Blogg

Dags att sluta gråta - del 2

Det är exakt tre år sedan vi fick ansvar för Stora Ekeberg och vi började vår resa i en främmande värld som idag är vår vardag. Vi firade det med att låsa in oss på läkarmottagningen förra onsdagen. Anledningen till detta var en ensamkommande som nyss fyllt arton och som i sin tur firade sin födelsedag med en flytt till ovan nämnda asylboende. Fem dagar hade han varit där innan han fullständigt gick sönder. Beväpnad med en flaska med okänt innehåll som han skvätte över väggarna i syfte att sätta eld på hela boendet var han helt utom all mänsklig kontakt. Det krävdes fyra personer att hålla fast en artonåring i väntan på poliserna som skulle föra honom vidare till inlåsning hos psykiatrin. Undrar hur han skall klara sin utvisning? Men inte hjälper det att börja gråta!

När vi började arbeta på Stora Ekeberg var det Emil som var ansvarig för boendet. Anna Österberg kallade honom för en tjock ängel. Idag är det Daniel som är ansvarig och han är också en ängel! Jag frågar honom hur många som kommit? – Vi kanske har fått en fem, sex stycken de senaste veckorna men vi vet att de kommer fler, säger Daniel. De kommer med personal från HVB-hemmet som följer med när de anvisas sina fem kvadratmeter som de enligt lag har rätt till. Välkommen! Du får välja om du vill ha under- eller överslaf i våningsängen och på köpet får du fem nya rumskamrater från världens alla hörn. Det kan bli spännande möten eller hur?

Du får dela dusch med minst 25-30 personer och TV med ca hundra så det är inte så dåligt trots allt! Det kan bli lite ”körigt” när alla vill välja kanal men det brukar lösa sig! När man flyttar någon på det här viset så kan man med ett finare ord kalla det för sekundär traumatisering. Kom ihåg det. ”Vi skall bara sekundärtraumatisera dem.”

Jag tillhör dem som tycker att standaren på ett HVB-hem är orimligt hög jämförelsevis med ett asylboende. Gör vi dem inte en otjänst när vi vet att oavsett vad som händer får de inte stanna där under längre tid? Och sedan väntar en annan verklighet? Tur att det finns änglar!

Förra veckan träffade Anneli och jag också skolsköterskorna från Hisingen och Angered för en första utvärdering av vårt projekt med kompletterande hälsoundersökningar till ensamkommande i Göteborg. De målade upp en alltmer mörk bild. Frånvaron har ökat lavinartat. De flesta lärare ifrågasätter sitt uppdrag. De är ju ändå inte i skolan och vad är det då för mening med att vara pedagog? Av de ensamkommande som kom förra året har ca 80 % ännu inte uppehållstillstånd och de vet vad som väntar. – Varför skall jag lära mig svenska? säger någon till Anneli. – Vad har jag för nytta av det när jag ändå skall ut? Bättre kanske att få lära sig engelska som ändå är ett globalt språk, reflekterar han.

En skolsköterska berättar om en elev som ständigt är trött. Han sover nämligen bara varannan natt i sin säng på boendet. Varannan natt får hans kamrat som redan är utvisad och som gått under jorden sova där. Ta vara på din broder kanske det kallas för?

Men det finns ljusning i mörkret. Inrikesministern tillkännager att man tänker förlänga ID-kontrollerna men att det var ett mycket svårt beslut. Äntligen en politiker med medkänsla, tänker jag. Sedan säger han att det var ett svårt beslut med tanke på alla de som pendlar och de olägenheter de utsätts för i sin vardag. Inte ett ord om flyktingar. Anders Ygeman! Du får mig att börja gråta!

Och visst är det solidaritet som är ledord i ditt parti eller har jag missat något? Och om du är osäker på vad det ordet betyder läs gärna min blogg om han som lånar ut sin säng varannan natt!

/Eva Öfwerman, verksamhetschef

Läs blogginlägget "Dags att sluta gråta" här.

 

Läs mer

18 år

Nu fyller han snart 18 år och då får han flytta till migrationsverket.

Jag har hört den meningen för många gånger sista veckorna.

Den låter inte så farlig, en flytt bara. Ändå är det så mycket mer den står för.

Den rymmer våra ungdomars oro, ångest och otrygghet. Den tar inte hänsyn till deras sömnlösa nätter, tårar eller rädsla.  Den är inte förhandlingsbar. ”Det spelar ingen roll ens om man tar livet av sig” sa en handläggare när jag påpekade vad flytten skulle kosta vår ungdom i psykiskt lidande. ”Alla ska flytta ändå, det är så vi gör nu”.

Det är en kostnadsfråga, självklart är det det.  Men den ekonomiska vinsten betalas i mänskligt lidande.

För vem ska ta ansvar för deras trygghet, om de inte orkar själva.

I ett slag tappar ungdomarna allt, sitt boende sin god man, om man har otur och flyttas till annan ort: sitt nätverk och sin skola.  Men kanske är det rädslan det som är värst.  Rädslan för avslaget som förstärks av flytten. ”Jag har ingen utom er” sa en ungdom nyligen när jag informerade om den kommande flytten. ”ingen”. Och det är just detta, omtanke och medmänsklighet är det som har skapat trygghet hos våra ungdomar, personalen på Ellen Hansson är strålande på det. Det är samtal armar om axlar, tårar som torkas och oro som lindras. 

Under 2017 har vi 12 ungdomar som fyller 18 år, jag skattar i huvudet och visst det finns de som kommer att klara det bra. Men vad med de andra?

/Ulrika van den Berg
Verksamhetschef

Läs mer

IG för UG

Tiden snurrar fort, både Reepalus Välfärdsutredning och det överraskande valet av Donald Trump har tagit över alla samtal, men en del av mina tankar dröjer sig ändå kvar vid Uppdrag Gransknings (UG) reportage om HVB-hem i Göteborg nyligen.

Om vi börjar med att tänka tillbaka lite. 2015 var ett extremt år vad gäller antalet flyktingar som kom till Sverige. 162 000 människor sökte asyl i vårt land – dubbelt så många som under Jugoslavien-kriget, och utan motstycke i modern tid. Det stora antalet var oförutsett, och det engagerade snabbt många olika krafter i samhället. Allt från att ”Volontären” blev årets svensk, till pyromandåd mot boenden och horder av internet-troll.

Även civilsamhället i Göteborg engagerade sig starkt i att bidra. Göteborg blev en ankomstkommun i Migrationsverkets arbete med att hantera situationen, som riskerade att helt spåra ur. På rekordtid bidrog vi med att ta fram ett stort antal övernattningsboenden. Vi engagerade oss också i att skapa hem för det stora antalet ensamkommande barn som kom till staden. Skolsalar och kyrkor fungerar bra som tillfälligt tak över huvudet, men är inte lämpliga som hem för barn utan föräldrar.

Under året som gått har de folkvalda i riksdagen röstat igenom en helt annan politik. Att Bräcke diakoni – och många med oss - inte står bakom den radikala helomvändningen har vi varit tydliga med, men det är en annan fråga. Vad som däremot är relevant är att Migrationsverket har ålagt Göteborg att hålla 900 boendeplatser för barn tillgängliga fram till 2017-03-31. Denna viktiga grundinformation nämns bara i förbigående i UG:s program. Åtagandet innebär dessutom att stadens kostnader för boendena täcks av Migrationsverket, som har att göra den övergripande analysen över vilken beredskap Sverige bör ha för nya flyktingströmmar. Det är – som bekant – fortfarande en orolig omvärld.

Jag verkar i en organisation som har många och stundtals intensiva kontakter med Social resursförvaltning i Göteborg, som ansätts hårt i programmet. Vi samverkar bland annat i stadens arbete bland EU-medborgare och med boendelösningar för de ensamkommande barnen. Bräcke diakoni har i kontakter med förvaltningens tjänstemän – ingen nämnd, ingen glömd – mötts av ett hängivet arbete. Så gott som alltid professionellt, sakligt och inriktat på att hitta bra lösningar. Min egen uppfattning är att Social resursförvaltning är en professionell förvaltning som tjänar staden väl. Hur förvaltningen har hanterat och bedömt det privata företaget Hero och dess insatser har jag ingen inblick i, och det är bra att saken nu utreds ordentligt för att se om enskilda har gjort misstag som inte borde skett. Men jag dömer ingen på förhand.

Däremot är jag bekymrad över hur reportaget i UG redigeras och byggs upp. Den granskande journalistiken är viktigare än kanske någonsin i dagens samhälle, och just public service har som jag ser det ett särskilt ansvar i att nyansera, sätta saker i sitt sammanhang och ge en rättvisande helhetsbild. Där lämnar reportaget mycket övrigt att önska. Det blir IG (icke godkänt) för UG den här gången.  

/Martin Ärnlöv
Direktor

   

Läs mer

En spricka i allt

Det är den 9 november när jag skriver detta. Igår var det val i USA. Det är en sån där morgon som man kommer att minnas. Som lördagsmorgonen då mamma stack in huvudet på mitt rum och berättade att Palme blivit skjuten. Eller som den gången jag och min bror stod i en järnaffär för att köpa en försenad present till pappa som fyller år den 10 september, och hörde på radion något om flygplan som flugit rakt in i skyskrapor. När jag vaknade i morse hade min man redan hunnit läsa nyheterna på sin IPad. Han första ord till mig denna morgon var ”det verkar som att Trump vinner”.

Vi samlades i Bräckekyrkan i morse, några av oss som jobbar på Bräckeområdet i Göteborg. För att tända ljus. För att känna att vi hör ihop. För att hålla hoppet vid liv. För att känna att det trots allt finns något här i världen som inte är fullständigt vansinne.

Det hemska är inte Trump i sig. Han var kanske en relativt ofarlig figur så länge han byggde skyskrapor på Manhattan – hans inflytande var i alla fall begränsat. Det finns många tokstollar där ute, som i och för sig kan åstadkomma stor förödelse. Men det riktigt avgrundshemska är att halva USA:s väljarkår vill att detta ska vara världens mäktigaste man: En man som sprider hat och misstänksamhet, som vill bygga murar mellan människor, som drivs av sitt ego och som är en omtalat dålig förlorare. Nu har han vunnit. Alla vi andra har förlorat. Också de som röstat på honom.  För när splittring, hämnd och rädsla lyfts upp till de krafter som ska styra världen då finns det bara förlorare.

Ändå. Vi tror på medmänsklighet. Vi tror att godhet är en starkare kraft än ondska. Vi måste tro att vi som vill gemenskap och inte splittring, förståelse och inte förödelse, kan samla oss, kan ena oss. Kan stå tillsammans och stå emot. Men vad kommer det att kosta?

Det är en spricka i allt. Men det är genom sprickorna som ljuset tar sig in, som Leonard Cohen skriver.

There is a crack in everything. That´s how the light gets in. Gå in på Spotify. Lyssna. Fatta mod.

/Anna Österberg
Präst

The birds they sang 
at the break of day 
Start again 
I heard them say 
Don't dwell on what 
has passed away 
or what is yet to be. 
Ah the wars they will 
be fought again 
The holy dove 
She will be caught again 
bought and sold 
and bought again 
the dove is never free. 

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.

We asked for signs
the signs were sent:
the birth betrayed
the marriage spent
Yeah the widowhood
of every government --
signs for all to see.

I can't run no more
with that lawless crowd
while the killers in high places
say their prayers out loud.
But they've summoned, they've summoned up
a thundercloud
and they're going to hear from me.

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in.

You can add up the parts
but you won't have the sum
You can strike up the march,
there is no drum
Every heart, every heart
to love will come
but like a refugee.

Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in.

 

Läs mer

En mammas tårar

I höstas talade media om det stora antalet flyktingar som kom i termer av kollaps och katastrof. På Bräcke diakoni kavlade vi istället upp armarna och gjorde verklig skillnad tillsammans med tusentals andra organisationer och medmänniskor. För mig var hösten 2015 en tid då jag var stolt över att vara svensk, att tillhöra ett land där mottagandet av de som förlorat allt under parollen "refugees welcome" blev till en folkrörelse. En situation som tvingade mig som privatperson att reflektera över mina egna prioriteringar och på vilket sätt jag kunde bidra till den våg av medmänsklighet som spreds över vårt land.

Så över en natt blev jag tonårsmamma till en 15-årig kille som kommit ensam till Sverige. Som utbildad diakon är jag van att möta smärta, men inget i min utbildning eller erfarenhet, kunde helt förbereda mig på hur det skulle vara att älska någon så djupt som fått sitt hjärta så i grunden söndertrasat.

Har du legat i timmar och hållit om ett skakande barn som krampaktigt försöker trycka sig så nära din kropp det bara går för att krama ut varje uns av trygghet som kan finnas, så vet du vad jag pratar om…

Under snart ett års tid har jag på nära håll fått se vad krig, hat och förtryck gör med ett barn, men jag har också fått se kärlekens oerhörda kraft att läka också det mest söndertrasade hjärta. Han har trots sin smärta tillfört så mycket till oss som familj och att få förtroendet att kallas mamma av honom tillhör ett av mitt livs stora privilegium!

Men nu håller vår glädje på att vändas i rädsla och förtvivlan. Vinden i samhället har vänt och istället för en våg av medmänsklighet deporterar Sverige nu barn till krigets Afghanistan (efter att först skrivit upp dem i ålder med den enda motiveringen att två handläggare, efter 30 minuters samtal, tycker att barnet ser äldre ut)

Hur ska jag någonsin kunna förklara för min 3-åring om hans storebror skulle bli deporterad till ett land där vi, enligt UD:s rekommendationer, inte ens kan hälsa på honom på grund av riskerna?

I oktober demonstrerade jag för första gången i mitt liv, gjorde det för att min tonåring hade fått lära sig i skolan att i en demokrati bestämmer folket och att man kan påverka stora beslut i samhället genom att demonstrera och göra sin röst hörd. På FN-dagen skickade jag mail till flera ministrar där jag vädjade till dem att rädda mitt barns liv. Samma dag på kvällen kunde jag inte hindra tårarna att rinna längs mina kinder när sonen jag håller i mina armar viskar; Mamma det finns bara två alternativ antingen låter de mig stanna här eller också hoppar jag framför tåget. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att leva!

Vart är mitt land på väg? Var är alla människor som säger stopp, detta får inte ske! Sverige är ett av världens rikaste länder, ett land som tidigare varit känt för sin humanitet och medmänsklighet. Det är nu kollapsen och katastrofen sker, den sker när vi stänger våra hjärtan och inte orkar höra barnens förtvivlade skrik på hjälp. Du och jag kan inte förändra detta själva, men om vi är många som ger medmänskligheten röst och vägrar tiga så kan vi ge dessa barn den framtid och det hopp de aldrig haft!

#vistårinteut

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Bräcke diakoni

 

Läs mer

Stafettdoktorn

Jag tror inte någon som inte ansvarar för läkarbemanning förstår hur svårt det är att rekrytera läkare till en vårdcentral. Det är inte bara svårt, det är orimligt svårt och besvikelsen blir bara mer och mer komplicerad varje gång du står där med ”skägget i brevlådan ” och känner dig misslyckad. Så här i budgettider reflekterar jag lite uppgivet att jag skulle spara många hundra tusen kronor per år om jag kunde ersätta bemanningsläkare med fast doktor.

Nåväl, det är något lättare ibland, beroende på vilken plats i landet du har din vårdcentral. Skaraborg tillhör inte favoriterna när doktorn skall ta en anställning.

Det finns väldigt många läkare i Sverige. Vi har aldrig haft så många per invånare någon gång. Men i primärvården finns de i alla fall inte. Det fattas så oerhört många och bristen blir bara större och större.

Wikipedia definierar en stafett enligt följande: ”En stafettläkare är en läkare som tillfälligt arbetar på en vårdcentral eller annan medicinsk enhet för att fylla vakanser som inte kunnat tillsättas med fast personal. Beteckningen syftar på att dessa läkare inte arbetar så länge att de skapar någon relation till patienterna innan de drar vidare till nästa plats”.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man som patient rätt till en fast läkarkontakt. Det är ingen rekommendation utan en lagstadgad rätt.

Men vad hjälper det när landstingen och politiken så totalt misslyckas att uppfylla hälso- och sjukvårdslagen? Är det ett juridiskt, ekonomiskt eller etiskt/moraliskt problem? Vi kan jobba hur mycket som helst med kvalité och patientsäkerhet men när vi inte klarar att uppfylla kravet på kontinuitet i primärvården blir resultatet ”haltande”. Det handlar snarare om ledning och styrning. De flesta som avslutar en fast tjänst gör det på grund av arbetsmiljön på den tjänst de lämnade. Detsamma gäller för de tappra sjuksköterskor som till slut får nog!

Många stafettläkare, som är en verklighet i primärvården, handlar om detta, det vill säga dålig arbetsmiljö för de fast anställda. Och till slut ger man upp. Jag tror också det handlar om att försöka ta makten över sin vardag. Varför finns det vårdcentraler som inte har en enda stafettläkare? Varför väljer man att hoppa runt på olika ställen utan tillhörighet med arbetskamrater, möjlighet till utbildning och gemenskap? Ett misslyckande för arbetsgivaren? Jag har jobbat i väldigt många år men synen på de som arbetar med vård har inte förändrats speciellt mycket. På många sätt är och förblir man en schemarad, framförallt i den offentliga vården!

Det finns så många vackra ord! Så många mål om patientsäkerhet, kvalité och vårdgaranti! ”En Primärvård i Världsklass”, säger Närhälsan. Men det är en bit kvar eller hur?

Så vad gör vi då? Ingenting, vågar jag påstå! Och vem är ansvarig? Antagligen ingen! Det är väldigt länge, minst 10-15 år, sedan larmet gick om den förväntade bristen på specialistsjuksköterskor. Och vad har man gjort? Absolut ingenting! Det är idag en realitet! Jag läser att om man skall utbilda sig till exempelvis distriktssköterska måste detta ske senast när man fyllt 25 år, annars kan man aldrig hämta in det ekonomiska underskott som detta innebär, då du själv bekostar hela utbildningen! Kom ihåg att ingångslönen för en sjuksköterska är 25 000 kr.

En rapport från SCB visar att år 2030 kommer det att fattas 30 000 sjuksköterskor och att man behöver anställa 100 000 inom hela vården. Men finns det så många att anställa som systemet ser ut idag?

Människor kommer alltid att bli sjuka och behöva vård men vem skall ta hand om dem? Politiken vill alltid mer än vad det finns resurser till! En vårdcentral i varje ”buske” är en mänsklig rättighet! I en allt närmre framtid när det kanske inte finns vare sig allmänspecialister eller distriktssköterskor som kan bemanna din vårdcentral utanför storstadsområdena så undrar jag: är det en allt snabbare snurrande bemanningskarusell med stafetter från alla håll och kanter vi ser framför oss? Och hur blir det då med den där primärvården i världsklass och den fasta läkarkontakten?

Trots allt har vi på våra vårdcentraler lyckats bättre både med arbetsmiljön och fast personal. Tack till alla er som varje dag med ett gott bemötande och omsorg tar hand om våra patienter!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Tillit är en förutsättning

I veckan var jag på en workshop med Tillitsdelegationen, en offentlig utredning tillsatt av civilminister Ardalan Shekarabi för att utveckla en tillitsfull styrning inom vård och omsorg. Laura Hartman, som är delegationens ordförande, sammanfattar att uppdraget fokuserar på medborgarnas behov, tillit till medarbetares kompetens och förmåga och att vidareutveckla en tillitsfull styrning av välfärdstjänsterna som bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan berörda aktörer.

Mitt förbättringshjärta hoppar av glädje när jag hör detta. Översatt till idéerna kring hur man utvecklar kvaliteten med ständiga förbättringar hör jag följande: Vi behöver utgå från vårdens och omsorgens vardag där människor med behov av hjälp träffar andra människor med kompetens, intresse och tid. Tillsammans skapar de det vi kallar vård eller omsorg med målet att skapa hälsa. Förutsättningar för att detta möte ska kunna bli värdeskapande är att organisationer, ledningar och politiker har tillit till att medarbetare och de man finns till för har drivkraften och kunskapen att utveckla detta värdeskapande. Och på samma sätt som en patient och en sjuksköterska bygger relationer och tillit till varandra för att skapa vården, behöver vårdens och omsorgens aktörer (beställare, utförare, vårdgivare, …) bygga relationer med varandra för att på bästa sätt kunna skapa förutsättningarna för patienten och sjuksköterskan att skapa värde.

Inom kvalitetsutvecklingen är detta inga nyheter. Vi vet att vi behöver utgå från de vi finns till för eftersom om vi inte förstår behovet så kan vi inte skapa kvalitet. Vi vet också att vi behöver mätningar som visar oss när förändringar är förbättringar. Och vi vet att mätningarna behöver ägas av de som kan påverka dem. Det sistnämnda är en utmaning. Inte minst för de som tror sig styra systemen. Vi har idag en uppsjö av kvalitetsindikatorer som inte ägs av personalen eller ens av deras chefer. Det finns ett glapp mellan vad vi mäter och vårt informationsbehov för att fatta faktabaserade beslut.

Laura Hartman fortsätter med att det behövs mätningar, men inte så många, utan de rätta. Och hon lägger till att vi aldrig ska kräva in mätningar som inte verksamheten har nytta av. Det tycker jag är ett bra mått för en indikators relevans. Om indikatorn inte hjälper mig att få syn på det jag gör och ger mig stöd att förbättra det, så är den helt värdelös.

Tillitsdelegationen har precis börjat sitt arbete. Jag ser fram emot fler samtal kring medarbetares förbättringskompetens, hur vi kan hjälpa chefer på alla nivåer att synliggöra och analysera kvaliteten samt hur vi kan använda avtal och upphandlingar som verktyg för att bygga tillitsfulla relationer och bättre vård och omsorg istället för att pressa kostnader och försämra kvaliteten.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef på Bräcke diakoni

 

Läs mer

Livsfarliga pajasar och ulvar i fårakläder

Jag slog på TV:n i morse för att se ett sammandrag av nattens debatt mellan Clinton och Trump. I denna debatt - inför valet av världens mäktigaste person - kallade den ena kandidaten den andre för ”djävul” och hotade med att han, om han blir president, skall se till att hon hamnar i fängelse.

Jag önskar att det vore ett skämt att en sådan person ens får säga pip i TV. Tanken att han kan bli världens mäktigaste person är hårresande. Det faktum att det är svårt att sia om utgången i detta val är helt absurd. Att man genom att kalla sin motståndare för djävul och hota med fängelse kan få  applåder från publiken gör att man misströstar om mänskligheten.

Också i Sverige var det politisk debatt igår. Debatt eller käbbel, vilket man vill kalla det.  Bland annat hotade Åkesson med att dra Löfvén inför rätta för att Löfvén kallade hans parti nazistiskt. Det är skrämmande nog att Åkessons parti sitter i riksdagen. Att nästan 20% av befolkningen kan tänka sig att rösta på dem, ja det är inte bara skrämmande utan faktiskt farligt.  

Donald Trump må vara en pajas, men han är en livsfarlig pajas. Jimmy Åkesson må se städad ut i sin kostym men han är en ulv i fårakläder. En våg av fascistoid rörelse sveper över världen och den drar med sig människor i en omfattning som många av oss inte trodde var möjlig. Vetskapen om att Hitler tog – eller fick! - makten i ett demokratiskt val ligger som en dov underton till gårdagens debatter. Hur kan de som vill göra oss alla till förlorare vinna så mycket mark?

Jag tänker på Dietrich Bonhoeffer, den tyske prästen som protesterade mot nazistregimen i Tyskland och som avrättades under krigets sista dagar den 9 april 1945. Inför årsskiftet 1944-45 skrev han en psalm till sina föräldrar, från fängelset där han satt. In i det sista vägrade han låta ondskan ta över hans själ. Han är en stor förebild för mig. Jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva skriva psalmer från fängelset. Men vi måste tillsammans kämpa mot kvinnoförakt, främlingsfientlighet och dumhet.  Vi måste hålla ljuset brinnande!

En vers ur Bonhoeffers psalm:

I kvällen lys oss med den helga flamman
Som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess klara sken oss föra samman
Vi vet att mörkret ej fått makt därmed.

/Anna Österberg
Präst

Läs mer

I Rumänien – på riktigt

Konferenssalen på hotellet i Brasov i Rumänien är nästan fullsatt. Jag ser ut över människorna, och ska snart hälsa välkomna. Det är en ovanlig blandning av individer. Där är några ledande specialistläkare från sjukhuset i staden. Ett antal tjänstemän från kommunens social- och familjeenheter. Ett tiotal representanter från privata företag som är våra finansiella sponsorer. Och några av oss – representanter för Bräcke diakonis ledning och styrelse. På något sätt finns också Elisabeth med, den nära medarbetare som tog de första Brasov-kontakterna men sedan blev hastigt sjuk och gick bort.

Längst fram sitter Sveriges vice ambassadör, som om en stund lovat hålla den formella invigningen. Och bredvid honom sitter Iuliana och Morisena, som trots att de är relativt unga är fleråriga medarbetare och drivna yrkesmänniskor. Efter min inledning ska de berätta om vår barnhabilitering Si Tu (som betyder ”du också” på rumänska). Hur vi i staden Constanta – som ligger 5 timmars resa vid Svarta havet åt sydost – i över 15 år byggt upp en verksamhet där ett 50-tal barn och deras familjer får träning, gemenskap med andra och stöd i att driva barnens rätt till förskola och skola. Verksamheten är kostnadsfri för familjerna, och helt finansierad av Bräcke diakoni och våra sponsorer. Det rumänska samhället har inte råd och möjlighet att erbjuda något sådant. Inte ännu, i alla fall.

En knapp kilometer därifrån ligger våra nya lokaler för barnhabiliteringen. Alla gästerna fick inte plats där på en gång. Det är ny målarfärg på väggarna, ljust och fräscht. Fortfarande saknas lite inredning och några byråkratiska registreringar och tillstånd, men inom några veckor kommer de första barnen. Anca och Mircea är nyanställda medarbetare, och ser fram emot att komma igång.

Vice ambassadören Alexander håller ett tal och knyter symboliskt ihop två sidenband – ett i Sveriges färger, ett i Rumäniens. Den nya barnhabiliteringen i Si Tu Brasov är invigd. Det här är inte bara prat och åsikter och tyckanden.

Det är ny verksamhet i Rumänien – på riktigt.

/Martin Ärnlöv
Direktor

Läs mer

När vägarna tar slut

Luften tar slut när min kollega ringer och informerar mig om ny praxis för de ensamkommande.
För hur ska man annars reagera när vägarna tar slut.

För att mina ord ska kulle kunna få er att inse vad det här betyder för våra ungdomar så skulle orden behöva gråta eller skrika av ångest. För beslutet att ge ungdomarna tillfälliga uppehållstillstånd för att sedan utvisa dem på 18 årsdagen tar bort allt hopp och förlänger den mardrömmen som de redan lever i.

Jag har lätt till tårar men egentligen är det vrede jag känner. Kanske till och med helig vrede. För hur kan man ta bort ”ömmande skäl” ut lagstiftningen bara för att det är för många som har dem.

Och vad ska vi säga till våra ungdomar som tragglar med  svenskan, går i skolan, sköter sin obetalda praktik och så sakteliga har byggt upp en tillit som gör att de ibland vågar sova om natten.

På vår vägg står det:

”just because it is black in the dark doesn’t mean there is no color”

En av våra ungdomar satte upp det för att han tyckte att det var ett budskap som alla ungdomar på boendet behövde ta del av. Och nu klänger jag mig fast vid de orden, kanske hittar vi färg i det här kompakta mörkret också.

/Ulrika van den Berg
Verksamhetschef

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni