphandlingsregler, utan snarare på att hitta möjligheter för samhället att sluta avtal direkt. - - - Närmast konkret ska en ny stor utredning om välfärdsfrågor komma igång i januari.”  

I förra veckan var jag tillbaka hos civilministern, och nu är inte hyllorna på departementet tomma längre. Efter 2,5 år finns det gott om regeringens eget material. Dit hör den nu färdiga ”Välfärds-utredningen”, och vi var en liten grupp från civilsamhället som bjudits in för att diskutera vad som ska hända med den härnäst. Alla representanter har redan lämnat utförliga remissvar kring de olika förslagen, men det blir alltid något annat när man sitter runt samma bord och samtalar.

Samstämmigheten bland de idéburna är stor om att den föreslagna vinstregleringen blir komplicerad och missriktad också för vår sektor. Det har vi redan framfört. Men vi är lika eniga om att flera delar av utredningen är bra och bör genomföras. Det finns flera förslag som underlättar att sluta avtal med idéburna, och som vore bra för oss. Det handlar om sådant som beloppsgränser i upphandlingar, arbetsträning och mer generella tillståndsfrågor. Och vi tycker alla att Idéburet Offentligt Partnerskap (IOP) behöver få en egen plats i regelverken.

Utöver ministern, så deltar några tunga politiker från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Välfärden är viktig, och ämnet ligger mitt i den politiska hetluften. Som oftast när man träffar seniora nationella politiker, så är kunskapsnivån hög och frågorna både intresserade och eftertänksamma. Men politik innebär också positionering och paketering. Är man beredd att kompromissa politiskt för att få till en lösning som faktiskt skulle kunna gå att genomföra? Eller är det viktigare att göra en politisk markering? Det är omöjligt att tolka vad de tänker innerst inne. Och kanske är de själva oeniga sinsemellan, eller helt enkelt osäkra? Men om man verkligen vill åstadkomma något konkret för tillväxt av idéburen sektor i välfärden, så är tillfället för initiativ och handling nu.

Vi behöver modiga politiker och action!   

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

Läs mer

En månad sen den 7 april

Igår var det en månad sedan fredagen 7 april. Larmet om att en lastbil kapats kom klockan 14.53. En ensam man kör fullständigt besinningslöst ned för Drottninggatan, väjer något för betonglejon och mejar ner de människor som inte hinner undan. Fredagsflanerande människor, någon på väg hem eller till ett avtalat möte med en vän.

För några dagar sedan fick vi veta att terrordådet skördat fem människors liv.
För deras nära bröt döden brutalt in, drömmar och framtid krossades.
För de som skadades, var nära att dö eller kom att vara mitt i händelsens centrum förändrades troligen livet för alltid.
De flesta av oss blev inte personligt drabbade utan befinner oss i en av de yttre ringarna och det räcker för att bli berörd, ledsen och rädd. Vi hörde snabbt av oss till de vi känner i Stockholm för att försäkra oss om att allt var väl med dem men tanken på att det kunde ha varit tvärtom gör att vi stelnar till. Allt kom så nära. Livets sköra tråd syntes plötsligt väldigt tydligt.

Hatet och illviljan från en människa kröp innanför allas vår hud. Vi ville så innerligt våga tro och lita på att det goda är större och kärleken starkare. Hela Sergels torg, hela Sverige manifesterade kärleken.

Vi tog i ända från tårna. Kärleksmanifestationen ingav stora förhoppningar med stora ord. Vi ger aldrig upp.

Vi blev ett vi, log mot varandra, försökte förstå ihop. Tittade på alla nyhetssändningar och läste alla uppdateringar. Journalisterna förmedlade nyheter och hade sedan även mycket sändningstid utan några nya nyheter. De hade inget mer att säga eller fråga men pratade på och ställde frågor. Trötta journalister försökte göra sitt jobb och jag undrade varför. Drömde om en pausfågel som fick sjunga eller en bild att vila blicken på och ge oss egen tid att reflektera över det som terrordådet väckte i oss. Dådet som drabbade oss alla. Dådet som drabbade Sverige som land.

Hur skört är egentligen livet? På en sekund kan en vanlig fredag på stan bli en långfredag. Några dagar tidigare hade vi påmints om att en söndagsmorgon kan bli totalt nattsvart då bussen med elever och lärare från Skene på väg till fjällen körde av vägen och välte. Tre tonåringar dog och många skadades. En hel bygd sörjer. Ett helt land blir berört. Livet skakas om och vi anar hur nära döden är.

Vad gör det med oss? Vad blir viktigt för oss då?

Förändrades vi efter terrordådet 7 april eller var redan några dagar senare mycket som förut för de flesta av oss. Vad önskar vi hade förändrats? Vad behöver förändras? Behövs det ett terrordåd för att vi ska samla ihop all kärlek vi har, bry oss mer om varandra, öppna våra hem eller på motorcykel skjutsa hem för oss okända medmänniskor. 

Behöver man vara rädd nu? Frågan ställdes och ansvariga svarade att man inte behövde vara rädd men vaksam. Vaksam om man ser något annorlunda, något som inte stämmer, något som fångar ens uppmärksamhet. Vara vaksam och varsam, tänker jag, inte glömma bort omsorgen om varandra, att vi är ett vi. Vi behöver och mår bättre av att vara ett vi mer än en massa jag, tror jag.

En morgon i slutet av april får jag se en för mig ovanlig lapp vid spårvagnshållplatsen och med ett stort varmt leende läser jag den och undrar om detta kan vara ett tecken i tiden…

Läs mer

Vi har ett ansvar!

Jag tänker att jag skall sluta skriva om asylsökande och flyktingar. Visst har vi tröttnat på alla berättelser om människor som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv och framtid. Men det som är min drivkraft är det som jag skrev i min första blogg. När siffrorna och statistiken från migrationsverket plötsligt får namn och ansikten så kommer de nära och det går inte att värja sig. Vi stänger ner asylboenden och tvångsdeporterar människor tillbaka till terroristerna i Kabul men det kostar inget att se ansikten bakom siffror. Och när uppstår egentligen ansvar?

Hon har varit här i 2 år och bor på Stora Ekeberg tillsammans med sin man. Under den här tiden har hon funnits där och vi har hoppats med henne! Hon har varit vår egen Daritolk och är en god människa. Hon är nära att bli utvisad till ett land där svensk militär inte längre vågar röra sig fritt och UD avråder från resor. Vi har långt framskridna planer att hjälpa henne att gå under jorden. Ann-Sofie, sköterska i mobila teamet, har ett tomt hus på landet där hon bor och där kan  vi gömma henne.

Vi diskuterar hur olagligt det kan vara och vilket straff det kan generera. Eftersom vi tidigare är ostraffade så tror vi mest på fotboja som kanske inte är optimalt när man arbetar mobilt. Men vi vill så gärna att hon blir kvar! Resten av planen är inte så genomtänkt, och så händer det som vi nästan slutat hoppas på. Hon får stanna!  Hon får ett liv tillbaka efter den omänskliga ovisshet hon levt med under så lång tid.

Hon heter Zarah och samtidigt som hon får sitt tillfälliga uppehållstillstånd får hon sitt första barn. Visserligen är uppehållstillståndet bara på två år så vi får nog fortsätta planeringen med det tomma huset men idag är en bra dag. När man kommer hem till Zarah i det lilla rummet med blommor i små tomma plasthinkar bär hennes man fram två stolar och ett litet bord innan han själv sätter sig vid dörren. Vi får hedersplatserna och alltid något att dricka. Jag förundras över hur hon lyckats skapa ett hem i den torftighet som är vardag på asylboendet. Jag förundras över hennes gästfrihet. Du har min respekt Zarah!

Hon har ett namn men vi kallar henne för Grand Ma. Hon lever också sedan lång tid tillbaka under hotet att transporteras tillbaka. Nu tror jag inte att hon bryr sig så mycket för är man blind och nästan döv och dessutom har en stroke som gör henne orörlig så kanske det inte spelar så stor roll. Hon kommer knappast överleva en utvisning. Vi kunde inte lämna henne, säger familjen, så vi turades om att bära henne på våra ryggar enkel resa Afghanistan – Sverige. Du lämnar ditt hem och greppar det lilla du kan bära med dig och där ingår Grand Ma. De tappade henne några gånger på vägen och först i Tyskland fick hon en rullstol men nu är hon här!

Hon finns där som en liten kråka omgiven av sin stora familj. Arbetsterapeuten har ordnat diverse hjälpmedel.  Men den fina höj och sänkbara sjukhussängen är tom och rullstolen undanställd och längst bort i ett hörn på en skranglig säng med en hoprullad sovsäck under huvudet ligger Grand Ma. Vart skulle hon annars ligga? Är man född för hundra år sedan i en bergsby i Afghanistan så är ingen höj och sänkbar säng ett alternativ.

Hon har ett namn. Hon heter Bibihal och är 105 år gammal!

Sverige har länge varit ett föregångsland vad det gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Idag är vi inte längre det landet!  Men kan vi hjälpas åt att se människor bakom siffrorna så uppstår kanske ett ansvar som ”de andra” så väl behöver! För det är ju ”vi” och så ”de andra” eller hur?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Om Längtan

För så där femtio år sedan var vi en grupp tonåringar som flera år i rad firade midsommar i Grangärdebygden, som ligger i Dalarna. Från festplatsen tog vi oss upp på ett näraliggande berg. Där skulle vi invänta Midsommardagens soluppgång. Under tiden högläste vi för varandra ur Dan Anderssons dikter. Jag kan nu inte minnas vilka det var, men jag vet att stående var att läsa ”Omkring tiggaren från Luossa”. Dikten är välkänd, och vissa av orden fastnar kanske mer än andra. Jag greps då, som så många gånger senare, av ingången ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Det är något bakom stjärnor bakom heta hjärtat mitt”.

Bakom heta hjärtat mitt – kan någon på ett bättre sätt uttrycka den längtan som alla människor har efter något eller någon. Som tonåring kunde jag väl kanske inte helt förstå den längtan som fick tidigare generationer på min gammelmormors sida att flytta från Finland till Lövsjön i Grangärde finnskogar. Nu inser jag att det handlade om längtan efter ett bättre liv. Och deras längtan nådde sitt mål, när de under 1800-talets sista år kunde flytta in i en lägenhet om ett rum och kök på det nybyggda Källfallet i Grängesberg. Det var som ett paradis, sa gammelmormor – fast de var nästan ett dussin personer i familjen. Så kan längtans mål se ut.

De blev grängesbergare – liksom jag, fast jag nog mer ser mig som bergslagsbo, med flera rötter. För det där med rötter verkar bli viktigare med åren. Den där längtan efter att veta något om varifrån jag kommer, vilken historia – på gott och ont – som format de första förutsättningarna för mitt liv. Det kan ligga en trygghet i att känna en samhörighet genom tider och platser.

Samtidigt kan just en sådan samhörighet dra upp gränser mellan människor. I vår tid tar det sig uttryck i byggande av murar och stängsel. I vår tid tar det sig uttryck i ord som skiljer på ”vi” och ”dem”. I vår tid tycks detta av somliga ges auktoritet av att vara ”politiskt korrekt” och därmed öppna dunkla djup i människors inre. Vi har genom århundraden sett vad det kan leda till.

Det är sådana erfarenheter som fått mig att allt starkare tala för samhörighet som något som vidgar – inte begränsar. Var glad för dina rötter och din hembygd, men gläds ännu mer över att du är människa. Den glädjen får gensvar när du möter andra människor – vare sig de är från Sverige, Syrien, Tanzania eller från annat håll. Trots olikheter i bakgrund och kultur går det att skratta tillsammans – bara vi låter oss se varandras ögon och inser att vi delar livet som just människor.

Då kan det öppna sig nya rum i den vi möter. Vi kan få berätta om, och få höra andras berättelser om vad som finns bakom heta hjärtat mitt. Hur ser din, min och vår längtan ut? I dessa dagar är det många som kommer till Sverige med en längtan. För några av dem jag talat med är det en längtan efter fred, rättvisa och ett tryggt liv. Hur framtiden ser ut för var och en av dem vet ingen ännu – lika lite som för dem som en gång flyttade till Lövsjön. Men tänk att tillsammans få upptäcka nya rikedomar i livet – och att få lära av varandra vad det innebär att vara människa.

Det är en del av den längtan som jag själv bärs av. En längtan efter ett liv där människans värde och värdighet respekteras; ett liv där relationer är fyllda av kärlek och omsorg och bygger hopp för framtiden; ett liv där tillvarons helhet och helighet är tydlig; ett liv där jag får känna mening och sammanhang; ett liv där nyhetsrapporteringen från när och fjärran kan berätta mer om det som bygger upp än om det som bryter ner; kort sagt: ett gott liv, i ett samhälle byggt på gemenskap och tillit – ett medmänskligare samhälle.

/Thomas Söderberg
Styrelseledamot och f.d. biskop i Västerås stift

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni