Blogg

Ring så svarar vi. Kanske.

Telefonstatistik 2015:

  • Vårdcentralen Centralhälsan 35 573 samtal
  • Vårdcentralen Centrum 33 074 samtal
  • Vårdcentralen Vilan 32 940 samtal

En vanlig måndag kan vi ha 250 samtal in till Vårdcentralen Centralhälsan.

Om alla är på plats är det fem sköterskor/dag som tar emot ditt samtal.

Varje samtal skall ta sex minuter. Då skall du ta reda på vad patienten söker för, ge råd, eventuellt boka en tid samt dokumentera ditt samtal.

Så det måste gå undan, annars hamnar patienten i den stängda kön och blir inte uppringd över huvud taget. Men vi höjer ändå upp till sju eller åtta minuter för att dagen för de tappra systrarna i telefonen skall bli någorlunda dräglig.

Var god ring så svarar vi kanske?

Av dessa ca 100 000 samtal är en kvalificerad gissning att en tredjedel handlar om psykisk ohälsa och sjukskrivning. Stress, ångest, oro. Det har blivit vårdens uppgift att bringa ordning när livet blir ett kaos. Och botemedlet är en sjukskrivning.

Men kan sjukskrivningar ge människor nya förutsättningar? Jag tror inte det!

Vårdcentralen Vilan är bäst i klassen när det gäller sjukskrivningar. De har nämligen fasta läkare och detta är ett framgångskoncept för att patient och försäkringskassa skall bli nöjda. Vilan ligger skyhögt över alla vårdcentraler i Skaraborg när det gäller antal sjukskrivningar/1000 listade. Så kan man också profilera sig om än helt ofrivilligt!

”Sjukskrivning är lika beroendeframkallande som morfin”, säger en trött distriktsläkare. Men kan vi hjälpa dig när du inte orkar längre för att kraven blivit övermäktiga? Jag frågar Hillevi, vår rehabkoordinator, hur många långtidssjukskrivningar vi har som inte är psykisk ohälsa. ”Jag tror inte vi har någon”, svarar hon. Allt handlar om kriser, kriser och kriser. Det är inte fysisk sjukdom utan livet som gör oss illa!

Men kan doktorn ordna bättre bemanning när du sliter på ditt äldreboende, byta ut din man eller din oförstående chef, förhindra den där omorganisationen som du redan nu vet att du kommer må dåligt av? Skjutsa dina barn till fotbollsträningen? Alla dessa krav som gör att livet inte blev som du hade tänkt dig!

Idag är 71 000 sjukskrivna för psykisk ohälsa och den mest vanliga diagnosen är akut stressreaktion som drabbar kvinnor i 30-årsåldern.

Det är sjukt”, säger en psykiater, ”att det förskrivs 900 000 doser antidepressiva per dygn i Sverige”. Ja, det kan man ju tycka, men varför? Vi lever ju i den bästa av världar. Jämför du detta med den terror, krig och kaos som många av våra medmänniskor upplever varje dag så måste man ändå få ställa frågan igen: varför blev det så här?

Jag har absolut respekt för att människor mår dåligt och behöver hjälp men är det doktorn på vårdcentralen som är räddningen? Läser du nästan 12 år för att bli distriktsläkare så har inte utbildningen fokus på att reda ut de kriser som vi så lätt hamnar i då livet blir övermäktigt. Jag hör talas om doktorn på en vårdcentral som inte kunde dölja sin oförställda glädje när han ropade upp patienten i väntrummet. Patienten var tvungen att fråga varför doktorn var så glad? Jo, äntligen skulle han få använda sina medicinska kunskaper på den sjuka diabetespatienten. Den kunskap han förvärvat under alla de där slitsamma åren på den långa mödosamma vägen för att bli en doktor.

Allt kan man ta ifrån en människa. Utom en sak – den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.”

Kan det någonsin bli för sent att leva livet som vi vill?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef 

Läs mer

Skrota LOU – för bättre kvalitet

I Sverige upphandlade kommuner och landsting under 2014 vård- och omsorgstjänster för 65 miljarder kronor. En av idéerna bakom att upphandla vård och omsorg var att involvera privata och idéburna aktörer för att skapa en dynamik för att stimulera nya sätt att jobba. 

I mitten av 90-talet införde man i Sverige Lagen om offentlig upphandling (LOU) som ett resultat av ett EU-direktiv. Intressant är de flesta andra EU-länder har valt att undanta vård- och omsorgstjänsterna från kraven om offentlig upphandling. Och idag över 20 år senare är många – även i Sverige – ganska eniga om att LOU är ett dåligt sätt att köpa vård och omsorg, bland annat därför att det för knepigt att upphandla en sådan komplex verksamhet som vården och omsorgen är.

Vad ska man då göra istället? Målsättningen är ju att skapa bra kvalitet i de tjänster man upphandlar. Under de senaste åren har flera forskare undersökt hur avtal och upphandlingar kan användas för att skapa kvalitet. Här nedan kommer en sammanfattning av två av dessa:

Carolina Camén på Karlstad universitet forskade på upphandling av trafiktjänster och sammanfattade sina resultat så här:

”Resultatet visar bland annat att detaljerade och omfattande specifikationer i kontrakt syftar till att säkerställa att beställaren får vad denna beställt, ett sätt att säkerställa kvaliteten. Detta görs dock på ett mycket rigid och statiskt sätt vilket medför att utföraren har få möjligheter att agera på ett dynamiskt och kundorienterat sätt vilket i sin tur kan leda till att flexibiliteten och möjligheten att vara innovativ hämmas. Vidare visar resultaten på att det skapas en assymmetri i affärsrelationen vilket medför att parterna hämmas i sina aktiviteter. Kontraktet blir ett substitut för förtroende och tillit istället för att användas för att bygga relationer under kontraktstiden.”

Trots att Caméns forskning avsåg kollektivtrafik så känner vi igen oss. Det finns otaliga exempel där man efterfrågar kvantifierbara insatser som t.ex. antal promenader i äldreomsorgen istället för meningsfulla sociala aktiviteter som är anpassade efter individens behov och önskemål. Många upphandlare och politiker är helt enkelt rädda att hamna i juridiska tvister om man skulle ställa krav som är för allmänna. Inom kvalitetsutvecklingen brukar man säga att varje system är perfekt designat för exakt det resultat det ger. Det betyder att LOU är ganska illa lämpad att upphandla vård och omsorg. Är det kanske dags att skrota detaljstyrningen och skapa relationer och tillit istället?

Henrik Eriksson på Center for Health Care Improvement på Chalmers samanställde en kunskapsöversikt över vad vid vet om upphandlingar och kvalitet. Han gick genom litteraturen utifrån ett kvalitetsperspektiv och avslutar sin rapport med följande rekommendationer:

”1. Från ett kvalitetsperspektiv kan (…) LOU avskaffas eller förenklas. Lagen gör att beställare fokuserar på att göra rätt enligt lagen istället för att utveckla inköpssätt som ger hög kvalitet till minsta möjliga skattekrona.

2. Synsättet på hur hög kvalitet uppnås kan behöva förändras hos upphandlande enheter och myndigheter. Dagens synsätt på kvalitet och tillämpning av kvalitetsutveckling leder till relativt låg kvalitet på vård- och omsorgstjänsterna, och att kvaliteten inte heller förbättras.

3. Genom fokus på partnerskap och relationsbyggande kan beställare och leverantörer tillsammans utveckla och uppnå högre kvalitet på sina gemensamma vårdtjänster.

4. Upphandlande enheter kan behöva att i större utsträckning vid upphandling och under kontraktstiden utvärdera kvalitetsmognaden hos leverantören, samt använda indikatorer som mäter resultatet av vården och omsorgen.”

Vi behöver alltså hitta sätt att utforma partnerskap mellan beställare och utförare som leder till att insatserna kan utvecklas utifrån brukares och patienters behov utan att kostnaderna skenar iväg. Det vill säga, vi behöver ha seriösa beställare och utförare som kommer överens om att gemensamt skapa värde för individerna i form av professionella vård- och omsorgsinsatser och samtidigt ta ansvar för de skattefinansierade resurserna.

Bra exempel för detta är de idéburna offentliga partnerskap (IOP) som börjar bildas runtom i landet. Bräcke diakoni är själv en del i ett IOP i Göteborg där vi tillsammans med Göteborgs stad och flera andra idéburna aktörer skapar stöd för ensamkommande barn och ungdomar. Insatserna utvecklas samtidigt som vi ser vilka behov som finns. Partnerskapet sätter spelreglerna för oss aktörer sinsemellan och resurserna hålls inom angivna ramar. Det fungerar och skapar värde för samhället. Men vi behöver fler modiga tjänstemän och politiker i Sveriges kommuner och landsting – som vågar prova nya, bättre fungerande alternativ.

/Thomas Schneider
​Kvalitetschef

Läs mer

Den goda viljan

Nimby, ni vet. Det är stort den här veckan. Not In My Back Yard. 

Här i Göteborg är det tal om att öppna boenden för flyktingar i några av de ”finare” stadsdelarna. Stadsdelar där barnen går i ridskola och utsikten vetter mot havet. Och vilket hallå det blivit. ”Vi vågar inte låta våra barn gå ut!”. ”Vi har redan tagit vår dotter ur ridskolan, för boendet ska ju ligga strax intill”. ”Var ska barnen leka om det byggs baracker på det fältet?” (som om barn plötsligt skulle få för sig att leka utomhus…). Dumheten firar nya triumfer. En får väl anta att de flesta som har råd att bo där utsikten vetter mot havet också är välutbildade människor, men utbildning och klokhet är uppenbarligen helt olika saker. Klok kan man vara alldeles utan utbildning. Och dum kan man tydligen vara även om man gått på handelshögskolan.

Jag tänkte berätta om några kloka:

En medarbetare här på Bräcke diakoni berättade att hennes dotter, efter att det blivit bestämt att ett flyktingboende skulle öppna på deras ort, sagt att hon var rädd. Modern trodde förstås att hon lyssnat på de många som var rädda för flyktingbarnen som skulle komma. Dottern svarade: ”Nej, jag är rädd att folk ska vara dumma mot dem”.

En annan medarbetare anmälde sig till att vara flyktingguide. Hon blev satt på kölista, för de hann inte hantera alla som ansökt om att få vara flyktingguide.

Inlägg på Facebook av Bräckekörens ledare: ”Vi bor granne med Göteborgs första boende för ensamkommande. Det enda som är irriterande med det är personalens parkeringar nära korsningarna. Allt annat är fint.”

Facebook-gruppen ”Vi som vill ha flyktingboende i Haga och Linné-Majorna” växte igår kväll med över 100 personer.

Jag har funderat på att bli god man för ensamkommande barn. Då måste man gå kurs, som ges av två olika studieförbund. Det fanns ganska många kurser att välja på. Alla var fullbokade.

Det finns så många kloka människor. Som är nyfikna på hur det är att komma från en annan kultur, som vill lära sig mer. Som vill förstå. Så mycket god vilja. Så många som vill vara flyktingguide, fadderfamilj, volontär. God man, uppenbarligen. Som gärna vill att det byggs boenden för flyktingar just i närheten av där de bor. De kloka finns förstås även där det är som finast att bo. De skriker inte högst. Men jag är säker på att de är flest.

/Anna Österberg
Präst, Bräcke diakoni

Läs mer

Mötesplatser stärker Sverige

Det nya året är redan på sin andra månad. För oss som har både jobb och en vardag med flera olika beståndsdelar går tiden fort. Också för Bräcke diakoni startar året med många bollar i luften, varav några kanske lite oväntade. Men gemensamt handlar dessa om att skapa platser för möten mellan människor. Låt mig ge några exempel.

De här veckorna gör vi de sista samlingarna på vår stora satsning på medarbetarskap. Totalt har snart 750 av våra drygt 1000 medarbetare tillbringat knappt två dygn på vår egen Kurorten Mösseberg i Falköping. Där har vi i tvärprofessionella grupper diskuterat vad som skiljer medarbetarskap från att bara ”gå till jobbet”. Hur viktigt vårt personliga bemötande är för hur vi uppfattas. Och hur vi som organisation ska kunna bli ännu bättre på att sätta det direkta mötet med dem vi jobbar för i fokus för hela organisationens arbete. Kurorten är då en perfekt mötesplats att träffas på och samtala i ovanliga grupperingar.

I januari kom Bräcke diakoni också med nyheten om att vi tar över driften av ett annat hotell i Falköping. Det kommer ge oss möjlighet att arrangera större möten, och i andra konstellationer än vad vi har möjlighet till idag. Kurorten Mössebergs engagerade medarbetare och kunniga ledning har visat sin förmåga att skapa sådana miljöer, och vi får nu i samarbete med Falköpings kommun möjlighet att komplettera Kurorten och skapa fler mötesplatser också i större skala.

I början av mars kommer vi sedan att öppna ett nytt café och lunchrestaurang i Hyresgästföreningens nya lokaler på Första Långgatan mitt i centrala Göteborg. Där kommer vi dessutom vara med och driva ”Arena Första Lång”, som blir en scen och mötesplats med ett brett program kring medborgarengagemang och samhällsfrågor. Avsikten är att hitta former där vi kan belysa frågor, diskutera, fördjupa perspektiv och hitta angelägna snittytor och brytningar som stärker den medmänskliga dimensionen i Göteborg.

Jag tror att olika typer av levande mötesplatser kommer ha en vital betydelse för hur vi hanterar de utmaningar som vi står inför i vårt samhälle framöver. När vi inom Bräcke diakonis vardagsarbete lyckas förena våra medarbetares kompletterande yrkeskunskaper och deras personliga engagemang får vi väldigt bra verksamheter. Om vi kan skapa fördjupad insikt, tillit och dialog på fler platser också utanför organisationen kommer det att stärka Sverige. Det bidrar till ett medmänskligare samhälle. Det är det som står överst på vår agenda. 

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

Läs mer

[Dostat daaram]!

Vad innebär det att lämna allt?
Vad är svält?
Vad är krig?

Hur känns det att sitta i en gummibåt på medelhavet och se människor drunkna runt omkring sig?
Hur är det att leva med ständig skräck?
Hur kan den som vet bara vara 15 år gammal?

I september bestämde jag och min man oss för att bli familjehem och december tog vi emot en 15-årig kille från Afghanistan. Efter mindre en fem minuters samtal insåg jag att det var självklart för honom att kalla mig för mamma och idag snart två månader senare är orden ”Dostat daaram” ("jag älskar dig" på Dari) ingjutna i mitt hjärta.

Kriget har inte flyttat hem till oss men det har blivit en självklar del av vår vardag. Något som visserligen var fruktansvärt, men långt borta och abstrakt har plötsligt kommit ända in i mitt hjärta.

Du förstår;

  • Mina barn kanske får ont i knät av för mycket fotbollsspelande eller liknande men de får det inte som ett resultat av granatsplitter…
  • Mina barn har kanske mardrömmar om något hemskt de sett på film men inte för att de själva med egna ögon sett människor dödas…
  • Mina barn behöver kanske medicin för att de har öroninflammation inte för att de drabbats av posttraumatisk stress…
  • Om jag ringer till vårdcentralen för att boka tid för mitt barn trodde jag aldrig att jag skulle få höra orden ”han tillhör inte våra prioriterade grupper, vi har kanske en tid om två månader, det är bättre du ringer någon annan”

Min värld har blivit större, trasigare och rikare på samma gång. Jag har inte fött barn men jag har valt att ge mitt hjärta till ett av de barn som lämnat allt. Det är långt ifrån smärtfritt men jag känner en oerhörd tacksamhet för att åter bli mamma till en helt fantastisk kille!

Jag är också så stolt över allt det vi tillsammans på Bräcke diakoni gör för att möta behoven hos dessa barn. Så jag vill uttrycka ett stort tack till dig som på din arbetstid och/eller fritid ger av din tid till något/några av dessa barn och även alla vuxna som tvingats uppleva det ingen ska behöva göra… Det är svart men som jag brukar säga när jag föreläser; om vi tänder ett ljus mitt på dagen så syns det knappt men tänder vi ett ljus mitt i natten så lyser det upp hela omgivningen. Tillsammans gör vi skillnad!

[Dostat daaram!]

/Louise Gehandler, verksamhetsutvecklare, Bräcke diakoni

Läs mer

Vi tar en paus

Är det naivt att tro att vi fortfarande är ett humanitärt och medmänskligt samhälle? Det är i alla fall naivt att tro att vi värnar asylrätten och att alla människor är lika mycket värda? Ni blev nämligen för många och då gäller inte några konventioner om mänskliga rättigheter. Kan vi bli för många som vet vad frihet är? Ja tydligen!

Ett nytt år där Sverige stängt dörren och kastat bort nyckeln för människor som behöver vårt skydd. Det är så oerhört naivt att tro att du som kommer från en bergsby i Afghanistan skulle ha papper med dig om du försöker komma till Sverige! Ingen får några papper där! Så tack och adjö! För dig står inte ens dörren på glänt!

Du sätter ditt barn i gummibåten fast du vet att nästan 4000 dött förra året på den resa där du nu skall riskera just ditt barns liv. Du vet också att hela Europa blivit en fästning som inte vill släppa in dig. Men du gör det ändå och vi som byggt denna fästning har vi glömt vad humanitet är? Ja tydligen! Och vad var det han skrev? Humanitet är valet att ta ansvar fast du inte måste och fast det kanske innebär en kostnad. Oavsett om du gör det valet eller inte formar det dig som människa.

Vi var tvungna att ta en paus i flyktingmottagandet. Har vi inte gjort tillräckligt i landet där vi köpte julklappar för 75 miljarder. ”Så djupt oetiskt och okristligt” skriver Anna Österberg, Bräcke diakonis präst. Vi borde skämmas. Men det tror jag inte det är så många som gör. Men kanske också kriget tar en paus? Jag får sluta bomba och svälta ut mitt folk nu när de inte har någonstans att fly tänker kanske Assad? Och snälla IS ni behöver väl inte skära halsen av riktigt så många som ni gör idag? 

Världens äldsta fråga? Skall jag ta vara på min broder? undrar Alf Svensson i en debattartikel. Nej inte just nu, vi har nämligen tagit en paus även när det gäller medmänsklighet. Ni blev för många som krävde detta och då måste vi ändra lite på våra värderingar.

”Man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn”, skriver Olof Palme i sitt berömda jultal 1972 där han fördömer bombningarna i Vietnam. Det är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation till underkastelse och därför är bombningarna ett illdåd. Det finns många i den moderna historien där våldet har triumferat. De förbinds ofta med ett namn; Babij Jar, Lidice, Treblinka… Idag tror jag kan vi lägga till fler namn; Raqqa, Madaya, Mosul. Han fortsätter: ”Men eftervärldens dom fallit hård över dem som burit ansvaret”.

Men det gäller ju inte oss. Vi tog ju ansvar den där regniga varma hösten 2015 när vansinnet i Mellanöstern och andra länder eskalerade. Sedan tog vi en paus. Får se hur länge den varar? Väldigtlänge, tror jag.

Men alla ni som jag haft förmånen att lära känna under de här tre åren med asylsökande. Ni som inte har en tanke på att ta en paus ger mig hopp. Och det tackar jag er innerligt för!

Judi: det var nog bra att du tappade dina glasögon så du slipper se det som händer nu!

/Eva Öfwerman, verksamhetschef

 

Läs mer

Pengar är inte rätt drivkraft

Famna och Forum för Healthpolicy arrangerade förra veckan ett seminarium om drivkrafter i vård och omsorg. Monica Andersson Bäck, forskare på Göteborgs universitet, presenterade forskningsläget inom området. Trots att frågorna är komplexa kan vi idag ganska säkert säga att ekonomiska incitament på individnivå skapar kortsiktiga beteendeförändringar som på längre sikt inte är hållbara och som dessutom kan minska motivationen. Detta är inte några nya rön utan är känt sedan 1950-talet. Och trots det använder man ekonomiska incitament när man styr vården och omsorgen.

För några år sedan hade jag ett samtal med Johan Calltorp som tidigare bl.a. var vetenskaplig ledare för Forum för Health Policy och som hade initierat projektet. Vi diskuterade ekonomiska incitament i vården och jag försökte argumentera för en idéburen affärslogik byggd på tydliga idéer som inte använder ekonomiska belöningar. Istället använder man människors inneboende motivation att hjälpa andra människor som är i behov av vård, stöd eller omsorg. Jag beskrev hur idéburna organisationer försöker skapa utrymme för engagemang och hur man med mod och handlingskraft har skapat nya tjänster utifrån förståelsen för identifierade behov.

Johan höll med mig och berättade om läkarkollegor som hade nya idéer att bedriva hälso- och sjukvård som både var billigare och bättre och som inte fick utrymme att göra det inom det befintliga landstingsdrivna systemet. De startade egna verksamheter och skapade genom detta friheten att utveckla sina idéer för en bättre och effektivare vård. Verksamheten växte och efter en tid sålde de drivna läkarna sin verksamhet till företag som har till huvudsyfte att maximera den ekonomiska vinsten åt sina ägare. De en gång så centrala drivkrafterna ersätts idag med bl.a. ekonomiska incitamentsprogram vilket inte skapar bra förutsättningar för långsiktig utveckling och hög motivation hos medarbetare enligt dagens kunskapsläge.

Vi idéburna aktörer har stannat där de drivna läkarna i Johans exempel startade sin nya verksamhet. Vi har sedan inte sålt våra verksamheter till investerare utan utvecklat dem och samtidigt har vi hela tiden hållit fast vid vår grundläggande värdering att fokusera på människors behov. Eftersom behoven hela tiden ändras, behöver vi hela tiden anpassa våra insatser. Vi måste oavbrutet vara innovativa.

Detta har vi gjort i över 90 år, i helt olika system och med helt olika förutsättningar. I början av 1900-talet var det diakonissornas arbete för de fattiga, på 60-talet de första verksamheterna för barn med CP-skador, på 90-talet var det Sveriges första hospice och idag stöttar vi EU-migranter och ensamkommande barn i innovativa partnerskap med kommuner, landsting och andra idéburna aktörer. Och med detta kommer vi att fortsätta även när riskkapitalet sedan länge har lämnat svensk vård och omsorg eftersom det har blivit för osäkert att tjäna pengar.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef, Bräcke diakoni

Läs mer

Alla dessa ord

 

Orden ovanför är några av de ord som Bräcke diakonis medarbetare associerar med ”medarbetarskap”.  Ska jag nämna några fler kan vi till exempel ta ”samhörighet”, ”motivation”, ”ansvar” och ”flexibilitet”.

Ja, är det egentligen någon skillnad på att vara medarbetare och att ha ett jobb? På medarbetardagarna har vi hela hösten pratat om den frågan och gång på gång kommit fram till att vara medarbetare, det är något mer än att bara gå till jobbet. Det är att bidra till helheten. Någon gång, hoppas jag, har vi alla fått uppleva att när vi verkligen arbetar tillsammans så blir helheten större än delarna. 2+2= 5 så att säga. Vi kan åstadkomma underverk när vi vill något tillsammans.

Bräcke diakoni har en vision om att få bidra till ett medmänskligare samhälle. Efter att ha träffat hundratals av våra medarbetare är jag säker på att vi faktiskt gör det. I det stora och det lilla.

Medarbetardagarna avslutas med att vi tittar på ett bildspel där alla fått skriva ett ord på sin hand. Ett ord som säger ”Det här vill jag bidra med genom mitt arbete”. Jag vill dela med mig av några av dessa ord – som inte bara är ord. De är hand-ling. Skrivna på handen, många gånger förmedlade just genom våra händer.

ARBETSGLÄDJE. BOT. DANCE. DELAKTIGHET. EMPATI. ENGAGEMANG. ERFARENHET. FLYT. FÖRBÄTTRINGAR. HARMONI. HJÄLPSAMHET. HOPP. HUMOR. INSPIRATION. KASAM. KLOKHET. KÄRLEK. LEKFULLHET. LITE SKOJ. LIVSKVALITET. LUGN. LYHÖRDHET. MEDKÄNSLA. MOD. MUSIK. NYTTIG MAT. OMTANKE. ORDNING. RO. RÄTTVISA. SAMARBETE. SEENDE. SKRATT. STRUKTUR. STYRKA. STÖD. TILLIT. TRIVSEL. TROVÄRDIGHET. TRYGGHET. UPPMUNTRAN. UTBILDNING. UTVECKLING. VÄLBEFINNNANDE. VÄNLIGHET. YOUTUBESKRATT. ÖDMJUKHET.                     

Alla dessa ord som visar sig i våra handlingar. Men ett ord har jag ännu inte nämnt. Det är vinnaren, det vanligaste av alla våra ord. Ordet GLÄDJE. Tänk att det sprids så mycket glädje! Det gör mig glad.

Läs mer

​Ett vårdbolag i julklapp?

Inför julmånaden börsnoterades vård- och omsorgsföretaget Attendo AB. Ett halvår tidigare skedde samma sak med sjukvårdskoncernen Capio AB. Okej, en julklapp brukar man inte behöva betala för, och Attendo kostar inte gratis.Men på sitt sätt stod just detta på min önskelista i år. 

Men – vänta nu… Är det bra med kommersiella vårdföretag på börsen? 
Låt mig förklara vad jag menar.

Sverige är ett välutvecklat välfärdsland. Den som påstår något annat har fel. Men ska vi kunna fortsätta vara det, måste också vårt sätt att bedriva välfärd fortsätta utvecklas – precis som det gjort hittills. Och då tror jag starkt på att det behövs en mångfald av olika aktörer för att stimulera en välfärd som förbättras, som bättre ser den enskilda personens behov, som skapar trygghet och som vi i samhället kan finansiera på ett bra sätt. 

Inom sina områden är Attendo och Capio stimulerande kollegor, som är med och bidrar till att hela vård- och omsorgssektorn blir bättre på att tänka i nya banor. Också för oss inom Bräcke diakoni.

Men vad har börsnoteringarna med detta att göra? Jo, för inom vård- och omsorgssektorn sätts spelreglerna av politiken. Och under året har mycket av det samhällspolitiska arbetet präglats av långa utredningar och oklara riksdagsmajoriteter. Ytterst lite har gällt konkreta initiativ och reformer kring välfärdsutveckling. 

Och om staten är otydlig, så tvekar även kommuner och landsting. Då är det bra att långsiktiga förvaltare som AP-fonderna och våra försäkringsbolag visar att de tror på välfärdssektorn, att de vågar satsa på aktier i några av de stora välfärdsbolagen, som i sin tur får bättre lämpade ägare än kortsiktiga riskkapitalbolag.

Men framför allt handlar vård och omsorg i vardagen om det mellanmänskliga, om mötet mellan individer, om det personliga engagemanget kopplat till ett gediget professionellt yrkeskunnande. Och där vågar jag påstå att Bräcke diakoni och våra idéburna branschkollegor ligger i framkant och driver på. Där kan vi vara inspiratörer. 

Så vad står det på min önskelista för nästa år? 

Att politiken på allvar ska öppna för civilsamhällets organisationer att vara med och bidra i välfärds-Sverige. Att kortsiktiga LOU-upphandlingar på lägsta pris utrotas, och att man istället förmår värdera kunskap, kontinuitet och den enskilda människans egna önskemål. På samma sätt som svenska folket faktiskt vill.  

/Martin Ärnlöv, direktor/VD, Bräcke diakoni

 

Läs mer

Hoppet är livsviktigt

Jag var på ett hembesök hos ett par i 90-årsåldern där maken nyligen varit inlagd på sjukhus men nu fått komma hem och för första gången skulle de ta emot hemtjänst och dessutom i ganska stor omfattning. Medan mannen får hjälp med personlig omvårdnad får jag ett samtal med hustrun.

Hur tycker du det är att ha hemtjänst? undrar jag. Jag kan tänka mig att det kan kännas svårt att ha andra människor i sitt hem flera gånger per dag?.

- Det har jag inte ens tänkt på, svarar damen lite förvånat. Jag är bara så glad att han är hemma, du förstår vi har varit gifta i 80 år.. och så börjar hon berätta om deras liv och hur han är hennes livs kärlek. Hon återkommer gång på gång till hur mycket hon saknat honom och hur det får komma hur många hemtjänstbiträden som helst bara han kan vara hemma hos henne.

Vi samtalar en god stund, när mannen fått sin morgonhjälp så börjar hustrun tala med personalen och jag får tid att tala med hennes make

- Kommer du från den här staden? frågar jag

- Ja, säger han och lyser upp och så börjar han berätta om allt han tidigare gjort med sina händer. Hur fint han skrivit, saker han byggt och målat… 

Berättelserna är många och stoltheten tydlig. Men så tystnar han när hans blick faller på de numera kraftlösa händerna. Han suckar och skakar på huvudet… 

- Nu kan jag ingenting längre, duger ingenting till… jag vill bara avsluta allt!

- Du vill dö? frågar jag försiktigt. 

- Ja! Du förstår, det finns ingen mening längre, jag kan inte tillföra någonting mera. Förstår du hur det känns? 

Hans ögon fylls av tårar. Jag lyssnar till hans försök att beskriva den förlust som inte går att beskrivas med ord. När vi delat en stund av tystnad så säger jag: - Jag som är ung och frisk kan nog aldrig förstå hur det känns att uppleva det du beskriver, det måste vara så svårt… MEN du har fel om en sak.

Han tittar misstroget på mig men ändå med viss nyfikenhet och ber mig förklara. 

- Du sa att du inte har något mer att tillföra men jag har suttit en god stund med din hustru och hon har berättat hur mycket hon har saknat dig, hur glad hon är över att du är hemma och hur oerhört mycket du betyder för henne. Jag ger honom några personliga exempel på vad hustrun uttryckt.

Han blir tyst och jag ser hur han begrundar det jag sagt och så ser jag hur någonting händer med den tidigare slocknade blicken. Det är ingen stor förändring men det är en liten stimma av hopp som tänds någonstans inombords. Han vet genast att det jag sagt är sant och så får vi en stund prata kring det viktigaste i livet och att han fortfarande trots sin sviktande hälsa kan ge kärlek till sina närmaste och hur mycket deras gensvarande kärlek betyder för honom. 

- Jag fyller år nästa vecka, säger han tyst. Jag har förbjudit dem att fira mig men nu när vi pratat så kanske det finns något som är värt att firas ändå…

I svensk äldreomsorg får vi ofta höra de negativa berättelserna, när det går fel, när någon blir kränkt eller förminskad. Det är viktigt att vi pratar om detta men på Bräcke diakoni tycker vi det är lika viktigt att tala om alla de gånger som vi, som arbetar inom äldreomsorgen, mitt i sorg och smärta får förtroendet att förmedla en stimma av det hopp som är livsviktigt! 

/Louise Gehandlerverksamhetsutvecklare Bräcke diakoni Äldreomsorg & Hospice

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni