Blogg

Politik utan visioner skapar en framtid utan hållbarhet

Häromveckan samlades alla Bräcke diakonis chefer kring en gemensam utvecklingsdag. Samtalen kretsade kring vår vision om ett medmänskligare samhälle och hur vi kan bygga och utveckla organisationen så att människor kan utvecklas och kan skapa värde för de vi finns till för. Ingen enkel uppgift när vi samtidigt ser utmaningarna med upphandlingar, osäkra politiska besked och ett samhälle som försöker hantera den allt mer ansträngda flyktingsituationen.

Vi hade bjudit in Kent Persson,tidigare partisekreterare hos moderaterna, för att dela med sig av sina erfarenheter om att bygga de ”nya moderaterna”. Han berättade om hur de jobbade med politikutveckling genom att lyssna på folk ute i landet och forma sin politik så att människorna känner igen sig. Man återkopplade sedan i nya samtal hur synpunkterna, förslagen och önskemålen omsattes. 

Intressant var hans reflektioner kring varför man förlorade valet 2014. Han beskrev hur man helt enkelt var bländat av opinionssiffrorna och att man inte såg att dessa berodde mer på att oppositionen misslyckades än att man själv lyckades.

Jag gillar systematiken i detta arbete, att först ta reda på vilka behov människorna har, sedan designar man insatserna så att de uppfyller behoven och sedan vinner man valet. Kvalitetsutveckling enligt skolboken. Jag får intrycket att det idag inte bara är Kent Perssons parti som tänker i dessa banor och jag får en konstig känsla att någonting inte riktigt stämmer, att det är för enkelt!

Kan man styra ett land byggt på vad ”folk vill ha”? I ett kortsiktigt perspektiv leder det i och för sig till att man vinner val, men i det långa perspektivet? Vad är målet?

Det långa perspektivet kräver ett politiskt ledarskap som genom sin kunskap och förmågan att inspirera och motivera, stödjer oss medborgare i att förstå sammanhangen. Detta skapar engagemang för att ta ansvar för vår gemensamma framtid. I dagens situation kan vi välja att måla upp en framtid där Sverige intas av främmande människor och där vi förlorar vår själ och vår identitet eller som ett land där vi är öppna för människor som pratar andra språk och som tror på andra gudar och där vi tillsammans med våra gäster integreras in i en gemensam framtid.

Ledarskap handlar om att fatta beslut som bygger på våra grundläggande värderingar. De hjälper oss att nå våra gemensamma mål och eventuellt våra visioner. På chefsutvecklingsdagen häromveckan hörde jag att vi inte kan ta värderingarna för givna utan att de måste pratas om och omsättas i handling varje dag.

Jag saknar samtalet om visionen av vårt samhälles framtid, våra grundläggande värderingar och våra mål. Jag är rädd att dagens politiska ledarskap, oberoende partifärg, inte ser bortom nästa möjlighet att vinna ett val och att man på det sättet tappar bort människors engagemang att bidra till en hållbar framtid.

/Thomas Schneider, kvalitetschef Bräcke diakoni

 

Läs mer

Flickan med glasögonen

Hon heter Judi och är 5 år. När jag träffar henne har hon varit exakt 18 dagar i Sverige.

Hon sitter i en kall husvagn utanför sitt asylboende där Sören har läkarmottagning med pappa, mamma och lillebror. Judi har tappat sina glasögon någonstans under den långa flykten och Sören lyser med sin ficklampa för att undersöka hennes ögon. Hon skrattar hela tiden och doktorn säger ”Du får inte skratta, för då kan jag inte undersöka dina ögon”.

Jag tänker att kriget redan var ett år gammalt när du föddes, så du kanske inte har haft så mycket att skratta åt i ditt korta liv.

Nu skall jag berätta för dig om vårt land. Sverige är ett rikt land och jag tror inte att någon av oss fått det sämre för att du har kommit hit! Det var meningen att vi skulle öppna våra hjärtan men vi stängde våra gränser, så du hade tur som hann hit innan vi börjar bygga stängsel.

De flesta människor är anständiga människor men det blir fler och fler som inte vill ha dig här. De säger att vi står inför en välfärdkollaps.

Nu kanske du har svårt att förstå vad en välfärdskollaps innebär och jag vet inte heller riktigt vad det är men det är nog något väldigt stort och allvarligt som kommer att drabba oss. En man som bor nära ett nytt asylboende frågade mig: ”Vem skall skydda oss när det nu kommer så många asylsökande?”. Visst är det en konstig värld! Jag trodde ju att det är dig, Judi, som vi skall skydda! Du som kommer från ett sönderbombat land som inte längre är ditt hem. Och visst är det så att man flyr för att man vill leva?

De som vill att du skall åka tillbaka, Judi, blir fler och fler (kanske hittar du dina glasögon på vägen). Ni skall ju vara i närområdet. I Turkiet finns 2 miljoner som tagit skydd. Där finns ett barn, lite äldre än dig. Hon heter Rasha och är 16 år. Human Rights Watch senaste rapport har fått namn efter hennes ord. Hon säger: ”När jag föreställer mig min framtid ser jag ingenting”. Därför har vi ett ansvar att ge dig en framtid här oavsett den stundande välfärdskollapsen! 

Biskopen från Västerås som är ny i Bräcke diakonis styrelse frågar mig hur jag ser på vår värdegrund. Vad är en värdegrund? Det räcker inte bara med ord. Vi måste ge orden en mening men framförallt måste vi använda orden ”Gud gav oss ordet för att stå upp för ljuset”. Och du Judi, en av de minsta under Guds himmel, behöver att vi använder ordet för att vi inte skall ifrågasätta din rätt att vara här!

I år väntas vi köpa julklappar för 75 miljarder kronor! Välfärdskollapsen är nära nu!

"När jag föreställer mig min framtid ser jag ingenting."

/Eva Öfwerman, verksamhetschef

Läs mer

Diakoniinstitution utan framtid?

Jag var på flygplatsen i Paris några timmar innan det fasansfulla. När människor dog satt jag ovetande tusen meter ovanför Atlanten. Märkligt att tänka på, att jag var där precis innan det hände. Och så outhärdligt sorgligt det är att vår värld är sprucken i två delar och att vi inte vet hur vi ska foga ihop dem. Att göra helt, inte ta sönder, det är ju vad de allra flesta människor på jorden vill. Och ändå. Man vill bara gråta.

Det där planet tog mig i alla fall till Brasilien, på ett studiebesök med Eurodiaconia, ett nätverk av europeiska organisationer som arbetar med vård, omsorg och socialt arbete på kristen grund. 

Vi är sex kvinnor från olika delar av Europa som är på besök på en brasiliansk diakoniinstitution som ligger i en liten stad i södra Brasilien som heter Sao Leopoldo. Här är den lutherska protestantismen stark i det annars så katolska Brasilien, för här bosatte sig för ungefär 100 år sedan en stor mängd tyskar som från sitt land förde med sig idén om "moderhuset", en institution för utbildning av diakonissor. Precis som att idén till Bräcke diakoni en gång kom från Tyskland. Och när vi ikväll hörde diakonissorna berätta sin historia var det som att lyssna till vår egen, fast på Bräcke diakoni upphörde den delen av vår historia på 60-talet.

Diakonissorna arbetade med socialt arbete, med barn, gamla och med sjukvård över hela Brasilien. Sanna pionjärer, modiga och banbrytande kvinnor. I början var det tyska kvinnor, missionärer, men efter hand blev diakonissorna allt mer brasilianska. Idag finns inte många kvar, och de flesta är gamla. 

Den äldsta vi träffade, Wera 96 år, bor på ett äldreboende för gamla diakonissor på moderhusområdet. Hon går fortfarande varje dag klädd i sin diakonissdräkt med tillhörande hätta.

Många diakonissor låg också på kyrkogården bakom äldreboendet. Alla med tyska namn, födda på 20-talet. En var född 1950. Hon hade mördats i Moçambique för att hon arbetade med en utredning om försäljning av organ för donation.

På frågan om vad de tror om framtiden för diakoniinstitutionen fick vi ett uppgivet svar. "Det finns nog ingen framtid för en diakoniinstitution av det här slaget." 

Kanske skulle de göra ett studiebesök på Bräcke diakoni?​

/Anna Österberg, präst

Läs mer

​På 6 dagar skapas en värld

I Gamla testamentet berättas om hur Gud på 6 dagar skapade himmel och jord. Få tolkar berättelsen bokstavligt idag. Vetenskapsutvecklingen gör att de flesta (om de alls tror på Gud) ser berättelsen om dagarna som en metafor över ett långt förlopp, med planetens och arternas olika utvecklingssteg. 

Men i Sverige idag skapas det små världar på bara en vecka i en imponerande takt. Jag syftar förstås på de boenden som startas för de som flyr från krigen hemma.

För en diakonal organisation som Bräcke diakoni känns det som en självklarhet att ta ansvar efter förmåga. Jag är ändå rörd och imponerad över det arbete och engagemang som läggs ner – hos oss och hos andra. Att skapa ett temporärt hem för ensamma unga människor gör sig inte av sig självt. Lokaler, sängar och sängkläder, hygienutrymmen, medarbetare och volontärer, scheman, tolkar, kläder, mat, sjukdomar och sår (både kroppen och själen), internet, möbler, kramar och prat, brandlarm – det är många delar som måste fungera. 

Visst behöver Sverige som helhet få ett grepp om det oförutsägbart stora inflödet av människor – och det kommer innebära en del tuffa beslut – men det känns samtidigt som att landets medborgare velat visa att vi ÄR humanistiska och solidariska.

Samtidigt behöver medarbetare och volontärer på boendena hantera alla sorters känslor, i en tillvaro där tacksamhet och tristess bor grannar med varandra. För även om boendet är stabilt jämfört med hur flyktvägen sett ut, blir det snart en liten värld. 

Vi människor är menade för att skapa meningsfullhet, att känna att våra liv betyder något för någon. Själva ordet ”transit” betyder genomresa, och just nu är systemet och processen så överfullt att allt tjocknar igen. Där behöver vi fortsätta hitta lösningar.

Förresten – på sjunde dagen vilade Gud. Bara människor som brinner blir utbrända. Vi behöver ta vara på oss själva och varandra också. Kolla lite extra och lyssna med dem du har närmast omkring dig idag.      

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

Läs mer

Från tanke till handling – för flyktingbarnen

I torsdags var jag på ett möte med Göteborgs stad och flera andra idéburna organisationer.

I går kom det över hundra flyktingbarn och ungdomar till Göteborg”, sa de.

Hundra barn?”, undrade vi.

Ja. Och det är bara de som kommer ensamma. Har ni möjlighet att hjälpa till att ordna sovplatser för dem och andra barn och ungdomar som kommer ensamma till Göteborg? De ska bara sova två eller tre nätter, innan de ska de resa vidare.

Vi har några tomma lokaler på området i Göteborg, inte i toppskick men vad är alternativet? Jag tänker att vi kan ta hand om barn och ungdomar i utsatta situationer. Det har vi gjort i över 90 år. Just nu har jag en möjlighet, genom det jobb jag har i Bräcke diakoni, att se till att en hel organisation använder sina resurser för att hjälpa till. Jag vill försöka göra vad jag kan.

På fredagen satt vi i ett möte med flera medarbetare. Alla gör olika saker i vanliga fall och var nog lite överraskade att de mer eller minder blev inkastade i ett möte som inte var planerat. Engagemanget var enormt och en planering och rollfördelning var gjord på en timme. Så mycket resurser det finns hos människor!

Om det blir som vi hoppas så har vi bemannat upp ett nytt boende för asylsökande, ensamkommande barn på några dagar.

 Jag är stolt!

/Helene Mellström
Områdeschef Rehab & Funktionshinder

 

Läs mer

Måndag: Svensk samordning

Måndagen den 12 oktober manifesterade Sverige.

Med mailinbjudan från statsministern och i närvaro av kungaparet så hade kommuner, landsting, myndigheter, forskare och ett stort antal organisationer kallats samman i Stockholm under devisen ”Sverige tillsammans”. Det handlar förstås om flyktingssituationen, och särskilt då de ensamkommande barnen och ungdomarna. Och Bräcke diakoni var bland de inbjudna.

På väg hem sitter jag på tåget, och konstaterar att det varit en innehållsrik dag. Jag har tagit del av nya forskningsfakta hur ensamkommande under perioden 2003-12 klarat sig i det svenska samhället (ganska bra, trots allt). Jag har fått ministermotiveringar till nya boendeformer (”stödboende” som komplement till familjehem och HVB) och behovet av nationell beredskap att göra provisoriska tältlösningar. Jag har hört statsministern poängtera nödvändigheten av att se individerna och inte bara helhetsstatistiken, och läsa upp beslutet i barnavårdsnämnden om föräldralöse 570721-G som illustration (dvs han själv…). Och jag har hört en 19-årig kille från Afghanistan som varit här i två år motivera sitt eget nya föreningsengagemang (”om jag inte använder min röst till att göra mig hörd, kommer någon annan att använda min tystnad…”).

Genom hela dagen löpte en anda av att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”. Utmaningarna just nu är stora - men också möjligheterna, och att Sverige bygger för framtiden. Och jag känner mig stolt över att Bräcke diakoni är med på ett hörn och bidrar. Att våra medarbetare nu strävar med att få en bra och trygg vardag för de 16 ungdomar som hittills bor hos oss. Att vi jobbar för fullt för att anpassa lokaler, hitta bra medarbetare och skapa fler boendelösningar för ytterligare ungdomar. Att vi varit drivande i att få fram det IOP-avtal i Göteborg som lyfts fram som ett nationellt exempel. Att vi hjälper asylsökande med hälsovård på ett både smart och medmänskligt sätt. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Måndagen är bara veckans första dag. Vi jobbar vidare.  

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

Läs mer

Jämlikt Göteborg – engagera näringslivet också

I januari 2015 publicerades rapporten ”Göteborg – Skillnader i livsvillkor och hälsa”. Rapporten pekar på en rad fakta kring hur inte bara ekonomi, utan också hälsa, utbildning och boende skiljer sig mellan olika delar av staden. Skillnaderna ökar, dessutom. Som rapportform var den inte ny – andra städer och länder har gjort liknande – men den har sammanställningar och slutsatser som inspirerar till handling. Och där finns konkreta förslag att ta tag i och jobba vidare med.

Rapporten lanserades i förväg med ett stort seminarium inför nästan 1000 personer förra hösten. En särskild ledningsgrupp för arbetet med att göra Göteborg till en socialt hållbar stad har sedan bildats.

Rapportens 30 konkreta förslag på olika vägar framåt har grupperats i fyra fokusområden, vilka fått var sin kommunal chef på hög nivå som ansvarig. Och nu, i slutet av september månad, hölls en workshop med representanter från den sociala ekonomin om det fortsatta arbetet.

Det är bra med samverkan med social ekonomi, men jag tror att stadens ambitioner inom detta område skulle vinna på en ännu bredare förankring och en tydligare fortsatt process.

Bjud in både näringsliv och civilsamhälle tillsammans med kommunala förvaltningar och bolag. Låt olika företag och organisationer ”adoptera” var sitt av de 30 förslagen som ligger dem särskilt varmt om hjärtat, och i sin tur mobilisera arbetsgrupper och nätverk kring den frågan. Låt kommunens ansvariga för de fyra fokusområdena samla teamens ledare, och driva processen med att hitta samverkan och gemensamma synergier. Jobba med förslagen i 15-18 månader, samla ihop resultaten och gör ett delavslut inför ett nytt avstamp i annan form.

Man kan förstås ifrågasätta om ett sådant upplägg överförenklar en angelägen rapport. Att det bara blir kortsiktiga förändringar på ytan. Men jag tror att det goda samhällsbygget också behöver snabbare insatser som engagerar fler, som smittar av sig och stimulerar. Det är lite som att klättra i ett berg i olika etapper. Då behöver man klara både dagens sträcka och ha koll på var slutmålet ligger. Med jämna mellanrum behöver man göra ett nytt basläger, hämta krafter och se från ett nytt perspektiv om man kanske behöver ompröva vägen.

Och till slut når man målet. 

/Martin Ärnlöv, direktor/vd

 

 

Läs mer

Vingslaget får nytt namn

I början av förra året tog Bräcke diakoni över ansvaret för verksamheterna inom Vingslaget Omsorgs AB. Ett välskött privat företag – byggt på en tydlig värdegrund och med en stark känsla för äldre människor och deras värdighet – fick en ny huvudman i form av en stiftelse som själv har över 90 års historia.

Vi valde då att tills vidare fortsätta driva enheterna under namnet ”Vingslaget”. Det var den benämningen som var känd hos de boende och deras närstående, hos kommunen och hos alla kontakter runtomkring verksamheterna. Namnet hade en tydlig historia, och verksamheten ett gott rykte.

Nu har det gått ett och ett halvt år, och nu precis i början av hösten är det dags att ändra namnet och driva all verksamhet också i Stockholm under namnet Bräcke diakoni. I förra veckan bjöd vi in politiker, tjänstemän och kollegor i vård och omsorgssektorn till en namnbytarfest i centrala Stockholm. I oktober firar vi tillsammans med alla medarbetare vid två tillfällen, och varje verksamhet bjuder också boende och närstående till ett litet kalas i respektive verksamhet. En serie festligheter för att markera att vi tar ett steg till.

Varför byter vi nu och vad ligger egentligen i ett namn? Vi har under tiden som gått jobbat hårt med att bygga ihop ledningsteam och arbetssätt. Vi har gjort gemensamma kvalitetsförbättringsprojekt, utvecklat rutiner, tagit det bästa från respektive organisation och låtit det bli en starkare ny helhet. Då känns det också rätt att manifestera det i ett gemensamt namn. Precis som när ett par gifter sig, kanske det handlar mer om att visa omvärlden vad som sker än varandra. Helt enkelt manifestera en gemensam avsikt, att man hör ihop och att man vandrar vidare gemensamt.

Att det då blir med Bräcke diakoni som namn, beror på att det är en tydligare bärare av värdegrunden och den historiska utvecklingen. Bräcke diakoni har en ledande samhällsroll som stark idéburen och tillika icke vinstutdelande aktör inom vård och omsorg. Nu är det en bra tid att låta det synas som familjenamnet.

 

Läs mer

Lyxflyktingar

​Jag läser:

Kent Ekeroth, SD, anmäler Migrationsverket till JO. Han vill veta huruvida Migrationsverket brustit i sitt myndighetsansvar och huruvida generaldirektör Anders Danielsson agerat ansvarslöst när alla flyktingar från Syrien får permanent uppehållstillstånd. Samtidigt som han skriver om de människor som flyr från Assads bomber och IS massavrättningar ”Lyxflyktingar”.

Erik Almkvist, SD, skriver: "Jag säger som Pippi 'Det var roligt när ni kom men ännu roligare när ni gick'.”

Joakim Larsson, SD, skriver: ”Dessa ständiga snyftreportage i SVT”

SD är ingen minoritet, snart var 4:e svensk röstar på SD! Vad händer i mitt Sverige? Medkänsla? Lyxflyktingar?

Det behövdes en bild på en död treåring i Turkiet för att vi skulle vakna och inse att detta händer. Vi som i snart tre år åkt runt till asylförläggningarna med vår mobila vårdcentral vaknade för länge sedan. Vi har hört andra historier om döda treåringar, splittrade familjer, våldtagna kvinnor och tortyr.

Plötsligt stod han där i receptionen på vårdcentralen med ett brev från Migrationsverket. Där står "Domstolen har avslagit din begäran om tortyrutredning. Det betyder inte att man inte bryr sig om dina ärr eller kan låta dem stödja din berättelse. Men du måste skaffa ett läkarintyg. Du måste kontakta en läkare som kan titta på dina skador och verifiera att det är troligt att de uppkommit på det sätt som du uppger." Nu är det ju så att vi inte har så många patienter med tortyrskador på våra vårdcentraler och distriktsläkarna har fullt upp med att sjukskriva alla svenska patienter som mår dåligt så jag ringer doktorn i asylteamet.

Hon skriver: "Patienten har streckformiga ärr på ryggen som börjar minska i tjocklek. Dessa ärr är typiska för trauma där patienten blivit slagen med rep eller piska. De är med stor sannolikhet en följd av den misshandel patienten beskriver. Ärr på vänster underben. Ärret beror med stor sannolikhet på traumat patienten beskriver, att han blev slagen med gevär över hela kroppen." Och sedan fortsätter det med utslagna tänder etc. Lyxflyktingar?

Jag träffar socialchefen i en svensk kommun. En kvinna som talar om för EU-migranterna som tigger på stadens gator att tar ni med er barnen så tvångsomhändertar vi dem. Så barnen får stanna hemma. Nu berättar hon om den vackra kvinnan från Syrien som kom in med sina tre små pojkar till socialkontoret för att få någonstans att bo. Två år hade hon väntat på deras uppehållstillstånd i ett flyktingläger i Turkiet och nu var hon här. Mannen fanns på asylboendet men där fick de inte bo. "Jag vet inte varför jag blev så rörd", säger socialchefen, "men jag tror att det var för att barnen hade finkläder på, sexåringen hade en liten svart kostym som om de skulle gå på fest." "Och jag hade inget att erbjuda", fortsätter hon. Lyxflyktingar?

Det är kanske först nu som flyktingen fått ett namn. Han heter Alan Kurdi och ligger livlös på en strand i Turkiet. Vår medkänsla vaknar och det rasslar till i insamlingsbössorna. Men hur länge varar vår medkänsla? Och är det inte så att det är Europas frånvaro av värdighet och öppna gränser som vi ser ligga livlös på den där stranden? Lyxflyktingar?

En sak är jag i alla fall säker på! De som flytt genom stängda gränser och riskerat sina liv på medelhavet för att komma till ett land man aldrig tänkte bo i valde inte flykten. Flykten valde dem!

 

Eva Öfwerman
​Verksamhetschef, vårdcentraler

 

Läs mer

Omstart

Det är sista veckan i augusti, jag sitter på tåget och det känns som att hela landet har startat om efter sommaren. Semestern är slut för de flesta av oss. Skolorna är igång, det är mer folk på bussen och i trafiken. För min egen del växlar antalet möten och mail upp väsentligt. Det låter kanske inte så kul, men det är det faktiskt. Det är där lösa tankar tar form i idéer, och en del av idéerna överlever och konkretiseras i planer och beslut som vi kan genomföra i praktiken.

Den politiska verkligheten påverkar starkt Bräcke diakoni, och jag konstateraratt det känns som att det behövs lite av en omstart i politiken också. Man säger ibland att politik är att vilja, men det handlar ju också om att kunna. När jag lyssnar in våra verksamheter i 14 kommuner och tre landsting hör jag att de flesta aktivt vill se Bräcke diakoni i fler roller, men upplever inte att man ”kan”. Detta gäller oavsett politisk majoritet, faktiskt. Av alla intentioner att öka rollen för idéburna aktörer har det hittills inte blivit något i praktiken. Flera utredningar rullar på; det är viktigt och angeläget att få ordentliga underlag och ha en demokratisk process – men det känns att vi skulle behöva starta om maskinen och få hjulen att rulla.

Den kanske största omstarten av alla väntar för de flyktingbarn som nu flyttar in i nya hem för ensamkommande, bland annat hos Bräcke diakoni i Göteborg. Det är svårt att tänka sig en mer omvälvande förändring i ett människoliv än att som 14-15-åring starta på nytt i ett helt annat land, med annan kultur och annat språk – och utan någon familjemedlem med sig. De första sju ungdomarna flyttade in i vårt nyöppnade boende i juni, och det har gått bra. Men staden har också fortsatt stora behov av fler boendeplatser, och vill gärna bygga vidare på samverkan med oss idéburna organisationer. Där ska vi se hur vi skulle kunna bidra ytterligare. Och då känns det ganska bra att vara igång efter omstarten…

Martin Ärnlöv
Direktor/VD

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni