Blogg

Maskroskraft

Treåringen har just lärt sig namnet “maskros” och är överlycklig över det faktum att det nu på våren finns massor med tillfällen att peka ut de gula blommorna som lyser upp både diken, gräsmattor och ibland hela ängar med sina solbollar.

Ibland har han också hittat en maskros som trotsat asfalten och med kraft lyckats ta sig upp och blomma även där man inte trodde något skulle kunna växa. Man talar ibland om ”maskrosbarn” och brukar då avse barn som trots svåra omständigheter ändå blommar om de bara ges en liten gnutta möjlighet.

I en alltmer kapital- och marknadsdriven värld, kan jag ibland se oss i den idéburna sektorn som en maskros som med kraft visar sin skönhet och vågar slå rot också där blommor normalt inte växer. Hela Bräcke diakonis 94-åriga historia vittnar om detta, från starten med att ge stöd till de allra fattigaste, att se de gömda multifunktionsnedsatta barnen och ge tröst till de döende.

När jag nu återvänder till arbetet, efter några månaders frånvaro på grund av föräldraledighet, är det med glädje jag upptäcker de nya maskrosor som slagit rot och börjat blomma.

Cecilia berättar om Anders, 9-åringen med en autismdiagnos, som haft stora problem med toalettbesöken. Men Via arbetet med ”personcentrerad dokumentation och uppföljning” (PDU) så har han kunnat förmedla sin dröm att bli musiklärare och själv kunnat se att ett steg på vägen mot det målet är att kunna vara torr och klara toalettbesöken. Driven av en ny inre motivation är toalettbesöken numera inget problem alls för Anders.

Lena berättar om Conny som, från att ha varit den alla undvek på grund av bristande hygien och ilska mot omgivningen, nu själv är den som stöttar sin åldrande mamma. Ett tidigare skattat ”totalt problem” skattas nu som en ”total resurs”

Annika, Beatrice och Ann-Louise återger hur den nya vårdkedjan i Alingsås ger möjlighet att hindra människor som drabbats av demenssjukdom att falla mellan kommunens och primärvårdens stolar.

Lily, Helena och andra samtalsledare berättar om viktiga samtal kring värdegrunden och visar hur ord som värdigt liv och välbefinnande kan omsättas praktiskt i mötet med en annan människa.

Och ja, Dagens samhälle skriver om att arbetet med det mobila asylteamet tagits in i finrummet och visats upp under de glittrande kristallkronorna i Berns salonger.

Att höra alla berättelser om hur utsatta människor blir synliggjorda och ges möjlighet att själva växa fyller mig med hopp om att maskroskraften är långt ifrån slut!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

 

Läs mer

If the mountain will not come to Mohammed!

If the mountain will not come to Mohammed, Mohammed will go to the mountain. Så heter den, uppsatsen som Elisabet Ljungström och jag med gemensamma ansträngningar skrivit och skickat in när vi blev nominerade till Götapriset i våras. Tack Elisabet! Den hamnade även hos Dagens Samhälle och efter ett långt samtal med Torbjörn, journalist på nämnda tidning förstod jag att de blivit lite intresserade av Bräcke diakoni och vårt mobila team.

Och nu satt vi där under de dignande takkronorna på Berns salonger, uppklädda och välkammade, redo att vinna men lika redo att förlora. Vi hade ju hur som helst kommit en bit på väg till den stora finalen. Områdeschefen var något bekymrad över sin lite för långa slips och syster Ann-Sofie över sina lånade skor där slejfen gått sönder. Det där med slipsen var väl inget större problem. Det finns ju en annan man som är känd för sina långa slipsar och det har ju gått bra för honom eller hur? Värre var det för syster Ann-Sofie vars provisoriskt lagade sko medförde en viss försiktighet och haltande gång under kvällen.  Men för övrigt var vi glada och förvantsfulla även om vi mer eller mindre hade bestämt att vi kommer nog inte att vinna. Det blir den där skolan från Nyköping som tar hem det.

Vi tävlade i klassen ”Årets välfärdsförnyare”. Smaka på den! Visst låter det storslaget och det var verkligen en storslagen tillställning. Det var fullsatt 300 personer. Det var överdådigt med mat, vin, underhållning, kuvert som öppnades och ”Vinnaren är” Bräcke diakoni! Prisregnet föll och vi var stolta över vår insats och över Bräcke diakoni. En organisation som ger möjligheter.

Vi vann och har vi tur kanske Anneli och jag får åka med till Almedalen i år igen! Vi skulle kunna hänga en skylt om halsen där det står välfärdsförnyare och mingla runt bland tälten. Kan onekligen tilldra sig ett visst intresse. Kanske träffar vi Jimmie Åkesson som säkert blir glad om han får prata med några förnyare av välfärden. Han har ju alltid varit så mån om detta inte minst sjukvården. Numera företräder han ju det nya sjukvårdspartiet!

Ni kommer aldrig att sitta under några kristallkronor. Ni som inte längre är välkomna i det här landet. Ni som bara är till besvär. Ni som flykten valde! Men kanske fick ni en liten stund i rampljuset när ni för ett ögonblick fick komma in i de fina salongerna denna onsdagskväll i maj.

Har du förberett något tacktal, frågar områdeschefen några dagar innan avfärd. Ja, jag har faktiskt det. Tack ni som gjorde det möjligt att starta november 2013. Ulrika, Emma, Inger och Katharina. Tack ni som är med idag, Ann-Sofie, Anneli, Asil, Carina och Zari.

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Tillbaka hos ministern

På senhösten 2014 var jag med en handfull personer som träffade den då nytillträdde civilministern Ardalan Shekarabi på hans tjänsterum. Jag minns att jag noterade att hyllorna var helt tomma, och att Alliansregeringens pågående arbete också rent fysiskt var bortstädat. Jag bloggade om det då, och letar fram min gamla text i datorn. ”Mötet går bra. Samtalstonen är artig först, men snart konstruktiv. Ministern vill öka andelen idéburna non profit-organisationer i välfärden. Han är inte inne så mycket på att förändra tillämpningen av nuvarande upphandlingsregler, utan snarare på att hitta möjligheter för samhället att sluta avtal direkt. - - - Närmast konkret ska en ny stor utredning om välfärdsfrågor komma igång i januari.”  

I förra veckan var jag tillbaka hos civilministern, och nu är inte hyllorna på departementet tomma längre. Efter 2,5 år finns det gott om regeringens eget material. Dit hör den nu färdiga ”Välfärds-utredningen”, och vi var en liten grupp från civilsamhället som bjudits in för att diskutera vad som ska hända med den härnäst. Alla representanter har redan lämnat utförliga remissvar kring de olika förslagen, men det blir alltid något annat när man sitter runt samma bord och samtalar.

Samstämmigheten bland de idéburna är stor om att den föreslagna vinstregleringen blir komplicerad och missriktad också för vår sektor. Det har vi redan framfört. Men vi är lika eniga om att flera delar av utredningen är bra och bör genomföras. Det finns flera förslag som underlättar att sluta avtal med idéburna, och som vore bra för oss. Det handlar om sådant som beloppsgränser i upphandlingar, arbetsträning och mer generella tillståndsfrågor. Och vi tycker alla att Idéburet Offentligt Partnerskap (IOP) behöver få en egen plats i regelverken.

Utöver ministern, så deltar några tunga politiker från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Välfärden är viktig, och ämnet ligger mitt i den politiska hetluften. Som oftast när man träffar seniora nationella politiker, så är kunskapsnivån hög och frågorna både intresserade och eftertänksamma. Men politik innebär också positionering och paketering. Är man beredd att kompromissa politiskt för att få till en lösning som faktiskt skulle kunna gå att genomföra? Eller är det viktigare att göra en politisk markering? Det är omöjligt att tolka vad de tänker innerst inne. Och kanske är de själva oeniga sinsemellan, eller helt enkelt osäkra? Men om man verkligen vill åstadkomma något konkret för tillväxt av idéburen sektor i välfärden, så är tillfället för initiativ och handling nu.

Vi behöver modiga politiker och action!   

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

Läs mer

En månad sen den 7 april

Igår var det en månad sedan fredagen 7 april. Larmet om att en lastbil kapats kom klockan 14.53. En ensam man kör fullständigt besinningslöst ned för Drottninggatan, väjer något för betonglejon och mejar ner de människor som inte hinner undan. Fredagsflanerande människor, någon på väg hem eller till ett avtalat möte med en vän.

För några dagar sedan fick vi veta att terrordådet skördat fem människors liv.
För deras nära bröt döden brutalt in, drömmar och framtid krossades.
För de som skadades, var nära att dö eller kom att vara mitt i händelsens centrum förändrades troligen livet för alltid.
De flesta av oss blev inte personligt drabbade utan befinner oss i en av de yttre ringarna och det räcker för att bli berörd, ledsen och rädd. Vi hörde snabbt av oss till de vi känner i Stockholm för att försäkra oss om att allt var väl med dem men tanken på att det kunde ha varit tvärtom gör att vi stelnar till. Allt kom så nära. Livets sköra tråd syntes plötsligt väldigt tydligt.

Hatet och illviljan från en människa kröp innanför allas vår hud. Vi ville så innerligt våga tro och lita på att det goda är större och kärleken starkare. Hela Sergels torg, hela Sverige manifesterade kärleken.

Vi tog i ända från tårna. Kärleksmanifestationen ingav stora förhoppningar med stora ord. Vi ger aldrig upp.

Vi blev ett vi, log mot varandra, försökte förstå ihop. Tittade på alla nyhetssändningar och läste alla uppdateringar. Journalisterna förmedlade nyheter och hade sedan även mycket sändningstid utan några nya nyheter. De hade inget mer att säga eller fråga men pratade på och ställde frågor. Trötta journalister försökte göra sitt jobb och jag undrade varför. Drömde om en pausfågel som fick sjunga eller en bild att vila blicken på och ge oss egen tid att reflektera över det som terrordådet väckte i oss. Dådet som drabbade oss alla. Dådet som drabbade Sverige som land.

Hur skört är egentligen livet? På en sekund kan en vanlig fredag på stan bli en långfredag. Några dagar tidigare hade vi påmints om att en söndagsmorgon kan bli totalt nattsvart då bussen med elever och lärare från Skene på väg till fjällen körde av vägen och välte. Tre tonåringar dog och många skadades. En hel bygd sörjer. Ett helt land blir berört. Livet skakas om och vi anar hur nära döden är.

Vad gör det med oss? Vad blir viktigt för oss då?

Förändrades vi efter terrordådet 7 april eller var redan några dagar senare mycket som förut för de flesta av oss. Vad önskar vi hade förändrats? Vad behöver förändras? Behövs det ett terrordåd för att vi ska samla ihop all kärlek vi har, bry oss mer om varandra, öppna våra hem eller på motorcykel skjutsa hem för oss okända medmänniskor. 

Behöver man vara rädd nu? Frågan ställdes och ansvariga svarade att man inte behövde vara rädd men vaksam. Vaksam om man ser något annorlunda, något som inte stämmer, något som fångar ens uppmärksamhet. Vara vaksam och varsam, tänker jag, inte glömma bort omsorgen om varandra, att vi är ett vi. Vi behöver och mår bättre av att vara ett vi mer än en massa jag, tror jag.

En morgon i slutet av april får jag se en för mig ovanlig lapp vid spårvagnshållplatsen och med ett stort varmt leende läser jag den och undrar om detta kan vara ett tecken i tiden…

Läs mer

Vi har ett ansvar!

Jag tänker att jag skall sluta skriva om asylsökande och flyktingar. Visst har vi tröttnat på alla berättelser om människor som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv och framtid. Men det som är min drivkraft är det som jag skrev i min första blogg. När siffrorna och statistiken från migrationsverket plötsligt får namn och ansikten så kommer de nära och det går inte att värja sig. Vi stänger ner asylboenden och tvångsdeporterar människor tillbaka till terroristerna i Kabul men det kostar inget att se ansikten bakom siffror. Och när uppstår egentligen ansvar?

Hon har varit här i 2 år och bor på Stora Ekeberg tillsammans med sin man. Under den här tiden har hon funnits där och vi har hoppats med henne! Hon har varit vår egen Daritolk och är en god människa. Hon är nära att bli utvisad till ett land där svensk militär inte längre vågar röra sig fritt och UD avråder från resor. Vi har långt framskridna planer att hjälpa henne att gå under jorden. Ann-Sofie, sköterska i mobila teamet, har ett tomt hus på landet där hon bor och där kan  vi gömma henne.

Vi diskuterar hur olagligt det kan vara och vilket straff det kan generera. Eftersom vi tidigare är ostraffade så tror vi mest på fotboja som kanske inte är optimalt när man arbetar mobilt. Men vi vill så gärna att hon blir kvar! Resten av planen är inte så genomtänkt, och så händer det som vi nästan slutat hoppas på. Hon får stanna!  Hon får ett liv tillbaka efter den omänskliga ovisshet hon levt med under så lång tid.

Hon heter Zarah och samtidigt som hon får sitt tillfälliga uppehållstillstånd får hon sitt första barn. Visserligen är uppehållstillståndet bara på två år så vi får nog fortsätta planeringen med det tomma huset men idag är en bra dag. När man kommer hem till Zarah i det lilla rummet med blommor i små tomma plasthinkar bär hennes man fram två stolar och ett litet bord innan han själv sätter sig vid dörren. Vi får hedersplatserna och alltid något att dricka. Jag förundras över hur hon lyckats skapa ett hem i den torftighet som är vardag på asylboendet. Jag förundras över hennes gästfrihet. Du har min respekt Zarah!

Hon har ett namn men vi kallar henne för Grand Ma. Hon lever också sedan lång tid tillbaka under hotet att transporteras tillbaka. Nu tror jag inte att hon bryr sig så mycket för är man blind och nästan döv och dessutom har en stroke som gör henne orörlig så kanske det inte spelar så stor roll. Hon kommer knappast överleva en utvisning. Vi kunde inte lämna henne, säger familjen, så vi turades om att bära henne på våra ryggar enkel resa Afghanistan – Sverige. Du lämnar ditt hem och greppar det lilla du kan bära med dig och där ingår Grand Ma. De tappade henne några gånger på vägen och först i Tyskland fick hon en rullstol men nu är hon här!

Hon finns där som en liten kråka omgiven av sin stora familj. Arbetsterapeuten har ordnat diverse hjälpmedel.  Men den fina höj och sänkbara sjukhussängen är tom och rullstolen undanställd och längst bort i ett hörn på en skranglig säng med en hoprullad sovsäck under huvudet ligger Grand Ma. Vart skulle hon annars ligga? Är man född för hundra år sedan i en bergsby i Afghanistan så är ingen höj och sänkbar säng ett alternativ.

Hon har ett namn. Hon heter Bibihal och är 105 år gammal!

Sverige har länge varit ett föregångsland vad det gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Idag är vi inte längre det landet!  Men kan vi hjälpas åt att se människor bakom siffrorna så uppstår kanske ett ansvar som ”de andra” så väl behöver! För det är ju ”vi” och så ”de andra” eller hur?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Om Längtan

För så där femtio år sedan var vi en grupp tonåringar som flera år i rad firade midsommar i Grangärdebygden, som ligger i Dalarna. Från festplatsen tog vi oss upp på ett näraliggande berg. Där skulle vi invänta Midsommardagens soluppgång. Under tiden högläste vi för varandra ur Dan Anderssons dikter. Jag kan nu inte minnas vilka det var, men jag vet att stående var att läsa ”Omkring tiggaren från Luossa”. Dikten är välkänd, och vissa av orden fastnar kanske mer än andra. Jag greps då, som så många gånger senare, av ingången ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången. Det är något bakom stjärnor bakom heta hjärtat mitt”.

Bakom heta hjärtat mitt – kan någon på ett bättre sätt uttrycka den längtan som alla människor har efter något eller någon. Som tonåring kunde jag väl kanske inte helt förstå den längtan som fick tidigare generationer på min gammelmormors sida att flytta från Finland till Lövsjön i Grangärde finnskogar. Nu inser jag att det handlade om längtan efter ett bättre liv. Och deras längtan nådde sitt mål, när de under 1800-talets sista år kunde flytta in i en lägenhet om ett rum och kök på det nybyggda Källfallet i Grängesberg. Det var som ett paradis, sa gammelmormor – fast de var nästan ett dussin personer i familjen. Så kan längtans mål se ut.

De blev grängesbergare – liksom jag, fast jag nog mer ser mig som bergslagsbo, med flera rötter. För det där med rötter verkar bli viktigare med åren. Den där längtan efter att veta något om varifrån jag kommer, vilken historia – på gott och ont – som format de första förutsättningarna för mitt liv. Det kan ligga en trygghet i att känna en samhörighet genom tider och platser.

Samtidigt kan just en sådan samhörighet dra upp gränser mellan människor. I vår tid tar det sig uttryck i byggande av murar och stängsel. I vår tid tar det sig uttryck i ord som skiljer på ”vi” och ”dem”. I vår tid tycks detta av somliga ges auktoritet av att vara ”politiskt korrekt” och därmed öppna dunkla djup i människors inre. Vi har genom århundraden sett vad det kan leda till.

Det är sådana erfarenheter som fått mig att allt starkare tala för samhörighet som något som vidgar – inte begränsar. Var glad för dina rötter och din hembygd, men gläds ännu mer över att du är människa. Den glädjen får gensvar när du möter andra människor – vare sig de är från Sverige, Syrien, Tanzania eller från annat håll. Trots olikheter i bakgrund och kultur går det att skratta tillsammans – bara vi låter oss se varandras ögon och inser att vi delar livet som just människor.

Då kan det öppna sig nya rum i den vi möter. Vi kan få berätta om, och få höra andras berättelser om vad som finns bakom heta hjärtat mitt. Hur ser din, min och vår längtan ut? I dessa dagar är det många som kommer till Sverige med en längtan. För några av dem jag talat med är det en längtan efter fred, rättvisa och ett tryggt liv. Hur framtiden ser ut för var och en av dem vet ingen ännu – lika lite som för dem som en gång flyttade till Lövsjön. Men tänk att tillsammans få upptäcka nya rikedomar i livet – och att få lära av varandra vad det innebär att vara människa.

Det är en del av den längtan som jag själv bärs av. En längtan efter ett liv där människans värde och värdighet respekteras; ett liv där relationer är fyllda av kärlek och omsorg och bygger hopp för framtiden; ett liv där tillvarons helhet och helighet är tydlig; ett liv där jag får känna mening och sammanhang; ett liv där nyhetsrapporteringen från när och fjärran kan berätta mer om det som bygger upp än om det som bryter ner; kort sagt: ett gott liv, i ett samhälle byggt på gemenskap och tillit – ett medmänskligare samhälle.

/Thomas Söderberg
Styrelseledamot och f.d. biskop i Västerås stift

Läs mer

Politisk verkstad?

Det finns stunder då jag stannar upp och funderar över vad vi faktiskt håller på med. Nu tänker jag då inte på president Trump, Global warming, flyktingarna, de ökande ojämlikheterna eller alla ensamma gamla människor i Sverige. Jag tänker på jobbet, och vad jag lägger min tid på. Vanligtvis känns det oerhört meningsfullt när man jobbar på Bräcke diakoni. Men just den här veckan är jag osäker. Och då handlar det om Ilmar Reepalus utredning.

Strax före advent kom den, ”Välfärdsutredningen”, närmare 900 sidor tung materia med en stor mängd olika förslag. Jag träffade några av utredarna redan förrförra sommaren i Visby. Som oftast när det gäller offentliga utredningar fick jag ett positivt intryck – kloka, intelligenta och vetgiriga yrkesmänniskor med aptit på uppgiften. Fokuserade på att leverera bra förslag, utifrån det identifierade uppdraget.

Sedan dess har det varit rapporter, uppdragsmodifieringar, seminarier kring tentativa analyser, debattartiklar – och nu är det en färdig rapport. Och där går så gott som all uppmärksamhet åt det så kallade ”vinstförbudet”, trots att utredningens uppdrag innefattar så mycket mer. Och kanske är det här någonstans jag lite tappar modet. Vad är det vi egentligen borde diskutera nu? Innehåller utredningen förslag som leder till ett bättre Sverige? Handlar debatten ens om det, eller mest om politisk positionering? Hur fungerar egentligen utredningarna som ”politisk verkstad”, det vill säga platsen där politiska idéer formas och konkretiseras – för att sedan debatteras och beslutas?   

Den senaste veckan är präglad av Reepalus utredning. Vår riksorganisation Famna har jobbat hårt med ett fullödigt remissvar, där vi är många som varit inblandade. Det finns många viktiga förslag och aspekter, men allt kommer i skymundan av vinstfrågan. Och vad tycker jag själv om utredningen? Mest – faktiskt – att det känns som en missad möjlighet. Att utredningen kunde öppnat dörrar mot att få en markant större idéburen sektor i välfärden. Att idéburna organisationer borde stå över vinstdebatten per definition. Att konsekvenserna av förslagen blir orimliga. Allt detta kommer vi skriva i remissvaren. Det är – trots allt - en del av den politiska verkstaden…  

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs mer

Lekfullhet skapar framgång i arbetet

Jag läser en kurs på Stockholms universitet. Kommunikativt ledarskap heter den. Tänkte att den kunde vara bra nu när jag gått in i en ny roll som chef i Täby församling. Jag som i så många år varit medarbetare. Mina förväntningar var att jag ska få med mig massor om hur kommunikation kan göra mitt ledarskap bättre. Det är väl där det ofta börjar, att man tänker på vad det här kan ge mig. Sedan skiftar fokus, i bästa fall, man släpper sitt ego och ser det större sammanhanget där det egna bidraget tillsammans med andras blir något som är mycket större. Ni vet, ett plus ett blir tre. Att det inte bara handlar om mig och min insats. Vi skapar tillsammans. Ett av problemen forskare brottas med kring ledarskap är skillnaden mellan ledare som t ex Hitler och Gandhi. Två stora karismatiska ledare och personligheter som har entusiasmerat massor och påverkat världen, men ändå på så olika sätt. En av skillnaderna är att det ena ledarskapet är manipulativt och inte tillåter ett självständigt och kritiskt tänkande. Men det var inte det jag ville dela med er.

Redan vid första kurstillfället fångades jag av själva idén bakom kommunikationens dimension i ledarskapet, det ledarskap som får medarbetare verksamheter och organisation att andas och utstråla liv. Liv som uppfattas positivt och berikande för alla parter. Samtidigt som resultat levereras på ett kostnadseffektivt sätt. De kallar det för ett transcendentalt ledarskap eller ett kommunikativt ledarskap. Ett ledarskap som strävar efter ett ömsesidigt utbyte mellan ledare och medarbetare, där relationen är det bärande och där det finns en atmosfär som stimulerar kreativitet, självständigt tänkande och innovation. En atmosfär som kräver ett samspel.

I en organisation, ett företag, en kommun eller en församling finns nästan alltid mål och visioner som anger förväntade resultat, inriktning och identitet. Där finns ofta även en värdegrund som säger något om organisationens etik. Ändå är företag, organisationer, församlingar och kommuner så olika sinsemellan. De flesta bidrar till samhällsnytta och levererar vad den sagt att den ska leverera. Men vad är det egentligen som utgör den där skillnaden som vi kan uppleva ibland? Finns det ytterligare dimensioner att sträva efter, finns det andra kvaliteter som också måste finnas med för att skapa den där miljön och atmosfären?

En dimension i det kommunikativa ledarskapet är lekfullhet och att kunna tänka med utgångspunkt från den andre. Det här med lekfullhet är intressant tycker jag, det talar vi inte så ofta om. Vi strävar efter att skapa möjlighet till delaktighet, egenmakt och självständigt handlingsutrymme på de platser där vi verkar. Men vad behöver vi för att frigöra kreativitet, arbetsglädje och innovativa idéer? En förutsättning är att vi har dörren öppen inför att tänka något helt nytt, något annorlunda. Att vi ställer oss öppna inför det ännu inte kända och att vi uppmuntrar och stimulerar varandras föreställningsförmåga. Precis som i leken, där vi släpper fram fantasin och prövar oss fram i tankar och praktik. När vi gör det tillsammans med andra ökar möjligheten till en dynamik som är utvecklande och som samtidigt kan vara självreglerande, det vill säga att praktiker som är förtryckande begränsas. Det leder oss till en annan viktig förutsättning. Nämligen att organisationen och vi själva ställer oss positiva till ett självständigt och kritiskt tänkande. Att det finns en vilja att utforska, kritiskt och på djupet. I en sådan atmosfär behöver det också finnas utrymme för misslyckande. En atmosfär i organisationen och en förmåga hos oss individer som är öppen för tanken att jag kunde ha gjort annorlunda och de känslor som följer med att vi är bristfulla. Att förändra och förändras kräver att man lämnar någonting, att man öppnar upp för något nytt. Det gör man inte hur enkelt som helst och inte var som helst.

Så låt oss vara öppna, nyfikna och lekfulla inför det som är okänt eller ännu dolt för oss!

/Elisabeth Hjalmarsson
Diakon och chef för diakoniavdelningen i Täby församling
Ledamot i styrelsen för Bräcke Diakoni

Läs mer

Om dom

Dom vill bygga murar. Mot Mexiko eller mot flyktingströmmarna i Europa. Dom anser att för många invandrare är ett hot. Dom tycker att folk som är lika varandra ska hålla ihop. Dom säger att om man är för olika kan man inte förstå varandra och då blir det krig.  Kulturer ska hålla ihop och inte beblanda sig. Dom riktigt otäcka vill förinta dem som inte tror som dom. Hur kan man tro att våld kan göra världen till en bättre plats? Hur kan man utgå från att den annorlunda är ett hot? Jag förstår dem inte.
Dom andra.

Mina 800 vänner på Facebook verkar likna varandra. Inläggen är ofta enigt kritiska mot SD eller Trump. Jag önskar att rasister och Sverigedemokrater tog del av de ofta smarta och roliga skämten som publiceras.  Så att dom kunde få syn på en annan sida av sin sak. Men dom håller sig till sina egna Facebooksidor.
Vi håller oss till våra sidor.

”Vi måste tala och bry oss om den som vi anser vara den främmande.  Annars sjunker vi i samma båt.”  Zygmunt Bauman

 Kanske det finns SD anhängare bland mina arbetskamrater.  Men det är så sällan vi pratar politik. Mina arbetskamrater kommer från världens alla hörn. Ryssland, Brasilien, Eritrea, Etiopien, Polen, Kuba, Gambia, Somalia, Elfenbenskusten, Filippinerna, Thailand, Ukraina, Finland, Tjeckien, Hälsingland, Serbien, Iran, Irak, Aspudden, Bromma, Södermalm, Årsta ….

En dag kom jag ner till lunchrummet där David satt i soffan. Hans mobilhögtalare var på och han lyssnade på rapporteringen av det amerikanska valet. David är timanställd som vårdbiträde. Jag frågade vad han tänkte om presidentvalet. David hoppades på Trump. Han menade att Trump inte var lika korrumperad och formad som de andra politikerna. David har flyttat till Sverige från ett land i Afrika. Jag fick anstränga mig för att hålla igen mina argument och ta tillfället för att lyssna på någon som inte tänkte som jag och mina Facebookvänner.

Ett ögonblick senare ramlade sjukgymnast, arbetsterapeut, samordnare och sjuksköterskor in och samlades runt bordet. Alla med fasta anställningar och högskoleutbildningar. Alla utgöt oro för valet i Amerika. Alla var överens att Trump ”var skrämmande, vann på enkla lösningar och populistiska knep ”. David satt kvar i soffan bredvid bordet. Vi tittade på varandra och smålog. Tyvärr tog sig David inte in i samtalet. Det hade varit spännande att vara med i den diskussion som uppstått. Men skulle vi; som var enigt skeptiska mot presidentkandidaten, lämnat plats för annan åsikt? Och om jag är ärlig skulle jag helst fått David att tänka som vi och inte som dom. 

Jag låter mig inspireras av Zygmunt Bauman, sociologins grand old man som avled för någon vecka sen. Bauman har skrivit om så svåra saker som att Auschwitz är en följd av moderniteten. Om vad som händer med människan, kollektivet, tryggheten och oron i en postmodern tid, om den kommersialiserade människan, om polariseringen.

Om att nu mer än någonsin måste vi föra dialog med varandra. Inte sitta i våra åsiktshagar och bygga staket mot dom andra.  

”Antingen fattar vi varandras händer eller så får vi dela gravar med varandra.” ur Retrotopia, Zygmunt Bauman, Stunt förlag 2017
Zygmunt Bauman 1925-2017    

/Lily Bigestans, skådespelare, kulturpedagog på Sjöstadsgården, Stockholm

Läs mer

Varför gör di på detta viset?

Undrar rumpnissarna hos Ronja Rövardotter?

Idag är det en fråga som blir mer och mer när samhällssystemen sviktar. Jag läser någonstans att den som tror sig veta allt är en fara för sin organisation. Våra politiker som styr sjukvården vet alltid bäst hur sjukvården skall fungera och vad som är bäst för patienten. Det är bara när det är valår som man åker ut på turné och frågar fotfolket. Gör vi rätt saker? Är det rimligt att vi ålägger er att göra på detta viset? I Kina finns ett ordspråk ”Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad”.

Ta detta med tillgängligheten. I primärvården är detta heligt! Det kommer nya påbud hela tiden. Idag avsätter vi flera timmar om dagen för att bevaka och besvara alla frågor som kommer via diverse vägar in till Vårdcentralen. Alla skall få ett läkarbesök inom 7 dagar. I Region Jönköping har de bara 5 dagar på sig annars blir det sanktioner. Men ingen av de som bestämmer tar hänsyn till l det som är grundproblemet. Det är en enorm brist på läkare i primärvården. Det fattas hur många som helst och hur skall vi då kunna garantera tillgänglighet i en kraftigt underfinansierad primärvård?  Det är också så att efterfrågan är större än de medicinska behoven. Det finns en diagnos vi sätter ganska ofta i primärvården - ”Oro för sjukdom”.

Vi måste bli bättre på att ifrågasätta. Det behövs fler Rumpnissar i sjukvården! Nu är det ju inte så att vi skall hålla på och ifrågasätta beslut i tid och otid! Så fungerar inte en organisation. Det skulle råda anarki och allmän förvirring. Men att ifrågasätta upplevs ofta som negativt. Det är det inte! Det säkerställer att saker görs på ett bra sätt och för rätt syfte. Varför gör di på detta viset?

Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård på många sätt och den dagen jag blir allvarligt sjuk kommer jag få den vård jag behöver. Men visst har vi en vårdkris på akutmottagningarna och visst är patientsäkerheten hotad. En stafettläkare som till vardags jobbar på en av våra större akutmottagningar säger till mig ”Du skall inte tro på allt som står i tidningarna. Det är mycket värre” Vi har för få sjuksköterskor. Och på akuten orkar ingen arbeta!

Alltmer och mer förundrat tittar jag på debattprogrammen. Förra veckan diskuterade en sjuksköterska, Vårdförbundets ordförande och sjukhusdirektören på Sahlgrenska patientsäkerheten på akutmottagningen. Gång på gång får den sammanbitna direktören frågan ”Är patientsäkerheten hotad?” Det är ju en enkel fråga ja eller nej men med en dåres envishet vägrar hon svara! ”Vi vidtar åtgärder” säger hon gång på gång. ”Följ med mig en måndagkväll på akutmottagningen”, säger sjuksköterskan. ”Vi säger till patienterna att de skall skriva avvikelser” säger överläkaren. Nu är det inte bara personalen som skall skriva avvikelser även patienterna skall dra sitt strå till stacken. Och sedan läser jag om sjuksköterskan som sa upp sig och säger att det värsta av allt var att hon tappade empatin för patienterna.

Så varför gör di på detta viset

Slutligen är jag oerhört intresserad av den där kursen om bilfödsel när de stänger förlossningen i Sundsvall. Vem skall hålla i den? Vilka skall utbildas? Vilka bilar är bäst att föda i? Innovativt får man säga! Kanske kan vi lägga ut mer vård i bilen?

På ett asylboende utanför Skara finns en gammal kvinna. Hon är född 1907 och kommer från Afghanistan. Nu vet vi ju inte om hon är så gammal, Migrationsverket brukar ju ibland skriva upp åldern men gammal är hon hur som helst. För tre veckor sedan fick hon också en stroke och ungefär samtidigt fick hon sitt besked om utvisning. Skyddsskäl saknas!

Fredagen den 27/1 var minnesdagen för förintelsen. Jag läser om Hedi Fried, en av de som överlevde, 92 år gammal som gett ut boken ”Frågor jag fått om förintelsen”. Hon säger ”Om du frågar vad det värsta jag varit med om kan jag svara med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.”

Idag har vi många barn som är skilda från sina föräldrar. Barn som inte får komma hit för vi skall inte ha någon anhöriginvandring att tala om längre. Skyddsskäl saknas inte, det som saknas är medmänsklighet?

Varför gör di på detta viset?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni