Blogg

Varför gör di på detta viset?

Undrar rumpnissarna hos Ronja Rövardotter?

Idag är det en fråga som blir mer och mer när samhällssystemen sviktar. Jag läser någonstans att den som tror sig veta allt är en fara för sin organisation. Våra politiker som styr sjukvården vet alltid bäst hur sjukvården skall fungera och vad som är bäst för patienten. Det är bara när det är valår som man åker ut på turné och frågar fotfolket. Gör vi rätt saker? Är det rimligt att vi ålägger er att göra på detta viset? I Kina finns ett ordspråk ”Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad”.

Ta detta med tillgängligheten. I primärvården är detta heligt! Det kommer nya påbud hela tiden. Idag avsätter vi flera timmar om dagen för att bevaka och besvara alla frågor som kommer via diverse vägar in till Vårdcentralen. Alla skall få ett läkarbesök inom 7 dagar. I Region Jönköping har de bara 5 dagar på sig annars blir det sanktioner. Men ingen av de som bestämmer tar hänsyn till l det som är grundproblemet. Det är en enorm brist på läkare i primärvården. Det fattas hur många som helst och hur skall vi då kunna garantera tillgänglighet i en kraftigt underfinansierad primärvård?  Det är också så att efterfrågan är större än de medicinska behoven. Det finns en diagnos vi sätter ganska ofta i primärvården - ”Oro för sjukdom”.

Vi måste bli bättre på att ifrågasätta. Det behövs fler Rumpnissar i sjukvården! Nu är det ju inte så att vi skall hålla på och ifrågasätta beslut i tid och otid! Så fungerar inte en organisation. Det skulle råda anarki och allmän förvirring. Men att ifrågasätta upplevs ofta som negativt. Det är det inte! Det säkerställer att saker görs på ett bra sätt och för rätt syfte. Varför gör di på detta viset?

Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård på många sätt och den dagen jag blir allvarligt sjuk kommer jag få den vård jag behöver. Men visst har vi en vårdkris på akutmottagningarna och visst är patientsäkerheten hotad. En stafettläkare som till vardags jobbar på en av våra större akutmottagningar säger till mig ”Du skall inte tro på allt som står i tidningarna. Det är mycket värre” Vi har för få sjuksköterskor. Och på akuten orkar ingen arbeta!

Alltmer och mer förundrat tittar jag på debattprogrammen. Förra veckan diskuterade en sjuksköterska, Vårdförbundets ordförande och sjukhusdirektören på Sahlgrenska patientsäkerheten på akutmottagningen. Gång på gång får den sammanbitna direktören frågan ”Är patientsäkerheten hotad?” Det är ju en enkel fråga ja eller nej men med en dåres envishet vägrar hon svara! ”Vi vidtar åtgärder” säger hon gång på gång. ”Följ med mig en måndagkväll på akutmottagningen”, säger sjuksköterskan. ”Vi säger till patienterna att de skall skriva avvikelser” säger överläkaren. Nu är det inte bara personalen som skall skriva avvikelser även patienterna skall dra sitt strå till stacken. Och sedan läser jag om sjuksköterskan som sa upp sig och säger att det värsta av allt var att hon tappade empatin för patienterna.

Så varför gör di på detta viset

Slutligen är jag oerhört intresserad av den där kursen om bilfödsel när de stänger förlossningen i Sundsvall. Vem skall hålla i den? Vilka skall utbildas? Vilka bilar är bäst att föda i? Innovativt får man säga! Kanske kan vi lägga ut mer vård i bilen?

På ett asylboende utanför Skara finns en gammal kvinna. Hon är född 1907 och kommer från Afghanistan. Nu vet vi ju inte om hon är så gammal, Migrationsverket brukar ju ibland skriva upp åldern men gammal är hon hur som helst. För tre veckor sedan fick hon också en stroke och ungefär samtidigt fick hon sitt besked om utvisning. Skyddsskäl saknas!

Fredagen den 27/1 var minnesdagen för förintelsen. Jag läser om Hedi Fried, en av de som överlevde, 92 år gammal som gett ut boken ”Frågor jag fått om förintelsen”. Hon säger ”Om du frågar vad det värsta jag varit med om kan jag svara med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.”

Idag har vi många barn som är skilda från sina föräldrar. Barn som inte får komma hit för vi skall inte ha någon anhöriginvandring att tala om längre. Skyddsskäl saknas inte, det som saknas är medmänsklighet?

Varför gör di på detta viset?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Detta får vi aldrig glömma!

Häromdagen var årsdagen för befrielsen av koncentrationslägret Auschwitz. När jag skriver denna mening så ser jag bilderna framför mig och det går kalla kårar längs ryggen. Hur kunde detta ske? Vem gjorde vad? Vem bär ansvar? Hur kan människor vara så grymma?

När jag var ungdom i Tyskland var dessa frågor ständigt närvarande överallt - på skolan, i familjen, i kompisgänget. Vi frågade våra föräldrar och deras föräldrar: Vad gjorde ni? Vad visste ni? Vilka var med i partiet? Ett av svaren vi ofta fick var att man inte visste vad som pågick, att systemet byggde på rädsla för anmälningar, att man inte kunde lita på någon, varken grannar eller släktingar.

Idag är vi alla överens om att vi måsta lära av Tysklands och Europas mörka historia och att Auschwitz aldrig får glömmas. Det vi sällan pratar om är hur detta kunde vara möjligt, hur man kunde skapa ett sådant hat och en sådan likgiltighet för människoliv. Och jag blir orolig när jag ser parallellerna till dagens situation.

Tyskland hade skakats av ett förlorat världskrig, en ekonomisk kris utan dess like och det rådde massarbetslöshet. Människor saknade framtidstro och många var missnöjda när en narcissistisk vykortsmålare började lova guld och gröna skogar, byggd på lögner och driven av hat och polariseringar. Demokratiska institutioner inskränktes och media och motståndare svartmålas.  Offentliga ställningstaganden för våld mot väldefinierade befolkningsgrupper som pekats ut som syndabockar ledde till kristallnatten – vardagsvåld i mot utpekade grupper. Med ett rått och enkelt språk höjde man ens egen nation och ens eget folk till det största av alla. Skapandet av arbetstillfällen genom infrastruktursatsningar gav bevis att det gick bättre och öppnade samtidigt upp till en masshysteri där alla sprang blind eller väldigt medvetna in mot de nya tiderna. Folkradion (Volksempfänger) användes skickligt som ny kommunikationskanal för att sprida propaganda i människors vardag och för att kringgå etablerade medias granskningar.

Inom kvalitetsutveckling jobbar jag ofta med att förstå systemavvikelser och man brukar säga att varje system är perfekt designat för det resultat det ger. Det handlar alltså om att förstå vad som skapar resultaten för att förhindra fel och brister. Det som hände i Auschwitz var ingen slump utan resultatet av ett systematiskt arbete. Systemet som skapade Auschwitz hade samma ingredienser som det vi ser idag i många av världens länder, inklusive Sverige.

Låt oss aldrig glömma vad som skapade förintelsen. Och låt oss ta ställning för ett inkluderande samhälle, för kunskap, för solidaritet, för allas lika värde - helt enkelt för medmänsklighet.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

Läs mer

The sisters are doing it for themselves…

När jag var i 20-årsåldern – det är ett tag sedan, det medges – hade gruppen Eurythmics några av sina bästa år. Dave Steward och Annie Lennox var en lite udda mix av personligheter, som gjorde smittsam refrängpop med oväntade vinklingar. En av hitlåtarna då, i mitten av 1980-talet, var den feministiska ”The sisters are doing it for themselves”. De senaste månaderna har den dykt upp i huvudet, fast utifrån en annan vinkel.

Under de senaste åren har politiker av alla partifärger – och en lång rad offentliga utredningar – så gott som alla lyft fram att man vill ha en större andel civilsamhälle i den svenska välfärden. Det stämmer också bra med svenska folkets åsikter. Gång på gång visar undersökningar att svenskarna tycker valfrihet är viktigt, att det behövs alternativ till offentligt driven vård och omsorg, och att de idéburna organisationerna är efterfrågade och uppbär ett stort förtroende. Men trots många välmenande ord, har hittills ingen utredning kommit med några genomgripande förslag till hur den idéburna andelen ska öka.

Några veckor före jul kom så Ilmar Reepalus Välfärdsutredningen med sitt delbetänkande. Det är den som de flesta på senare tid hänvisat till och väntat på. Utredningen har också ett tydligt uppdrag att titta på just idéburen sektors förutsättningar. Men störst utrymme och mest debatt orsakade förslaget kring vinstutdelningsbegränsning. I media tonade det fram som att det handlar om att ägare ska få ha max 7 kronor över på en 100-lapp, men så är det faktiskt inte. Förslaget bygger en ganska abstrakt teoretisk modell, som skulle kunna påverka också många Famna-medlemmar på ett negativt sätt. Och vad värre är, det kommer inga starka och tydliga förändringar för oss som idéburna.

Jag har sagt ibland jag tror att idéburen vård och omsorg skulle behöva en slags ”pappamånad”. En möjlighet för politiker och tjänstemän att tydligt vika en liten del av välfärdsområdet till vår typ av organisationer. För att stimulera och konkret påverka åt vilket håll samhället bör gå. Men inte heller Reepalus utredning pekar ut en framkomlig väg. Jag börjar mer och mer inse att det antagligen inte är realistiskt att hoppas på att vår sektor kommer få reell draghjälp av några genomgripande politiska förslag. Vi får lita till oss själva, vår egen kraft och våra egna tydliga starka fördelar. Vi måste bli ännu bättre på att visa fram det. Till slut får vi ett större genomslag. Det är då jag kommit på mig själv med att nynna på den där gamla poplåten. Den får bli ett tema att börja 2017 med. The sisters are doing it for themselves...

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd 

 

Läs mer

Jussi Björling sköter magen - ​en historia om musikens verkan inom äldrevården

Dan innan julafton ska vi sjunga julsånger i köket. När jag kommer dit sitter Agnes i sin rullstol och rasar:

- Här får man aldrig någon hjälp! Jag har arbetat med barn och gamla i hela mitt liv. Inte behandlar man en människa så. Det spänner runt magen och jag har bett dom klippa upp resåret i byxan. Men dom struntar i mig. Jag flyttar härifrån!

Jag kopplar in piano, surfplatta och högtalare. Timmisarna Ali och Estrid som står vid diskmaskinen och jag frågar dem om vad som hänt. Båda skakar på huvudet. De har försökt förklara, säger dom. Men Agnes vägrar lyssna; hon har nog blivit förvirrad.

Jag går fram till Agnes och känner på resåret.

- Det är inte så hårt spänt. Du kanske har ont inuti magen? frågar jag försiktigt.

Agnes fnyser: - Tror du att jag är dum i huvet?

Sjuksköterskan pinnar förbi i korridoren. Kan inte hon i kraft av medicinsk auktoritet undersöka och lugna Agnes?

- Om jag hinner ska jag prata med henne säger syster. Men det är inte konstigt om hon har ont, hon har faktiskt inte kunnat gå på toaletten på bra länge.

Nu börjar folk strömma in från andra avdelningar. Jag kör rullstolarna så vi formar en ring i rummet. Agnes hamnar bredvid Dagny från en annan våning och dom delar på ett sånghäfte.

Den här gången ska vi sjunga de mer pretentiösa julsångerna. Jag sätter mig bakom pianot och vi går ut med ”Det strålar en stjärna”. Jag kikar på Agnes. Hon sjunger med. Kanske släpper hon tanken på hårt resår? ”Gläns över..”, ”Ser du stjärnan..” och de andra julfavoriterna.

- Ska vi avsluta med ”O helga natt” ? frågar jag.

- Det är väl härligt när Jussi sjunger den? utbrister Agnes. Han är bäst!

Med en surfplatta till hands har man alla sånger i världen och jag får fram ”O helga natt” med Jussi Björling. Strax fyller rösten rummet.

- Jag får gåshud, säger Agnes. Åååå så bra!

Alla är bekanta med sången och alla sjunger med. -” Fooolk fall nu neeeeedeeeer å priiiisa glatt din friiiiheeet. Å Heeeeeelggaaa Naaahaaatt!”

Temperaturen stiger. Jag följer musiken med stora gester och Agnes friska arm vevar med så hela kroppen gungar. Till slut skrattar vi allesamman med tårarna trillande. Det är som en rockkonsert.

När vi bryter upp bubblar energin i rummet. Agnes upptäcker att Dagny liknar en gammelmoster och vill träffa henne igen. De kramar om varandra. Flera småsjunger i rullstolarna på vägen ut. Jag kör bort pianot men lämnar surfplattan med julmusik på.

Några timmar senare tittar jag till Agnes i köket.

- O vad härligt det var med musiken och Jussi! Sen gick jag på toaletten och det bara... säger Agnes.

- Du behövde inte klippa upp någon resår?

- Nähe.

Vi fnissar.

- Så Jussi Björling hjälpte din mage?

- Jaaaa. Du vet, hela jag kom ju igång!

Allt är sant och taget ur verkligheten.

Verklighetens Agnes, som liksom de andra heter något annat förutom Jussi Björling; har läst och godkänt historien för publicering.

/Lily Bigestans
Kulturarbetare och kulturpedagog
Vård- och omsorgsboendet Sjöstadsgården, Stockholm

Fakta: Jussi Björling, 1911-1960 världsberömd svensk tenor.

Varje julafton vid tolvslaget brukar man på radio spela ”O helga natt” , (kallas också ”Adams julsång” efter kompositören Adolphe Adam)

När vi sjunger aktiveras alla delar av andningsapparaten; mun, läppar, tunga, käkar, lungor, bröstkorg, diafragma och bäckenbottenmuskulatur. Vid utandning rör sig diafragman nedåt i kroppen som ger den goda effekten av tarmmassage.

Ingenting engagerar så många delar av hjärnan som musik.

 

Läs mer

Julen var här!

Det är 24/12 2016 och julafton. Exakt klockan 15 sitter 3.7 miljoner svenskar framför sin tv för nu är julen här och lyser frid på jorden. Vi pratar om Kalle Anka och hans vänner och jag undrar, hur vet man att det är just 3.7 miljoner som tittar? Hur mäter man detta? Tänk om det är en massa illegala tittare som vi inte har koll på? T.o.m. någon papperslös som sitter i något skrymsle och tjuvtittar, för dem har vi ju absolut ingen koll på! Och vad gör de andra de som inte tittar? Kanske är de trötta för att de valde uppsittarkvällen dagen före med den käcke Ingvar Oldsberg.

Han delade ut 73 miljoner, eller om det var 75, till sina trogna tittare och det regnade bilar och semesterresor över landet. Julen var här och lyste frid på jorden i alla fall på de som köpt en bingolott!

Den 27/12 2016 är det julafton på återvinningstationen. Jag var där tillsammans med alla andra för nu skall överflödet sorteras bort. Alla bilar med öppna bakluckor och alla människor som sammanbitet släparut sina svarta sopsäckar. Jag funderar på vad som finns i alla säckar mer än tomglas, kartonger och allt annat som vi bara måste slänga. Hoppas de sopsorterar! Kanske en och annan ovälkommen onödig julklapp som inte kan användas till något? Vad skulle Karl-Bertil tänkt om detta? Ni vet han som tog från de rika och gav till de fattiga. Slänga julklappar som kanske kunde skänkt glädje åt en medmänniska i nöd? Nåväl, nu har vi ju inte så många riktigt fattiga i det här landet och snart är de ännu färre. Landets statsminister (han som kommer från det där partiet som brukar prata om solidaritet) vill att man inför licens för de mest fattiga. De som tigger på gatan. De är alldeles för många! Vi har ju gränspolisen, snart kommer licenspolisen.

Samtidigt är ju detta oerhört intressant. Jag funderar mycket på vilka som skall få denna licens. Vilka kriterier skall gälla? Vem skall utreda detta? Kanske kan vi fråga Karl-Bertil, som har en viss erfarenhet inom detta område. Jag undrar vad han skulle sagt om detta? På hans tid fick de fattiga i alla fall vistas på gator och torg utan licens. De bara fanns där och ingen ifrågasatte deras rätt att be om hjälp. Men nu råder andra förordningar samtidigt som den käcke Oldsberg lugnt kan fortsätta att dela ut sina miljoner varje söndagskväll till de behövande.

Julen var här men lyste inte frid på jorden över alla! Inte över de där 200 000 traumatiserade barnen som finns i Syrien. Detta helveteshörn på jorden, som FN:s sändebud uttryckte det strax innan jul.

Några veckor innan jul träffade jag ett traumatiserat barn. Han var 4 år och satt i BVC:s väntrum på Centralhälsan. Ni kanske inte vet det men många av dem som kommer från det där hörnet finns där nära oss. Han som jag träffade finns väldigt nära!

Hur vet man nu att så små barn är traumatiserade? Det kan jag berätta! Om du sätter en 4-åring i ett rum överfyllt med leksaker och han sitter helt stilla under väldigt lång tid utan att så mycket som titta eller röra alla leksaker och utan att säga ett ord eller möta din blick. Då är man nog traumatiserad. Familjen har fått sitt utvisningsbeslut och väntar på verkställighet. Tillbaka till Irak. Mamma, pappa och lillebror 4 månader. Tillbaka till ett land som inte heller är så trevligt men det finns nog säkra platser där också! Precis som i Afghanistan!

Men en sak vet jag i alla fall. Det var ingen jultomte som knackade på det barnets dörr. De enda som kan tänkas knacka på den dörren är gränspolisen. Om de nu knackar? Vad jag vet brukar de inte besvära sig med detta!

Julen var här och lyste frid på jorden?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Det är svårt att navigera i vår värld!

Attentatet på en julmarknad i Berlin skakar Tyskland och Europa. Nu höjs återigen rösterna mot Merkels invandringspolitik. Framförallt högerpopulistiska organisationer sprider information om hur flyktingar begår våldsbrott i Europa och att man därför behöver strängare invandringslagstiftning.

Fenomenet är välkänt. Man drar slutsatser från enskilda händelser och fördömer hela grupper. Alla flyktingar blir potentiella terrorister. Men är den misstänkte från Berlin överhuvudtaget en flykting? Enligt Der Spiegel är han sedan sju år efterlyst i sitt hemland Tunisien för våldsbrott och överfall, tog sig till Italien 2011 där han dömdes för mordbrand på en asylförläggning med fängelse och utvisning som följd. Tunisien tog dock aldrig emot honom och han gick fri. Hans uppgifter finns i alla polissystem i Europa och han övervakades av tysk polis.

Så, svaret är nog att han är flykting. Men inte från krig, diktaturer och humanitära katastrofer utan från rättsstatens principer. Och det är ingen tvekan om att han som kriminell bör ställas inför rätta för det. Men att från dessa händelser dra slutsatsen att det är fel på en medmänsklig flyktingpolitik är absurd. Det är denna förenkling som används av populister och terrorister med målet att blurra sanningen, skapa osäkerhet, rädsla och polarisering. Resultatet är att man inte längre vet vem och vad man kan lita på som Ingmar Nevéus skriver i DN.

Det är så lätt att sprida information idag. Vi översköljs av den och kan egentligen inte hantera den. Vi räknar Likes och Retweets och sprider nyheter ofta utan att kolla fakta. I skolan startade man nyligen ett initiativ för att utveckla elevernas medie- och informationskunnighet (MIK). Jag gjorde en MIK- quiz för att kolla hur jag själv ligger till. Och det var skrämmande att inse hur svårt det är att skilja fakta från fejk. Det är svårt att navigera i vår värld.

När allt blir så komplext så behöver vi utveckla förmågan att granska källor, vara kritisk och samtidigt använda vår inbyggda kompass som bygger på värderingar som frihet, likhet, respekt för skillnader, tillit… Vi behöver helt enkelt inte mindre utan mer medmänsklighet och vi behöver använda den och vår kunskap för att stå upp mot det som gör vår värld för enkel, för svart-vit, för vi-och-dem annars är vi inte människor utan bara en liten lort.

Medan jag skriver detta brummar mobilen till - en nyhet om att den misstänkte attentatsmannen från Berlin sköts i Milano efter att han hotade poliser med vapen. Vi kommer aldrig besegra terrorismen genom att skjuta människor.

Önskar er alla ett gott nytt år!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

Läs mer

Digitalisering och verksamhetsutveckling – på samma gång

Digitaliseringen inom vård och omsorg – eller eHälsa – lyfts ofta fram som ett viktigt stöd i att möta framtidens utmaningar men samtidigt upplever många att IT inte används tillräckligt effektivt. Orsaken till detta kan finnas i brister i infrastrukturen, bristande samordning av IT-satsningar eller att system inte kan kommunicera med varandra. E-hälsoarbetet i Sverige har präglats av decentraliserade strukturer där 290 kommuner, 21 landsting och regioner samt ett flertal statliga myndigheter själva bestämmer över de system som används inom sina områden och där man inte har lyckats att hitta gemensamma lösningar.

Vi vet att en ökad digitalisering inte automatiskt ger mervärden. Dessa skapas först när vi ändrar våra arbetssätt där nya IT-verktyg blir en del av vardagen. För att lyckas med det behöver vi utveckla både systemen och människorna som ska använde dem. Bräcke diakoni jobbar med flera satsningar inom digitaliseringsområdet där vi knyter ihop utvecklingen av IT med medarbetares kompetens och behoven hos de vi finns till för. Nedan några exempel ur vårt pågående utvecklingsarbete inom
e-hälsoområdet:

Digital kompetensutveckling för medarbetare inom idéburen vård och omsorg

Tillsammans med Famna och 10 andra idéburna aktörer i Stockholmsregionen och med stöd från svenska ESF-rådet utvecklar vi e-hälsokompetensen hos 1500 medarbetare. Här kombinerar vi verksamhetsutveckling och IT-användning i vardagsnära lärande- och utvecklingsprojekt.

Personcentrerad dokumentation och uppföljning (PDU)

Vad är viktigt för den enskilde? Hur vet vi att vi ger rätt insatser? PDU synliggör den enskildes resurser och bygger på medskapande. Vi skräddarsyr insatser utifrån personens behov med stöd av

av ICF (internationell klassifikation för funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) för att skapa en strukturerad och uppföljningsbar dokumentation. Arbetet drivs inom Famnas testbädd och är finansierad av Vinnova.

En personcentrerad rehabresa

Vägen tillbaka från en långvarig sjukskrivning är ofta lång och tuff. Ibland säger man att man måste vara frisk för att klara av den. Individen själv koordinerar myndigheter, primärvården, arbetsgivaren, rehabiliteringen och sina närstående. Med stöd av Vinnova utvecklar vi arbetssätt och verktyg för en personcentrerad rehabresa.

Jobbpuzzlet

Att finna och få ett arbete är för många personer med funktionsnedsättning inte helt lätt. I syfte att ge stöd, stimulera och underlätta denna process för den enskilde har Bräcke diakoni med ekonomiskt stöd av Arvsfonden och Post- och telestyrelsen tagit fram ett utbildningsspel. Spelet hjälper individen att t.ex. träna anställningsintervjuer eller ger fakta om olika yrken och ekonomisk information m.m.

Vi väntar inte tills alla kommuner och landsting och myndigheter har hittat sina former kring hur de ska upphandla gemensamma vårdinformationsplattformer eller andra system för att utbyta information. Vi jobbar redan med att skapa framtidens vård- och omsorg med e-hälsa som stöd och medarbetare som kan. För de vi finns till för!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

Dags att sluta gråta - del 2

Det är exakt tre år sedan vi fick ansvar för Stora Ekeberg och vi började vår resa i en främmande värld som idag är vår vardag. Vi firade det med att låsa in oss på läkarmottagningen förra onsdagen. Anledningen till detta var en ensamkommande som nyss fyllt arton och som i sin tur firade sin födelsedag med en flytt till ovan nämnda asylboende. Fem dagar hade han varit där innan han fullständigt gick sönder. Beväpnad med en flaska med okänt innehåll som han skvätte över väggarna i syfte att sätta eld på hela boendet var han helt utom all mänsklig kontakt. Det krävdes fyra personer att hålla fast en artonåring i väntan på poliserna som skulle föra honom vidare till inlåsning hos psykiatrin. Undrar hur han skall klara sin utvisning? Men inte hjälper det att börja gråta!

När vi började arbeta på Stora Ekeberg var det Emil som var ansvarig för boendet. Anna Österberg kallade honom för en tjock ängel. Idag är det Daniel som är ansvarig och han är också en ängel! Jag frågar honom hur många som kommit? – Vi kanske har fått en fem, sex stycken de senaste veckorna men vi vet att de kommer fler, säger Daniel. De kommer med personal från HVB-hemmet som följer med när de anvisas sina fem kvadratmeter som de enligt lag har rätt till. Välkommen! Du får välja om du vill ha under- eller överslaf i våningsängen och på köpet får du fem nya rumskamrater från världens alla hörn. Det kan bli spännande möten eller hur?

Du får dela dusch med minst 25-30 personer och TV med ca hundra så det är inte så dåligt trots allt! Det kan bli lite ”körigt” när alla vill välja kanal men det brukar lösa sig! När man flyttar någon på det här viset så kan man med ett finare ord kalla det för sekundär traumatisering. Kom ihåg det. ”Vi skall bara sekundärtraumatisera dem.”

Jag tillhör dem som tycker att standaren på ett HVB-hem är orimligt hög jämförelsevis med ett asylboende. Gör vi dem inte en otjänst när vi vet att oavsett vad som händer får de inte stanna där under längre tid? Och sedan väntar en annan verklighet? Tur att det finns änglar!

Förra veckan träffade Anneli och jag också skolsköterskorna från Hisingen och Angered för en första utvärdering av vårt projekt med kompletterande hälsoundersökningar till ensamkommande i Göteborg. De målade upp en alltmer mörk bild. Frånvaron har ökat lavinartat. De flesta lärare ifrågasätter sitt uppdrag. De är ju ändå inte i skolan och vad är det då för mening med att vara pedagog? Av de ensamkommande som kom förra året har ca 80 % ännu inte uppehållstillstånd och de vet vad som väntar. – Varför skall jag lära mig svenska? säger någon till Anneli. – Vad har jag för nytta av det när jag ändå skall ut? Bättre kanske att få lära sig engelska som ändå är ett globalt språk, reflekterar han.

En skolsköterska berättar om en elev som ständigt är trött. Han sover nämligen bara varannan natt i sin säng på boendet. Varannan natt får hans kamrat som redan är utvisad och som gått under jorden sova där. Ta vara på din broder kanske det kallas för?

Men det finns ljusning i mörkret. Inrikesministern tillkännager att man tänker förlänga ID-kontrollerna men att det var ett mycket svårt beslut. Äntligen en politiker med medkänsla, tänker jag. Sedan säger han att det var ett svårt beslut med tanke på alla de som pendlar och de olägenheter de utsätts för i sin vardag. Inte ett ord om flyktingar. Anders Ygeman! Du får mig att börja gråta!

Och visst är det solidaritet som är ledord i ditt parti eller har jag missat något? Och om du är osäker på vad det ordet betyder läs gärna min blogg om han som lånar ut sin säng varannan natt!

/Eva Öfwerman, verksamhetschef

Läs blogginlägget "Dags att sluta gråta" här.

 

Läs mer

18 år

Nu fyller han snart 18 år och då får han flytta till migrationsverket.

Jag har hört den meningen för många gånger sista veckorna.

Den låter inte så farlig, en flytt bara. Ändå är det så mycket mer den står för.

Den rymmer våra ungdomars oro, ångest och otrygghet. Den tar inte hänsyn till deras sömnlösa nätter, tårar eller rädsla.  Den är inte förhandlingsbar. ”Det spelar ingen roll ens om man tar livet av sig” sa en handläggare när jag påpekade vad flytten skulle kosta vår ungdom i psykiskt lidande. ”Alla ska flytta ändå, det är så vi gör nu”.

Det är en kostnadsfråga, självklart är det det.  Men den ekonomiska vinsten betalas i mänskligt lidande.

För vem ska ta ansvar för deras trygghet, om de inte orkar själva.

I ett slag tappar ungdomarna allt, sitt boende sin god man, om man har otur och flyttas till annan ort: sitt nätverk och sin skola.  Men kanske är det rädslan det som är värst.  Rädslan för avslaget som förstärks av flytten. ”Jag har ingen utom er” sa en ungdom nyligen när jag informerade om den kommande flytten. ”ingen”. Och det är just detta, omtanke och medmänsklighet är det som har skapat trygghet hos våra ungdomar, personalen på Ellen Hansson är strålande på det. Det är samtal armar om axlar, tårar som torkas och oro som lindras. 

Under 2017 har vi 12 ungdomar som fyller 18 år, jag skattar i huvudet och visst det finns de som kommer att klara det bra. Men vad med de andra?

/Ulrika van den Berg
Verksamhetschef

Läs mer

IG för UG

Tiden snurrar fort, både Reepalus Välfärdsutredning och det överraskande valet av Donald Trump har tagit över alla samtal, men en del av mina tankar dröjer sig ändå kvar vid Uppdrag Gransknings (UG) reportage om HVB-hem i Göteborg nyligen.

Om vi börjar med att tänka tillbaka lite. 2015 var ett extremt år vad gäller antalet flyktingar som kom till Sverige. 162 000 människor sökte asyl i vårt land – dubbelt så många som under Jugoslavien-kriget, och utan motstycke i modern tid. Det stora antalet var oförutsett, och det engagerade snabbt många olika krafter i samhället. Allt från att ”Volontären” blev årets svensk, till pyromandåd mot boenden och horder av internet-troll.

Även civilsamhället i Göteborg engagerade sig starkt i att bidra. Göteborg blev en ankomstkommun i Migrationsverkets arbete med att hantera situationen, som riskerade att helt spåra ur. På rekordtid bidrog vi med att ta fram ett stort antal övernattningsboenden. Vi engagerade oss också i att skapa hem för det stora antalet ensamkommande barn som kom till staden. Skolsalar och kyrkor fungerar bra som tillfälligt tak över huvudet, men är inte lämpliga som hem för barn utan föräldrar.

Under året som gått har de folkvalda i riksdagen röstat igenom en helt annan politik. Att Bräcke diakoni – och många med oss - inte står bakom den radikala helomvändningen har vi varit tydliga med, men det är en annan fråga. Vad som däremot är relevant är att Migrationsverket har ålagt Göteborg att hålla 900 boendeplatser för barn tillgängliga fram till 2017-03-31. Denna viktiga grundinformation nämns bara i förbigående i UG:s program. Åtagandet innebär dessutom att stadens kostnader för boendena täcks av Migrationsverket, som har att göra den övergripande analysen över vilken beredskap Sverige bör ha för nya flyktingströmmar. Det är – som bekant – fortfarande en orolig omvärld.

Jag verkar i en organisation som har många och stundtals intensiva kontakter med Social resursförvaltning i Göteborg, som ansätts hårt i programmet. Vi samverkar bland annat i stadens arbete bland EU-medborgare och med boendelösningar för de ensamkommande barnen. Bräcke diakoni har i kontakter med förvaltningens tjänstemän – ingen nämnd, ingen glömd – mötts av ett hängivet arbete. Så gott som alltid professionellt, sakligt och inriktat på att hitta bra lösningar. Min egen uppfattning är att Social resursförvaltning är en professionell förvaltning som tjänar staden väl. Hur förvaltningen har hanterat och bedömt det privata företaget Hero och dess insatser har jag ingen inblick i, och det är bra att saken nu utreds ordentligt för att se om enskilda har gjort misstag som inte borde skett. Men jag dömer ingen på förhand.

Däremot är jag bekymrad över hur reportaget i UG redigeras och byggs upp. Den granskande journalistiken är viktigare än kanske någonsin i dagens samhälle, och just public service har som jag ser det ett särskilt ansvar i att nyansera, sätta saker i sitt sammanhang och ge en rättvisande helhetsbild. Där lämnar reportaget mycket övrigt att önska. Det blir IG (icke godkänt) för UG den här gången.  

/Martin Ärnlöv
Direktor

   

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni