Blogg

Titta en gång till!

Medarbetardagarnas övning ”Vad är medarbetarbetarskap för dig?” resulterade i en mängd ord, nedskrivna på färgglada post-it lappar. Jag tänker använda mitt bloggutrymme till att reflektera över några av de här orden, och över vad de betyder i vår vardag. Så, dagens ord: Respekt!

Ordet ”respekt” kommer från latin och betyder egentligen ”Se tillbaka på” eller ”Titta igen!” (re-specere) ”Jaha, och vad har det med respekt att göra?” kanske du tänker nu. Jo det ska jag tala om: Allt!

Vi människor vi är ofta snabba med åtminstone en sak: Att sortera in varandra i fack. Vi har ett fack för hudfärg, ett för klädsel, ett för religion, vi har fack för dialekt, för funktionsnedsättning och för kroppsvolym. Hundratals fack, där vi placerar människor. Inte för att vi är elaka. Det är bara så vi gör. Tricket är att plocka ut det man stoppat i facket och titta på det en gång till. Re-specere.

Varje gång jag plockat ut någon ur sitt fack och tittat en gång till har jag upptäckt att det fanns något mer att upptäcka. Den vite medelålders mannen var faktiskt riktigt omtänksam. Kvinnan i den stroppiga kostymen hysteriskt rolig. Kvinnan med slöja inte ett dugg förtryckt. Stockholmaren hade humor. Han som tog sig fram medelst rullstol hade andra intressen än rullstolsrally, den magra spetan var en levnadsglad typ som kunde äta som en skogshuggare. Tittar jag ännu en gång hittar jag mer. Och mer. Och mer.  Som Thomas Tranströmer skriver: Inne i dem alla öppnar sig valv bakom valv, oändligt.

Detta är respekt: Jag förväntar mig att bli överraskad av den andre. Förväntar mig att den ska ha något att komma med. Förväntar mig att jag har något att lära mig. Och det gör jag alltid - om jag bara gör mig besväret att titta en gång till.

Det här är fler definitioner av respekt, formulerade av några andra medarbetare:

Vi ser varandra och visar varandra hänsyn.

Att lyhört se varandras olikheter.

Att acceptera varandras likheter och olikheter.

Vara schysst, hyvens och visa förtroende.

Jag håller inte med dig men din åsikt är lika mycket värd.

Jag är ok och du är det också.

Att stanna vid den andres gräns.

Den frihet vi i välvilja ger varandra och varandras olikheter.

/Anna Österberg
Präst, Bräcke diakoni 

Läs mer

En uppgiven känsla

Jag lämnar mötet med Maude – som är Bräcke diakonis äldreomsorgschef – med en uppgiven känsla. Vi har precis gått igenom vårt erbjudande att fortsätta driva särskilt boende för äldre i Linköping. Det känns kört på förhand… Ännu en vårdupphandling där lägsta pris per vårddygn kommer vinna. Eller ”vinna”, är det rätt ord? Vem vinner, egentligen? Är det de gamla, deras närstående, Linköpings kommun eller vårt samhälle?

Det känns extra tungt, eftersom Bräcke diakoni varit länge i Linköping. Vi har varit aktiva i staden sedan 2007. Hela tiden har vi försökt verka för långsiktighet för alla parter. Försökt förmå politiker och tjänstemän att vilja och våga prova andra modeller för upphandling och avtal. Vi har träffat många duktiga tjänstemän, och diskuterat med flera kloka och reflekterande politiker – men lägsta pris-upphandlingarna har bestått.

När jag frågar folk vad som är bra med Bräcke diakoni, svarar de flesta ungefär samma sak. Vi har en tydlig värdegrund med lång historia, engagerade och bra medarbetare och vi delar inte ut några vinster. Inget av detta har någon inverkan på upphandlingen i Linköping. Där är det nya kvalitetskriteriet att vi ska beskriva hur vi vill stödja de äldre att använda i-Pads. På riktigt! Sedan kommer ändå lägsta pris att vinna. Eller ”vinna”, förresten…

Men samhällspåverkan är en långsiktig process. Maude och jag beslutar att göra som tidigare, och lämna in det bästa anbud vi kan och förmår. Hitta smarta men ansvarsfulla bemanningslösningar, eftersom resurserna är begränsade. Räkna med matlagning på plats på boendena. Och, absolut, arbeta med i-Pads och läsplattor. Vi vill gärna fortsätta driva äldreomsorg i Linköping. Kanske räcker det. Men just nu känns det lite uppgivet.

/Martin Ärnlöv
Direktor

 

Läs mer

En uppgiven känsla

Jag lämnar mötet med Maude – som är Bräcke diakonis äldreomsorgschef – med en uppgiven känsla. Vi har precis gått igenom vårt erbjudande att fortsätta driva särskilt boende för äldre i Linköping. Det känns kört på förhand… Ännu en vårdupphandling där lägsta pris per vårddygn kommer vinna. Eller ”vinna”, är det rätt ord? Vem vinner, egentligen? Är det de gamla, deras närstående, Linköpings kommun eller vårt samhälle?

Det känns extra tungt, eftersom Bräcke diakoni varit länge i Linköping. Vi har varit aktiva i staden sedan 2007. Hela tiden har vi försökt verka för långsiktighet för alla parter. Försökt förmå politiker och tjänstemän att vilja och våga prova andra modeller för upphandling och avtal. Vi har träffat många duktiga tjänstemän, och diskuterat med flera kloka och reflekterande politiker – men lägsta pris-upphandlingarna har bestått.

När jag frågar folk vad som är bra med Bräcke diakoni, svarar de flesta ungefär samma sak. Vi har en tydlig värdegrund med lång historia, engagerade och bra medarbetare och vi delar inte ut några vinster. Inget av detta har någon inverkan på upphandlingen i Linköping. Där är det nya kvalitetskriteriet att vi ska beskriva hur vi vill stödja de äldre att använda i-Pads. På riktigt! Sedan kommer ändå lägsta pris att vinna. Eller ”vinna”, förresten…

Men samhällspåverkan är en långsiktig process. Maude och jag beslutar att göra som tidigare, och lämna in det bästa anbud vi kan och förmår. Hitta smarta men ansvarsfulla bemanningslösningar, eftersom resurserna är begränsade. Räkna med matlagning på plats på boendena. Och, absolut, arbeta med i-Pads och läsplattor. Vi vill gärna fortsätta driva äldreomsorg i Linköping. Kanske räcker det. Men just nu känns det lite uppgivet.

/Martin Ärnlöv
Direktor, Bräcke diakoni

Läs mer

​Dags att vända perspektiv!

Jag sitter i boendets dagrum för att observera vad som sker, när Kalle kommer gående med sin rullator i korridoren. Ögonen är nästan slutna, huvudet är sänkt, stegen tunga och hasande… 

Men så är det som att någon tänder en lampa. Kalle öppnar ögonen helt, sträcker på huvudet och stegen får ny fart. Över hans ansikte sprids ett stort leende som lyser upp hela rummet… Vad har hänt? Jo Kalle har fått syn på Greta och Agda som sitter mitt emot varandra med tomma kaffemuggar och mer än så, han har fått syn på den fulla kaffekannan som står på kaffekokaren. Äntligen kan han få betyda något, få vara gentlemannen som serverar damerna kaffe. En roll han trivs i och längtat efter. Men så släcks lampan… leendet försvinner, farten i stegen är borta, huvudet sänks och ögonen stängs. Han sjunker ihop på stolen som den vänliga undersköterskan precis dragit fram till honom. Hon märker inte förändringen hos Kalle när hon glatt slår upp en kopp nybryggt kaffe till dem alla tre.

Vi är bra på mycket i svensk äldreomsorg! Vi ställer rätt diagnoser och tidigare än förut. Vi har genom BPSD-registret blivit mycket bättre på att identifiera kartlägga och sätta in åtgärder för att lindra olika symptom. Det finns alltfler hjälpmedel och skickliga paramedicinare som hittar rätt stödinsats till rätt person. Insatserna blir mer individorienterade, det var länge sen jag exempelvis hörde om någon som tvingats upp tidigt på morgonen för att alla skulle äta frukost tillsammans vid en viss tid. Vi är bra på att uppmärksamma och minimera risker (här har senior alert varit en viktig hjälp på vägen). Sammanfattningsvis arbetar vi mer strukturerat och systematiskt med att göra äldreomsorgen bättre för de äldre vi finns till för!

Detta är jag stolt över och extra glad är jag för att vara en del av en organisation som både lokalt och nationellt genom Famna (branschorganisationen för idèburen vård och omsorg) som vill vara med och utveckla nya idéer och innovationer för att bättre kunna möta utsatta gruppers behov (där äldre är en stor och viktig grupp).

De senaste tre åren har jag ägnat 50% av min arbetstid till att vara projektledare för ett sådant innovationsprojekt. Ett av projektets övergripande mål är att utveckla ett systematiskt arbetssätt för att tillvarata och stärka personens resurser. Alltså antalet gånger en person under en dag får uppleva att ”Ja, jag kan!”. Ett arbetssätt där Kalles önskan att få bidra med något till andra direkt skulle fångas upp och där han med självklarhet skulle uppmuntras till att servera både damerna med de tomma kaffekopparna, sig själv och kanske även undersköterskan kaffe. Under de här åren har jag hört otaliga berättelser om vilken skillnad den sortens arbetssätt gör för både den enskildes självkänsla och personalens arbetsglädje.

Det har varit väldigt roligt att nu under våren i ett flertal sammanhang få föreläsa tillsammans med både forskare och duktiga medarbetare kring hur vi arbetar. I alla sammanhang har vi fått överväldigande positiva relationer med många som uttrycker att man vill prova detta arbetssätt på sin enhet och undrar hur man ska gå till väga. Jag har dessutom fått vara med och skriva ett kapitel i en nyutkommen bok kring arbetssättet, där förlaget meddelat att boken säljer extremt bra för sin genre.

Av all respons är det dock en som utmärker sig mer än alla andra. Det var på en presentation för personer engagerade i Alzheimers café i Alingsås. Jag presenterade arbetssättet men blev avbruten av en expert i ämnet. En man som själv drabbats av Alzheimers sjukdom räckte upp handen och frågade om han fick avbryta mig. Han tittade först lite osäkert på sin fru och frågade ”visst har jag lärt mig något nytt?” Ja, det har du svarade hustrun, minns du vad det är? Det är ju den där frågan vi bestämt att du inte ska ställa till mig… efter lite skratt så berättar paret gemensamt om hur deras son ska gifta sig och hur mannen fått hedersuppdraget att stryka alla servetterna till bröllopet. Han hade aldrig strukit förut men blev så glad över att hitta något han fortfarande kunde att han numera strök inte bara sina egna utan även hustruns kläder och hur mycket det betydde för deras relation att han kunde avlasta henne med något av hemmets sysslor. Så säger han och pekar på bilden (jag bifogar nedan) det där stämmer. Jag kan!

Det han delgav illustrerade i handling av tidigare nobelpristagaren Arvid Carlsson, nu 93 år gammal, uttryckte när han gästade årets demensdagar. Han sa:

”Alla våra äldre är en enorm resurs som vårt samhälle inte tar tillvara!”

Låt oss vara en del av en rörelse som vill ändra på detta, nu vänder vi perspektiv och börjar prata om allt de äldre KAN istället för vad de inte kan!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

PS. Vill du läsa mer om arbetssättet gå in på www.brackediakoni.se/pdu

 

Läs mer

- Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen, sa verksamhetschefen och sa upp sig

Dags för skyddsrond. Jag går igenom gamla protokoll. Jag tänker att jag kan kopiera gamla protokoll från 2011, 2012, 2013. Jag läser: "varje sommar mkt varmt i vissa utrymmen när solen skiner", "Solskydd saknas!". Redan när den första vårsolen tittar fram uppstår detta problem.

Ok, vi lägger en investeringsansökan och installerar en klimatmaskin, i detta land där sommaren är kort och det mesta regnar bort. Väl använda pengar. Det mest intressanta var när vi hade skyddsrond på Rehabcenter Mösseberg. ”Det är så varmt i korridoren på plan 5". Ja, eftersom taket består av 100 kvm glas så blir det ju varmt, men vi arbetar kanske inte så ofta i korridoren.

En verksamhetschef på en vårdcentral säger upp sin anställning precis när hans nya lokaler för många miljoner invigs. Jag som är med på invigningen frågar varför. "Det handlar inte om nya lokaler", säger han. "Det handlar om arbetsglädje och det finns inte här. Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen om jag kände gemenskap och glädje i mitt arbete. Även om jag har ansvaret så kan jag inte ensam skapa en psykosocial arbetsmiljö där alla får plats. Vi måste alla lämna vårt bidrag."

Det är klart att vi måste värna vår fysiska arbetsmiljö, det är klart vi måste ha en lagstiftning inom detta område. Detta är naturligtvis viktigt och det har jag full respekt för.

Men är vi så upptagna av solskydden att vi glömmer bort det andra. Hur vi möter varandra kommunikation, medmänsklighet och respekt fast vi är olika! Tolerans? Alla potentiella faror i den fysiska arbetsmiljön kanske förminskar det som är viktigt i mötet mellan oss. Är inte den psykosociala arbetsmiljön det som händer inom oss och emellan oss under arbetstiden? Hur det påverkar våra attityder och beteenden gentemot varandra.

Första gången barnhälsovården var på Stora Ekebergs asylboende förfasade man sig över att det inte var barnsäkert. Inga grindar framför trapporna! Men kriget var väl inte heller så barnsäkert? Jag tror att de som bor där har annat att tänka på än en grind framför trappan. Vart lägger vi vårt fokus?

Om vi nu mörklägger plan 5, blir vi då mer harmoniska och lyckligare människor de dagar när solen skiner? Jag tror inte det!

De sjukskrivningar som ökar mest är psykisk ohälsa hos kvinnor i s.k.kontaktyrken, läs kvinnor i vård, omsorg,  skola, socialtjänst. Men jag tror inte att det är de gamla eller lokalerna på ett äldreboende som gör någon sjuk. Tvärtom tror jag att de gamla ger glädje och meningsfullhet i ett tungt och underbetalt arbete. Eloge till er som jobbar där!

Jag vågar inte ha någon skyddsrond med mobila asylteamet som nu är en egen enhet. Inte för att det är negativt, men den fysiska arbetsmiljön skulle fylla så många skyddsprotokoll med brister som jag inte vet vem som är ansvarig för och när det skall vara åtgärdat. Förmodligen aldrig! Det är varmt på sommaren. kallt på vintern, smutsigt. trångt.  lite mögel. nikotindoft. dålig belysning och överallt lyser ergonomin med sin frånvaro! Men det vägs upp av den psykosociala arbetsmiljön. Där behövs inget protokoll Vi har aldrig någonsin haft ett så roligt arbete! "Jag går till jobbet varje dag med glädje", säger teamet.

Så det blir ingen investeringsansökan när det gäller klimatanläggning. Det är på andra plan vi skall jobba med vår arbetsmiljö!

En gammal dam fick frågan på sin 90 årsdag; "om du fick leva om ditt liv vad skulle du då göra?”. Hon svarade: "Jag skulle dansa mer, åka mer karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor”. Eftersom vi tillbringar en tredjedel av vår vakna tid på jobbet så kanske vi skall börja plocka lite mer tusenskönor även där.

"Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen" sa verksamhetschefen och sa upp sig. Tänk på det!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

​Innovationer är grunden vi står på!

”Där många idéburna verksamheter får växa, skapas utrymme för innovation.”

Citatet kommer från den nationella Överenskommelsen mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting, samt idéburna organisationer inom det sociala området. Överenskommelsen slöts 2008 efter att man insåg att man behöver jobba tillsammans för att stärka de idéburna som röstbärare och utförare av vård och omsorg.

Under de senaste åren har innovationer lyfts fram som viktiga bidrag till att lösa välfärdsfrågor, bl.a. Vinnovas satsningar på testbäddar i offentligt finansierad välfärd. Famna driver tillsammans med Bräcke diakoni, Jönköping Academy och Alkit Communication en av de få av de 30 testbäddar i Sverige som inte har kommun eller landsting som huvudman. Detta är ingen slump!

Idéburna organisationer drivs av tydligt identifierade behov. Det kan handla om personer som inte får stöd av det offentliga eller behandlingsformer och metoder som är nya. Detta har alltid varit så för oss på Bräcke diakoni. Verksamheten startade för snart 100 år sedan eftersom det fanns fattiga i Göteborg som inte fick den hjälp de behövde. När vi öppnade Sveriges första hospice på 80-talet så införde vi arbetssätt som hade funnits länge i England men var helt nya här hos oss. Och idag utvecklar vi stöd och boende för ensamkommande flyktingbarn tillsammans med nio andra idéburna organisationer och Göteborgs stad.

Nya arbetssätt eller tjänster skapas ofta i vårdens och omsorgens vardag eftersom man där förstår behoven bäst och man har nära till lösningarna. Innovationer är för oss som en gräsrotsrörelse där alla vi medarbetare bidrar till att förstå behoven och bemöta dessa och där organisationen skapar förutsättningar för att innovation utvecklas till spridningsbara arbetssätt. Ibland säger man att innovationer inte är något annat än att ständigt förbättra sin verksamhet. Och så kan det vara i vissa fall. När man å ena sidan systematiskt utvecklar kvaliteten så bestämmer man vad man vill åstadkomma, sätter målnivåer och hittar arbetssätt som för oss dit. Innovationer å andra sidan har inga givna målnivåer – det är ofta till och med så att man inte vet vad utfallet ska bli, utan det skapas i själva innovationsprocessen. Att skapa innovationer kräver därför mod, idéer och systematik. Det är inte snilleblixten som löser samhällsfrågorna utan det är uthålliga välfärdsaktörer som i partnerskap tar ansvar för framtidens utmaningar.

Jag är stolt över att vara en del av en samhällssektor där idéerna syftar till att skapa ökad hälsa, mindre samhällsklyftor eller bättre kvalitet och där ett innovativt arbetssätt är själva grunden man står på. Vi gör inte det för att öka vårt börsvärde eller utifrån politikens fyraårstänk utan med fokus på behoven hos de vi finns till för. Dessa idéer skapar en dynamik där en större andel av idéburna organisationer bidrar till en mer effektiv användning av våra gemensamma resurser och, som sagt, där idéburna får växa skapas utrymme för innovation.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

​Att medarbeta

Våren är här, och jag åker mellan några av Bräcke diakonis olika verksamhetsorter. Efter att vi under hösten och vintern samlat 729 medarbetare vid 28 tillfällen på Kurorten Mösseberg, följer vi upp det med att fortsätta ett fördjupat samtal ute på arbetsplatserna. Vi får under några timmar en eftermiddag möjlighet att borra lite mer i vad ”medarbetarskap” egentligen innebär.

Men – kan man egentligen alls prata om medarbetarskap? Vad tjänar det till? Det går väl inte ens att definiera på ett precist och exakt sätt? Kanske inte, men precis som med vänskap, kärlek eller andra viktiga saker som innefattar relationer mellan människor, är det ibland bra att försöka sätta ord på vad vi egentligen tycker och tänker. Det hjälper till att göra det tydligt vad vi menar – för den andre, men ibland också för oss själva. Vi kan hjälpas åt och arbeta oss fram till hur det bör vara, och hur vi oftare och bättre kan skapa den känslan.

För en organisation som Bräcke diakoni är medarbetarskapet enormt viktigt. Varje dag – och i varje enskilt möte med dem vi jobbar för – bär vi med oss mer än 90 års diakonal historia, och en fortsatt levande vision om ett medmänskligare samhälle. Var och en av oss bottnar i vårt yrkeskunnande, men utan vårt personliga engagemang blir det platt och tomt. Det räcker inte att vi ”har ett jobb”. Vi behöver varje dag känna den kombinerade friheten och ansvaret i att vara medarbetare. Erfara att vi får rimliga förutsättningar, men också att vi själva bidrar till att skapa lösningar. Det tycker jag är att medarbeta.

På torsdag ska vi träffas en grupp i Jönköping, veckan därpå i Göteborg och sedan en andra gång i Stockholm. Jag ser redan fram emot det!

/Martin Ärnlöv
Direktor

 

Läs mer

​Vem bestämmer vad som är kvalitet för mig?

Vitsippans äldreboende i Blåsippans kommun ska upphandlas. Den idéburna – icke vinstdrivande sektorn – glädjer sig över att kommunen tagit beslutet att inte upphandla till lägsta pris utan att istället ha ett fast pris och tilldela anbudet till den aktör som kan leverera högst kvalitet, till de som bor där.

Kommunledningen sammanträder för att sätta samman ett förfrågningsunderlag. De tycker att daglig utevistelse och tillgång till vårdhund ska ge höga poäng. De är också överens om att måltidssituationen, värdegrundsarbete och ett rehabiliterande förhållningssätt är viktigt. Vidare vill man gärna ha en aktör som satsar på kompetensutveckling för medarbetarna. Man diskuterar och formulerar och är, när arbetsdagen närmar sig sitt slut, väldigt nöjda med det som skrivits ner.

Flera anbudsgivare svarar på anbudet. Alla aktörer lovar daglig utevistelse och flera utlovar även vårdhund för alla, eftersom det är tydligt att kommunen premierar detta. Man beskriver också utförligt hur man avser arbeta med de olika områden kommunen identifierat som särskilt viktiga. Utfästelserna i de olika anbuden är många och varierande. Någon beskriver att man arbetar efter en viss metod inom ett specifikt område, någon annan har satsat särskilt på en viss typ av aktiviteter och ytterligare någon har en specifik profilfråga som genomsyrar anbudstexten.

Kommunledningen är nöjda med att det är många anbudsgivare, men tycker också att det är svårt att bedöma vad man ska ge poäng för och hur mycket poäng olika svar ska generera. Efter många överläggningar och olika tyckanden lyckas man tillslut enas kring en poängsättning. Det är Guldklockan som får förtroendet att teckna avtal med kommunen.

Lite förvånad blir dock förvaltningschefen när han i ett samtal med kollegan i grannkommunen (som också gått ut med en upphandling) får veta att Guldklockan i deras kommun hamnade sist bland anbudsgivarna i deras kvalitetsupphandling och att den aktör som Vitsippans kommun bedömt som sämst istället är den som fått högst poäng och vunnit anbudet i grannkommunen. Tänk att två kommuner som ändå skrivit förhållandevis lika förfrågningsunderlag (visade det sig när de jämförde) kunde komma fram till så olika slutsatser kring vad som är kvalitet?

Vad är kvalitet för Anna, 94 år och boende på Vitsippan? Och är det som är kvalitet för Anna även kvalitet för Majken, 86 år, som bor på våningen under? Tänk om Anna eller Majken är hundrädda/allergiska eller om någon av dem faktiskt inte vill gå ut?

Under de senaste månaderna har jag följt flera anbudsskrivningar som vi på Bräcke diakoni skrivit som svar på förfrågningsunderlag från olika kommuner. Tillsammans med kollegor har jag brottats med något som ibland nästan kan kallas för ordklyveri när vi försökt överträffa varandra i att hitta rätt formuleringar för att beskriva hur vi vill jobba. Sedan har en nervös väntan följt innan det efterlängtade svaret kommit. I många fall har svaren mer förvirrat mig än klargjort förbättringsområden (i de fall vi förlorat anbudet). Vi brukar exempelvis få bra poäng för vårt arbete med kost och måltid men helt plötsligt får vi av Y-kommun 1 ynka poäng för samma skrivning som vi av flertalet andra kommuner fått höga poäng och beröm för… Det T-kommun ansett var vår främsta styrka är nu vår största svaghet.

När olika kommuner betonar, premierar och bedömer så olika finns det också en stor risk för att det långsiktiga utvecklingsarbetet som måste ske tillsammans med de personer som verksamheten finns till för förminskas eller i sämsta fall försvinner. Och metoder för att möta varje individ utifrån hans eller hennes livssituation och önskemål riskerar att drunkna i ett hav av tyckanden, tolkningar och övertygelser kring vad som är bra för ALLA.

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

 

Läs mer

​GÄSTFRIHET???

I juni är det årsmöte med ”Eurodiaconia”, ett nätverk av europeiska organisationer som jobbar med vård och omsorg på kristen grund. Bräcke diakoni är medlem i detta nätverk, och själv sitter jag i styrelsen. Temat för årsmötet är ”Hospitality”. Gästfrihet. Ett viktigt tema för Europa. Ett Europa som verkar ha glömt vad gästfrihet är. Ett Europa som bygger murar. Ett Europa som byter människa mot människa med Turkiet. Ett Europa som stänger gränserna framför människor som flytt från sönderbombade hem och begravt sina barn i minerad jord.

Jag lyssnade på en forskare som menade att vi borde ta emot de flyktingar som behövs på vår arbetsmarknad i stället för att värna om asylrätten. DN gör just nu en artikelserie där de tittar på ekonomiska perspektiv på migration. De har träffat tre av världens främsta forskare i migration och ekonomi. Den första intervjun är med George Borjas, nationalekonom vid Harvard. Han säger: Om invandrarna gör ett högkvalificerat arbete där de får bra betalt är det självklart att Sverige skulle tjäna ordentligt på det. Sådana personer bidrar till att hålla igång ekonomin. Och de har höga löner som gör att de betalar mycket i skatt, vilket är viktigt när svenska befolkningen blir äldre. Men, menar han, lågutbildade och lägre kvalificerade personer bidrar inte till ekonomin i samma utsträckning utan blir i stället en belastning. Ni måste inse att invandring inte är gratis. Om man vill ta emot många flyktingar för att det känns rätt, har detta ett pris som måste betalas. Ja, det har han förstås rätt i. Men det finns andra perspektiv på livet än ekonomiska.

Han säger också: Om ni vill bo i ett land med höga moraliska värden och vara helt öppna mot övriga världen, då kommer inte ert land se likadant ut om tio år. Ja, det har han också alldeles rätt i. Fast å andra sidan – vårt land kommer inte att se likadant ut om tio år även om vi stänger gränserna och inte släpper en enda människa över bron. Ingenting ser någonsin sig likt ut, hur mycket vi än vill det. Livet är förändring.

Kanske är jag en hopplös romantiker, en naiv kristen typ som inbillar mig att en flykting ska få skydd för att hen behöver skydd, inte för att vi har nytta av hen? Det är klart att vi måste tro att människor som kommer hit vill vara till nytta. Alla människor vill vara till nytta! De som inte vill det är lätt räknade. Men att bara släppa in dem som vi kan räkna hem i kronor och ören är en underlig syn på ”nytta”.

Kanske är jag en idiot för att jag tänker att vi, ett av världens allra rikaste länder, har råd att dela med oss? Även om det inte är till fördel för vår ekonomi? Kanske vinner vi något annat? Kanske förändras vårt samhälle till det bättre, inte till det sämre? Kanske finns det rent av någon dum typ som hellre hjälper en annan människa än köper en ny platt-TV eller åker på semester till Thailand.

Dessa tider av murbyggande och misstänksamhet kräver bibelcitering. Så här står det i Hebreerbrevet: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

Jag tycker att vi borde se på andra människor som potentiella änglar i stället för som potentiella inkomstkällor eller utgifter.

När Kain dödade Abel,
en gång i skapelsens gryning,
ropade Gud till honom och sade:
”Var är din broder Abel?”
Och Kain ropade tillbaka till Gud:
”Skall jag taga vara på min broder?”
Svaret på Kains fråga är ja.
Ja, du ska ta vara på din broder.
Det är därför du är här.

Om någon fryser ska du klä honom.
Om någon är hungrig ska du ge honom mat.
Om någon är rädd ska du trösta
och ge honom en plats
där han kan vara trygg.
Det är just så enkelt
och just så svårt.
Den andre är en främling
liksom du.

Jonas Gardell

/Anna Österberg
Präst

 

Läs mer

​Varför gör vi det vi gör? Komplexa frågor behöver komplexa svar

Förra veckan publicerade DN intervjuserien Efter flykten med ekonomiprofessorer i USA och UK om vinsten med invandringen. Ekonomerna är eniga om att samhället gör ekonomiska vinster bl.a. genom att nyanlända kan göra arbetsuppgifter som är lägre betalda och att inhemska arbetare kan ägna sig åt mer kvalificerade uppgifter. På det sättet påverkas samhällsekonomin positivt och effekten är starkare om de nyanlända har låg utbildning. Viktiga förutsättningar är att de kommer snabbt in i språket och att det finns tillgång till enklare jobb. Artiklarna startar en debatt om det nu är så att invandringen ökar klyftorna, om den svenska modellen förhindrar en effektiv integration och om USA överhuvudtaget går att jämföra med Europa.

Jag läser de första två artiklarna och jag tänker att det saknas något. Räcker det ekonomiska perspektivet? Går det att räkna ut vinsten på att människor flyr krig och förföljelse? Varför gör vid det vi gör? Varför är vi människor?

Jag blir lite lugnare när Timothy Hatton, professor i Essex, i den tredje intervjun säger så här:

– Vi i Europa ska hjälpa de flyktingar som mest behöver vår hjälp, inte med syftet att göra vinst. Det handlar om att värna om de mänskliga åtaganden som finns i internationella deklarationer och om att hjälpa folk i nöd.

Jag inser att det är två motsatta processer som möts. Å ena sidan vet vi att det är unga, starka och modiga män som lyckas att ta sig hit. Det är också de som har störst förmåga att jobba långa arbetspass med låga löner. Enligt Timothy Hatton är det inte ”dem som vi har stöd från allmänheten att hjälpa.” Han fortsätter: ”vi borde hjälpa kvinnor och barn. Men det är inte de som kommer hit, de tar sig inte från lägren.” På frågan om flyktingar på längre sikt bidrar till högre ekonomisk tillväxt, svarar han:

– Det är möjligt. Men jag tycker det är svårt att uppskatta de långsiktiga effekterna av migration. Det finns positiva saker som att en blandad befolkning får in nya idéer från andra delar av världen. Men flyktingar har också sociala problem som kan anstränga välfärdssystemet. De långsiktiga effekterna är svåra att kvantifiera.

Jag slås av hur jag gillar människor som inte tänker svart eller vitt och som försöker ge genomtänkta och nyanserade svar. Människor som inte försöker göra verkligheten enklare än den är utan som inser att komplexa frågor kräver av oss att vi hittar komplexa svar och att vi både tänker, känner och handlar.

Varför går vi till jobbet? Varför gör vi det vi gör? Vilka behov har de människor som vi hjälper, stödjer och vårdar? Hur kan vi göra saker tillammans? Vad kan vi lära av varandra? Hur kan vi skapa en gemensam framtid som är bättre för fler? Hur hanterar vi gemensamma resurser?

Var misstänksam mot de som ger enkla svar på dessa frågor. Det finns stor risk att det saknas något perspektiv!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni