Blogg

I Rumänien – på riktigt

Konferenssalen på hotellet i Brasov i Rumänien är nästan fullsatt. Jag ser ut över människorna, och ska snart hälsa välkomna. Det är en ovanlig blandning av individer. Där är några ledande specialistläkare från sjukhuset i staden. Ett antal tjänstemän från kommunens social- och familjeenheter. Ett tiotal representanter från privata företag som är våra finansiella sponsorer. Och några av oss – representanter för Bräcke diakonis ledning och styrelse. På något sätt finns också Elisabeth med, den nära medarbetare som tog de första Brasov-kontakterna men sedan blev hastigt sjuk och gick bort.

Längst fram sitter Sveriges vice ambassadör, som om en stund lovat hålla den formella invigningen. Och bredvid honom sitter Iuliana och Morisena, som trots att de är relativt unga är fleråriga medarbetare och drivna yrkesmänniskor. Efter min inledning ska de berätta om vår barnhabilitering Si Tu (som betyder ”du också” på rumänska). Hur vi i staden Constanta – som ligger 5 timmars resa vid Svarta havet åt sydost – i över 15 år byggt upp en verksamhet där ett 50-tal barn och deras familjer får träning, gemenskap med andra och stöd i att driva barnens rätt till förskola och skola. Verksamheten är kostnadsfri för familjerna, och helt finansierad av Bräcke diakoni och våra sponsorer. Det rumänska samhället har inte råd och möjlighet att erbjuda något sådant. Inte ännu, i alla fall.

En knapp kilometer därifrån ligger våra nya lokaler för barnhabiliteringen. Alla gästerna fick inte plats där på en gång. Det är ny målarfärg på väggarna, ljust och fräscht. Fortfarande saknas lite inredning och några byråkratiska registreringar och tillstånd, men inom några veckor kommer de första barnen. Anca och Mircea är nyanställda medarbetare, och ser fram emot att komma igång.

Vice ambassadören Alexander håller ett tal och knyter symboliskt ihop två sidenband – ett i Sveriges färger, ett i Rumäniens. Den nya barnhabiliteringen i Si Tu Brasov är invigd. Det här är inte bara prat och åsikter och tyckanden.

Det är ny verksamhet i Rumänien – på riktigt.

/Martin Ärnlöv
Direktor

Läs mer

När vägarna tar slut

Luften tar slut när min kollega ringer och informerar mig om ny praxis för de ensamkommande.
För hur ska man annars reagera när vägarna tar slut.

För att mina ord ska kulle kunna få er att inse vad det här betyder för våra ungdomar så skulle orden behöva gråta eller skrika av ångest. För beslutet att ge ungdomarna tillfälliga uppehållstillstånd för att sedan utvisa dem på 18 årsdagen tar bort allt hopp och förlänger den mardrömmen som de redan lever i.

Jag har lätt till tårar men egentligen är det vrede jag känner. Kanske till och med helig vrede. För hur kan man ta bort ”ömmande skäl” ut lagstiftningen bara för att det är för många som har dem.

Och vad ska vi säga till våra ungdomar som tragglar med  svenskan, går i skolan, sköter sin obetalda praktik och så sakteliga har byggt upp en tillit som gör att de ibland vågar sova om natten.

På vår vägg står det:

”just because it is black in the dark doesn’t mean there is no color”

En av våra ungdomar satte upp det för att han tyckte att det var ett budskap som alla ungdomar på boendet behövde ta del av. Och nu klänger jag mig fast vid de orden, kanske hittar vi färg i det här kompakta mörkret också.

/Ulrika van den Berg
Verksamhetschef

Läs mer

Det finns liv i äldreomsorgen!

Vad associerar du med ordet äldreomsorg?

Tristess? Depression? Ångest? Död?

Idag präglas mediebilden av svensk äldreomsorg av en slags hopplöshetskänsla där den ena berättelsen är mer fruktansvärd en den andra. Det är lätt att få en känsla av man inte vill bli gammal och definitivt inte tvingas bo på ett äldreboende.

Runt omkring mig sitter chefer från alla våra äldreomsorgsverksamheter. De och jag har många andra bilder, upplevelser som inte pryder kvällstidningarnas löpsedlar men bilder som skapats av att varje arbetsdag möta de äldre personer som får hjälp utav äldreomsorgen.

Tillsammans skapar de ett färgsprakande kollage där det visserligen också ryms känslor av sorg, ensamhet och död men som till stor del kännetecknas av liv, gemenskap och glädje.

En av många bilder som dyker upp på min egen näthinna är en bild av Anders, som jag träffade för två veckor sedan på Sofiagården i Stockholm. Anders verkar inledningsvis bekräfta den mediala bilden, han är arg och upprörd och muttrar ilsket om olika saker han är irriterad på. Så kommer undersköterskan Christell in i rummet; "kan vi inte titta lite på musikinstrumenten på väggen här borta, jag vet ju att du spelat många instrument och har mycket att lära mig". Anders tystnar, följer med till korridoren som inte alls är steril och institutionsaktig utan istället fylld med olika minnesöar, varav en innehåller just musikinstrument. Anders berättar om instrumenten med allt ivrigare röst. Han har många minnen och mycket att berätta. Så går de tillbaka till dagrummet och Christell lämnar rummet. En liten stund är det tyst men så hör vi hur en sång stiger ut från rummet. Det är Anders som uppfylld av musikminnen börjat sjunga och det smittar, för snart är det flera som stämmer i och det går inte att ta miste på att det är livsglädje som fyller både dagrummet och korridoren utanför.

I våra verksamheter målas varje dag bilder med livets färger, möten som på ytan kanske kan kännas väldigt anspråkslösa men innehåller mycket av det som är viktigast i livet. Det kan handla om att ha någon att hålla i handen vid livets slut, lika mycket som en större gemensam samling där många deltar. Gemensamt är att det skapar livskvalitet och en upplevelse av att livet är värt att leva ända till dödsögonblicket.

Ännu finns det mycket liv i äldreomsorgen, kom gärna och gör ett eget besök!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

Läs mer

Dags att sluta gråta!

Jag träffade Hounid i januari 2014. Han kom till mottagningen för att han inte kunde sluta gråta. Två veckor tidigare skulle han utvisas men skickades tillbaka från Malmö för han var för dålig för att gå ombord på flyget som skulle ta honom ”hem”. Han fortsatte att gråta. Över allt som hade hänt, över alla som var borta och över allt det som han inte kunde begripa.

Idag är det många som gråter.

De stänger ett asylboende. Det går fort. Migrationsverket kommer dagen innan och de första som skall flytta skall stå klara med sina Ikea-kassar nästa morgon när Bergkvarnabussen kommer (bussen är upphandlad som allt annat enligt Lagen om offentlig upphandling). Ikea-kassarna är ljusblå, specialdesignade för asylsökande, inte att förväxla med de mörkblåa som du och jag använder när vi inhandlar livets nödtorft på det stora varuhuset.

De som driver det asylbonde som skall stänga är engagerade unga mäniskor som startade sitt boende i höstas när den stora flyktingkrisen eskalerade. De kan inte förstå och kan inte sluta gråta nu när de boende skall packa sina väskor och flytta. De som de lärt känna, barnen som lekt och som de försökt hjälpa till ett bättre liv. Det bor så många barnfamiljer där som nu skall flyttas. Barn som rycks upp från skola, kamrater och en något så när ordnad tillvaro. De vet inte vart de skall ta vägen. Det blir en överraskning som så mycket annat när du är asylsökande. Men vad jag vet är det Norrland som gäller, där finns lediga platser. Detta handlar också om Lagen om offentlig upphandling, inte om att det kostar lika mycket i Skaraborg som på Pite havsbad. Och till nästa sommar skall de flytta igen. Då kommer turisterna!

Efter tre år i världen med asylsökande tänker jag att det är dags att sluta gråta. Vi har slutat att vara en humanitär stormakt och ett föredöme när det handlar om att ta hand om de mest utsatta! Nu är det andra förordningar som gäller.

Så kom ihåg detta:

Sluta gråta!

Det finns inte längre några ömmande fall. Där har våra politiker avsagt sitt ansvar eller snarare, som de säger själva, ”tagit sitt ansvar”. Har du tagit dig hit från vansinnet i Syrien finns ingen garanti att du kan ta hit dina barn från flyktinglägret i Turkiet! Inga ömmade fall här inte! Glömde vi barnen?

Sluta gråta.

Vi är inte längre ett land som bryr sig om de utsatta. Öppna inte ett asylboende eller ett hem för ensamkommande om du inte är beredd att se hur vi avvisar och flyttar på människor från en dag till en annan. Kom ihåg att det är våra politiker och lagstiftare som bestämmer. Migrationsverket utför bara sitt uppdrag! Kom ihåg Dublinförordningen!

Sluta gråta!

Jag tillhör nog de som tycker att en ensamkommande ungdom får ett boende som en asylsökande sjuåring på ett asylboende bara kan drömma om. Men att först ge dem väldigt mycket och sedan ingenting över en natt är inte värdigt ett rättsamhälle. Har vi inte skrivit under en massa konventioner om mänskliga rättigheter eller? Har jag missat något?

Sluta gråta.

Se till att minnet av Sverige och ditt boende kanske kan ge en strimma av hopp nu när den där 17-åringen skall skickas tillbaka till kaoset han kom ifrån. Se till att ha en handlingsplan. Kanske ett telefonkort som gör att han eller hon åtminstone i början kan få kontakt med de som för första gången i hans eller hennes korta liv brytt sig och förmedlat trygghet, även om det blev väldigt kort.

Sluta gråta.

När partiledaren för det parti som skall stå upp för kristna värderingar (läs medmänsklighet)säger att SD inte är ett rasistiskt parti, så tänker jag ”vart tog det vägen?”. Människors lika värde? SD gör skillnad på människor! Ta vara på din broder? Hur tänker du Ebba Busch Thor? Det är faktiskt dags att börja gråta?

Vi låter det hända!

Jag undrar varför?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

Kvalitet är lite krångligt

Inom tjänste- och kvalitetsforskningen brukar man definiera kvaliteten på en tjänst som dess förmåga att tillfredsställa, eller helst överträffa, kundernas krav, behov och förväntningar. Detta brukar vi inleda med när vi jobbar med förbättringsteam i vård- och omsorgsverksamheter.  Men vem är egentligen kunden? Och är det en tjänst vi levererar?

Vi brukar kalla patienter, brukare eller boende dem vi finns till för. Detta skapar en tydlig fokus på varför vi går till jobbet och hjälper till att skapa en samsyn kring individens behov och våra insatser. Så man skulle kunna likställa kund med dem vi finns till för om det inte vore att en vanlig kund också betalar för själva tjänsten. Det är i för sig mina skattepengar som används för att ge mig vård och omsorg, men det är inte jag som beslutar om hur detta ska ges, utan jag har gett kommunen eller landstinget i uppdrag att på bästa möjliga sätt skapa hälsa i befolkningen. Inte tala om kvalitetskraven i de lagrum som styr oss …

Man får intrycket att detta med kvalitet i vård och omsorg är lite krångligt och att det nästintill är omöjligt att leva upp till alla olika intressenters önskemål och förväntningar. När vi frågar våra medarbetare om vad man anser är bra kvalitet så landar man ofta i liknande områden som det t.ex. föreskrivs i Hälso- och sjukvårdslagen eller Socialtjänstlagen. Det kan handla om delaktighet, information, kunskap eller säkerhet. Även om vi behöver nationella mätningar, indikatorer och kvalitetsregister för att förstå vad vi vill åstadkomma så handlar kvalitet i vård och omsorg också om relationer och om berättelser, om att skapa en tjänst tillsammans med de man finns till för. Och det är helt enkelt lite krångligare.

Det pågår en het debatt om vinster i vården och många föreslår att man istället borde fokusera på kvaliteten i verksamheterna. Ofta efterlyser man enkla indikatorer som beskriver en verksamhets kvalitet. Jag tror inte att dessa enkla indikatorer som passar alla finns … Problemet är inte bristen på kvalitetsmått eller definitioner utan problemet är att vården och omsorgen inte använder informationen som finns för att systematiskt förbättra sig.

För att främja utveckling borde man istället titta på organisationers förmåga att bedriva ett uthålligt förbättringsarbete som är en förutsättning för att förstå behoven hos de man finns till för och som i sin tur är en förutsättning att skapa kvalitet.

Tycker ni det är lite krångligt? Jo, det är nog så. Och så ska det vara.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

Titta en gång till!

Medarbetardagarnas övning ”Vad är medarbetarbetarskap för dig?” resulterade i en mängd ord, nedskrivna på färgglada post-it lappar. Jag tänker använda mitt bloggutrymme till att reflektera över några av de här orden, och över vad de betyder i vår vardag. Så, dagens ord: Respekt!

Ordet ”respekt” kommer från latin och betyder egentligen ”Se tillbaka på” eller ”Titta igen!” (re-specere) ”Jaha, och vad har det med respekt att göra?” kanske du tänker nu. Jo det ska jag tala om: Allt!

Vi människor vi är ofta snabba med åtminstone en sak: Att sortera in varandra i fack. Vi har ett fack för hudfärg, ett för klädsel, ett för religion, vi har fack för dialekt, för funktionsnedsättning och för kroppsvolym. Hundratals fack, där vi placerar människor. Inte för att vi är elaka. Det är bara så vi gör. Tricket är att plocka ut det man stoppat i facket och titta på det en gång till. Re-specere.

Varje gång jag plockat ut någon ur sitt fack och tittat en gång till har jag upptäckt att det fanns något mer att upptäcka. Den vite medelålders mannen var faktiskt riktigt omtänksam. Kvinnan i den stroppiga kostymen hysteriskt rolig. Kvinnan med slöja inte ett dugg förtryckt. Stockholmaren hade humor. Han som tog sig fram medelst rullstol hade andra intressen än rullstolsrally, den magra spetan var en levnadsglad typ som kunde äta som en skogshuggare. Tittar jag ännu en gång hittar jag mer. Och mer. Och mer.  Som Thomas Tranströmer skriver: Inne i dem alla öppnar sig valv bakom valv, oändligt.

Detta är respekt: Jag förväntar mig att bli överraskad av den andre. Förväntar mig att den ska ha något att komma med. Förväntar mig att jag har något att lära mig. Och det gör jag alltid - om jag bara gör mig besväret att titta en gång till.

Det här är fler definitioner av respekt, formulerade av några andra medarbetare:

Vi ser varandra och visar varandra hänsyn.

Att lyhört se varandras olikheter.

Att acceptera varandras likheter och olikheter.

Vara schysst, hyvens och visa förtroende.

Jag håller inte med dig men din åsikt är lika mycket värd.

Jag är ok och du är det också.

Att stanna vid den andres gräns.

Den frihet vi i välvilja ger varandra och varandras olikheter.

/Anna Österberg
Präst, Bräcke diakoni 

Läs mer

En uppgiven känsla

Jag lämnar mötet med Maude – som är Bräcke diakonis äldreomsorgschef – med en uppgiven känsla. Vi har precis gått igenom vårt erbjudande att fortsätta driva särskilt boende för äldre i Linköping. Det känns kört på förhand… Ännu en vårdupphandling där lägsta pris per vårddygn kommer vinna. Eller ”vinna”, är det rätt ord? Vem vinner, egentligen? Är det de gamla, deras närstående, Linköpings kommun eller vårt samhälle?

Det känns extra tungt, eftersom Bräcke diakoni varit länge i Linköping. Vi har varit aktiva i staden sedan 2007. Hela tiden har vi försökt verka för långsiktighet för alla parter. Försökt förmå politiker och tjänstemän att vilja och våga prova andra modeller för upphandling och avtal. Vi har träffat många duktiga tjänstemän, och diskuterat med flera kloka och reflekterande politiker – men lägsta pris-upphandlingarna har bestått.

När jag frågar folk vad som är bra med Bräcke diakoni, svarar de flesta ungefär samma sak. Vi har en tydlig värdegrund med lång historia, engagerade och bra medarbetare och vi delar inte ut några vinster. Inget av detta har någon inverkan på upphandlingen i Linköping. Där är det nya kvalitetskriteriet att vi ska beskriva hur vi vill stödja de äldre att använda i-Pads. På riktigt! Sedan kommer ändå lägsta pris att vinna. Eller ”vinna”, förresten…

Men samhällspåverkan är en långsiktig process. Maude och jag beslutar att göra som tidigare, och lämna in det bästa anbud vi kan och förmår. Hitta smarta men ansvarsfulla bemanningslösningar, eftersom resurserna är begränsade. Räkna med matlagning på plats på boendena. Och, absolut, arbeta med i-Pads och läsplattor. Vi vill gärna fortsätta driva äldreomsorg i Linköping. Kanske räcker det. Men just nu känns det lite uppgivet.

/Martin Ärnlöv
Direktor

 

Läs mer

En uppgiven känsla

Jag lämnar mötet med Maude – som är Bräcke diakonis äldreomsorgschef – med en uppgiven känsla. Vi har precis gått igenom vårt erbjudande att fortsätta driva särskilt boende för äldre i Linköping. Det känns kört på förhand… Ännu en vårdupphandling där lägsta pris per vårddygn kommer vinna. Eller ”vinna”, är det rätt ord? Vem vinner, egentligen? Är det de gamla, deras närstående, Linköpings kommun eller vårt samhälle?

Det känns extra tungt, eftersom Bräcke diakoni varit länge i Linköping. Vi har varit aktiva i staden sedan 2007. Hela tiden har vi försökt verka för långsiktighet för alla parter. Försökt förmå politiker och tjänstemän att vilja och våga prova andra modeller för upphandling och avtal. Vi har träffat många duktiga tjänstemän, och diskuterat med flera kloka och reflekterande politiker – men lägsta pris-upphandlingarna har bestått.

När jag frågar folk vad som är bra med Bräcke diakoni, svarar de flesta ungefär samma sak. Vi har en tydlig värdegrund med lång historia, engagerade och bra medarbetare och vi delar inte ut några vinster. Inget av detta har någon inverkan på upphandlingen i Linköping. Där är det nya kvalitetskriteriet att vi ska beskriva hur vi vill stödja de äldre att använda i-Pads. På riktigt! Sedan kommer ändå lägsta pris att vinna. Eller ”vinna”, förresten…

Men samhällspåverkan är en långsiktig process. Maude och jag beslutar att göra som tidigare, och lämna in det bästa anbud vi kan och förmår. Hitta smarta men ansvarsfulla bemanningslösningar, eftersom resurserna är begränsade. Räkna med matlagning på plats på boendena. Och, absolut, arbeta med i-Pads och läsplattor. Vi vill gärna fortsätta driva äldreomsorg i Linköping. Kanske räcker det. Men just nu känns det lite uppgivet.

/Martin Ärnlöv
Direktor, Bräcke diakoni

Läs mer

​Dags att vända perspektiv!

Jag sitter i boendets dagrum för att observera vad som sker, när Kalle kommer gående med sin rullator i korridoren. Ögonen är nästan slutna, huvudet är sänkt, stegen tunga och hasande… 

Men så är det som att någon tänder en lampa. Kalle öppnar ögonen helt, sträcker på huvudet och stegen får ny fart. Över hans ansikte sprids ett stort leende som lyser upp hela rummet… Vad har hänt? Jo Kalle har fått syn på Greta och Agda som sitter mitt emot varandra med tomma kaffemuggar och mer än så, han har fått syn på den fulla kaffekannan som står på kaffekokaren. Äntligen kan han få betyda något, få vara gentlemannen som serverar damerna kaffe. En roll han trivs i och längtat efter. Men så släcks lampan… leendet försvinner, farten i stegen är borta, huvudet sänks och ögonen stängs. Han sjunker ihop på stolen som den vänliga undersköterskan precis dragit fram till honom. Hon märker inte förändringen hos Kalle när hon glatt slår upp en kopp nybryggt kaffe till dem alla tre.

Vi är bra på mycket i svensk äldreomsorg! Vi ställer rätt diagnoser och tidigare än förut. Vi har genom BPSD-registret blivit mycket bättre på att identifiera kartlägga och sätta in åtgärder för att lindra olika symptom. Det finns alltfler hjälpmedel och skickliga paramedicinare som hittar rätt stödinsats till rätt person. Insatserna blir mer individorienterade, det var länge sen jag exempelvis hörde om någon som tvingats upp tidigt på morgonen för att alla skulle äta frukost tillsammans vid en viss tid. Vi är bra på att uppmärksamma och minimera risker (här har senior alert varit en viktig hjälp på vägen). Sammanfattningsvis arbetar vi mer strukturerat och systematiskt med att göra äldreomsorgen bättre för de äldre vi finns till för!

Detta är jag stolt över och extra glad är jag för att vara en del av en organisation som både lokalt och nationellt genom Famna (branschorganisationen för idèburen vård och omsorg) som vill vara med och utveckla nya idéer och innovationer för att bättre kunna möta utsatta gruppers behov (där äldre är en stor och viktig grupp).

De senaste tre åren har jag ägnat 50% av min arbetstid till att vara projektledare för ett sådant innovationsprojekt. Ett av projektets övergripande mål är att utveckla ett systematiskt arbetssätt för att tillvarata och stärka personens resurser. Alltså antalet gånger en person under en dag får uppleva att ”Ja, jag kan!”. Ett arbetssätt där Kalles önskan att få bidra med något till andra direkt skulle fångas upp och där han med självklarhet skulle uppmuntras till att servera både damerna med de tomma kaffekopparna, sig själv och kanske även undersköterskan kaffe. Under de här åren har jag hört otaliga berättelser om vilken skillnad den sortens arbetssätt gör för både den enskildes självkänsla och personalens arbetsglädje.

Det har varit väldigt roligt att nu under våren i ett flertal sammanhang få föreläsa tillsammans med både forskare och duktiga medarbetare kring hur vi arbetar. I alla sammanhang har vi fått överväldigande positiva relationer med många som uttrycker att man vill prova detta arbetssätt på sin enhet och undrar hur man ska gå till väga. Jag har dessutom fått vara med och skriva ett kapitel i en nyutkommen bok kring arbetssättet, där förlaget meddelat att boken säljer extremt bra för sin genre.

Av all respons är det dock en som utmärker sig mer än alla andra. Det var på en presentation för personer engagerade i Alzheimers café i Alingsås. Jag presenterade arbetssättet men blev avbruten av en expert i ämnet. En man som själv drabbats av Alzheimers sjukdom räckte upp handen och frågade om han fick avbryta mig. Han tittade först lite osäkert på sin fru och frågade ”visst har jag lärt mig något nytt?” Ja, det har du svarade hustrun, minns du vad det är? Det är ju den där frågan vi bestämt att du inte ska ställa till mig… efter lite skratt så berättar paret gemensamt om hur deras son ska gifta sig och hur mannen fått hedersuppdraget att stryka alla servetterna till bröllopet. Han hade aldrig strukit förut men blev så glad över att hitta något han fortfarande kunde att han numera strök inte bara sina egna utan även hustruns kläder och hur mycket det betydde för deras relation att han kunde avlasta henne med något av hemmets sysslor. Så säger han och pekar på bilden (jag bifogar nedan) det där stämmer. Jag kan!

Det han delgav illustrerade i handling av tidigare nobelpristagaren Arvid Carlsson, nu 93 år gammal, uttryckte när han gästade årets demensdagar. Han sa:

”Alla våra äldre är en enorm resurs som vårt samhälle inte tar tillvara!”

Låt oss vara en del av en rörelse som vill ändra på detta, nu vänder vi perspektiv och börjar prata om allt de äldre KAN istället för vad de inte kan!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

PS. Vill du läsa mer om arbetssättet gå in på www.brackediakoni.se/pdu

 

Läs mer

- Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen, sa verksamhetschefen och sa upp sig

Dags för skyddsrond. Jag går igenom gamla protokoll. Jag tänker att jag kan kopiera gamla protokoll från 2011, 2012, 2013. Jag läser: "varje sommar mkt varmt i vissa utrymmen när solen skiner", "Solskydd saknas!". Redan när den första vårsolen tittar fram uppstår detta problem.

Ok, vi lägger en investeringsansökan och installerar en klimatmaskin, i detta land där sommaren är kort och det mesta regnar bort. Väl använda pengar. Det mest intressanta var när vi hade skyddsrond på Rehabcenter Mösseberg. ”Det är så varmt i korridoren på plan 5". Ja, eftersom taket består av 100 kvm glas så blir det ju varmt, men vi arbetar kanske inte så ofta i korridoren.

En verksamhetschef på en vårdcentral säger upp sin anställning precis när hans nya lokaler för många miljoner invigs. Jag som är med på invigningen frågar varför. "Det handlar inte om nya lokaler", säger han. "Det handlar om arbetsglädje och det finns inte här. Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen om jag kände gemenskap och glädje i mitt arbete. Även om jag har ansvaret så kan jag inte ensam skapa en psykosocial arbetsmiljö där alla får plats. Vi måste alla lämna vårt bidrag."

Det är klart att vi måste värna vår fysiska arbetsmiljö, det är klart vi måste ha en lagstiftning inom detta område. Detta är naturligtvis viktigt och det har jag full respekt för.

Men är vi så upptagna av solskydden att vi glömmer bort det andra. Hur vi möter varandra kommunikation, medmänsklighet och respekt fast vi är olika! Tolerans? Alla potentiella faror i den fysiska arbetsmiljön kanske förminskar det som är viktigt i mötet mellan oss. Är inte den psykosociala arbetsmiljön det som händer inom oss och emellan oss under arbetstiden? Hur det påverkar våra attityder och beteenden gentemot varandra.

Första gången barnhälsovården var på Stora Ekebergs asylboende förfasade man sig över att det inte var barnsäkert. Inga grindar framför trapporna! Men kriget var väl inte heller så barnsäkert? Jag tror att de som bor där har annat att tänka på än en grind framför trappan. Vart lägger vi vårt fokus?

Om vi nu mörklägger plan 5, blir vi då mer harmoniska och lyckligare människor de dagar när solen skiner? Jag tror inte det!

De sjukskrivningar som ökar mest är psykisk ohälsa hos kvinnor i s.k.kontaktyrken, läs kvinnor i vård, omsorg,  skola, socialtjänst. Men jag tror inte att det är de gamla eller lokalerna på ett äldreboende som gör någon sjuk. Tvärtom tror jag att de gamla ger glädje och meningsfullhet i ett tungt och underbetalt arbete. Eloge till er som jobbar där!

Jag vågar inte ha någon skyddsrond med mobila asylteamet som nu är en egen enhet. Inte för att det är negativt, men den fysiska arbetsmiljön skulle fylla så många skyddsprotokoll med brister som jag inte vet vem som är ansvarig för och när det skall vara åtgärdat. Förmodligen aldrig! Det är varmt på sommaren. kallt på vintern, smutsigt. trångt.  lite mögel. nikotindoft. dålig belysning och överallt lyser ergonomin med sin frånvaro! Men det vägs upp av den psykosociala arbetsmiljön. Där behövs inget protokoll Vi har aldrig någonsin haft ett så roligt arbete! "Jag går till jobbet varje dag med glädje", säger teamet.

Så det blir ingen investeringsansökan när det gäller klimatanläggning. Det är på andra plan vi skall jobba med vår arbetsmiljö!

En gammal dam fick frågan på sin 90 årsdag; "om du fick leva om ditt liv vad skulle du då göra?”. Hon svarade: "Jag skulle dansa mer, åka mer karusell och jag skulle plocka fler tusenskönor”. Eftersom vi tillbringar en tredjedel av vår vakna tid på jobbet så kanske vi skall börja plocka lite mer tusenskönor även där.

"Jag skulle kunna jobba i en hydda i skogen" sa verksamhetschefen och sa upp sig. Tänk på det!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni