Blogg Louise Gehandler

Louise är verksamhetsutvecklare för Äldreomsorg och Hospice på Bräcke diakoni

28 November 2017

I sexualitetens närhet

Personcentrering har blivit något av ett återkommande mantra för alla oss som arbetar i vård och omsorg. Det är nog ett av de vanligaste orden som dyker upp oavsett vad jag gör. I läsning av riktlinjer och ny forskning, i framtagandet av rutiner, i styrkortsarbete, i uppföljningar, i hantering av avvikelser, i samtal med medarbetare, i utbildningssituationer och listan kan göras mycket längre.

Gång på gång pratar jag själv och de jag möter om vikten av personcentrering. Trots detta, kommer jag ofta på mig själv att reflektera över vad det egentligen handlar om. Inte i form av fina begrepp eller välformulerade svar utan konkret, i mötet med den vi finns till för. Mötet är personcentreringens absoluta kärna, det är där som graden av personcentrering avgörs. 

Betydligt mindre eller nästan inte alls pratar vi om sexualitet och hur sexualitet kan uttryckas och bemötas i en personcentrerad vård och omsorg.

Så sitter jag där på knä på golvet framför stolen där mannen sitter. Jag ler när vi får ögonkontakt och noterar tacksamt att ansiktet framför mig även det spricker upp i ett leende. Snabbt böjer han sig mot mig ”dig vill jag ha” säger han. Mannen har stort behov av kroppskontakt och på grund av sin demenssjukdom har han förlorat förmågan att avläsa de gränser som är avgörande för att kunna respektera min integritet. Hans impulskontroll är även den starkt begränsad. ”Jag vill ta på hela dig!” säger han ivrigt och jag ser i hans blick, att han verkligen menar det han säger.

Mannen har vad vi ibland slarvigt kallar ”ett ohämmat sexuellt beteende” utifrån min professionella erfarenhet, av att möta människor med demenssjukdomar i över 15-år, skulle jag vilja nyansera orden och säga; att mannen framför mig har helt naturliga sexuella behov, men på grund av sin sjukdom så har han förlorat förmågan att uttrycka och visa sina behov på ett socialt accepterat sätt.

Jag vet att han är helt beroende av min hjälp och vägledning för att vårat möte ska bli positivt för oss båda. Ett möte där jag inte behöver göra våld på min egen integritet och ett möte där han inte ska behöva riskera att känna sig kränkt eller avvisad. Går det?

Snabbt fattar jag tag i hans händer ”du får gärna hålla i mina händer” säger jag och ler. ”Jag vill mer” säger mannen,  som trots sin sjukdom faktiskt klarar av att sätta ord på sina känslor. ”Jag märker det” säger jag leende ”Du märker det” upprepar han flera gånger också leende. ”jag vill gärna hålla i dina händer”  säger jag, samtidigt som jag rör mig med både händer och överkropp. Man skulle kunna säga, att vi dansar där vi sitter. Rörelsens betydelse är något som jag alltid brukar betona i mina föreläsningar och nu är jag tacksam över att min kropp omsätter kunskapen i praktiken.

Jag känner inte mannen framför mig mer än att jag vet att hans sexuella beteende orsakat stora problem i omvårdnaden och att han ofta är orolig. Jag borde vetat mer om honom, inser jag där jag sitter på golvet.

Kan vi gå in till ditt rum? Jag hoppas att rummet ska vara fullt av vad man med ett finare ord kallar för ”reminiscensväckare” alltså saker som för mannen väcker minnen kring det som varit betydelsefullt i hans liv. Han följer med, våra händer är tätt sammanflätade och nu när vi gör något (förflyttar oss) märker jag att han lättare kan kontrollera sina känslor och mötet blir mer avslappnat.

En kort oavslutad berättelse, som visar hur viktigt det är att både ha kunskap om personen (som jag tyvärr saknade i detta fallet) men också om sjukdomsprocesser och olika verktyg som jag kan använda när mötet riskerar bli påfrestande för oss båda.

Sexualiteten är ett område kantat av mycket tabu och mycket känslor från alla parter. Därför är det ett jätte viktigt område för oss som organisation och medarbetare att reflektera och prata om. Hur kan vi förstå orsakerna till det som händer? Hur hanterar vi våra egna känslor? Hur bevarar vi personens värdighet utan att göra våld på oss själva?

Frågorna behöver ställas och vi måste ta ansvaret att tillsammans reflektera över dem!

 

 

15 September 2017

Permanent tillstånd till liv!

”Permanent tillstånd till liv, det är det som mänskliga rättigheter handlar om, att ha permanent tillstånd att leva”

Orden är mina; jag står på stadens stora torg i strålande solsken och håller brandtal om mänskliga rättigheter i Sverige. För helt plötsligt är allt det jag tidigare tagit för givet inte längre självklart…

 Jag har under många år mött döden i flera olika sammanhang både privat och i mitt yrke. Majoriteten av gångerna har det varit den ”snälla döden” som Stina Ekblad så målande skildrade i säsongens sista sommarprat. En död som inte sällan är förknippad med tacksamhet över allt det fina som livet gett. Jag har dock också mött den brutala döden, den som med sin bottenlösa förtvivlan och isande kyla kastar sig över människor. Jag har även återkommande mött människor som i olika åldrar och skeden av livet önskat sig döden av olika skäl. Men det jag aldrig tidigare mött är unga människor vars ögon lyser av skräck för att de fruktar för sina liv. De är helt enkelt livrädda för att någon annans hand med våld ska ta deras liv ifrån den. Deras skräck är av ett slag jag aldrig trodde jag skulle möta i mitt trygga land. Mina möten med dessa ungdomar har fullkomligt omkullkastat och raserat min tillit till vårt trygga välfärdssamhälle.

Det har fått mig att i grunden granska mina egna värderingar och framförallt väckt frågan om vad jag är beredd att offra för att stå fast vid dem. Vad betyder uttryck som; värdighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter och ytterst människosyn och alla människors lika värde för mig. Särskilt otäckt tycker jag det varit när olika grupper ställt mot varandra, inte sällan har dessutom den grupp som ställts mot dessa barns och ungdomars behov varit utsatta äldre. Den grupp människor som jag vigt mitt yrkes liv för att värna och vars utsatthet jag är väl förtrogen med. Men jag vägrar att acceptera att 90-åriga demenssjuka Annas självklara rätt till liv och värdighet skulle frånta någon annan samma rätt, oavsett vem den personen är. Medmänsklighet tänker jag bygger på insikten om att jag i varje människa  ser en bit av mig själv, men också en bit av den mänsklighet vi alla är en del av.

Alla är vi stundtals sköra och i behov av varandra för att kunna leva.

Om vi väljer medmänskligheten och öppna dörrar kommer flera ungdomar också direkt att bidra till de äldres värdighet och välbefinnande, som framtida undersköterskor och sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Yrken som det redan råder stor brist på i vårt land. Ungdomarna kommer också sprida en kultur där man ser upp till och värdesätter den äldre människans livserfarenhet på ett sätt som vi i vår kultur håller på att förlora.

Jag tror att det är när samhället – du och jag, synliggör de mest utsatta som kraften till positiv förändring blir störst. Mänskliga behov får aldrig tystas utan det kräver att vi ständigt på nytt vågar stå upp för och öppna dörren till en medmänskligare värld.

 

31 May 2017

Maskroskraft

Treåringen har just lärt sig namnet “maskros” och är överlycklig över det faktum att det nu på våren finns massor med tillfällen att peka ut de gula blommorna som lyser upp både diken, gräsmattor och ibland hela ängar med sina solbollar.

Ibland har han också hittat en maskros som trotsat asfalten och med kraft lyckats ta sig upp och blomma även där man inte trodde något skulle kunna växa. Man talar ibland om ”maskrosbarn” och brukar då avse barn som trots svåra omständigheter ändå blommar om de bara ges en liten gnutta möjlighet.

I en alltmer kapital- och marknadsdriven värld, kan jag ibland se oss i den idéburna sektorn som en maskros som med kraft visar sin skönhet och vågar slå rot också där blommor normalt inte växer. Hela Bräcke diakonis 94-åriga historia vittnar om detta, från starten med att ge stöd till de allra fattigaste, att se de gömda multifunktionsnedsatta barnen och ge tröst till de döende.

När jag nu återvänder till arbetet, efter några månaders frånvaro på grund av föräldraledighet, är det med glädje jag upptäcker de nya maskrosor som slagit rot och börjat blomma.

Cecilia berättar om Anders, 9-åringen med en autismdiagnos, som haft stora problem med toalettbesöken. Men Via arbetet med ”personcentrerad dokumentation och uppföljning” (PDU) så har han kunnat förmedla sin dröm att bli musiklärare och själv kunnat se att ett steg på vägen mot det målet är att kunna vara torr och klara toalettbesöken. Driven av en ny inre motivation är toalettbesöken numera inget problem alls för Anders.

Lena berättar om Conny som, från att ha varit den alla undvek på grund av bristande hygien och ilska mot omgivningen, nu själv är den som stöttar sin åldrande mamma. Ett tidigare skattat ”totalt problem” skattas nu som en ”total resurs”

Annika, Beatrice och Ann-Louise återger hur den nya vårdkedjan i Alingsås ger möjlighet att hindra människor som drabbats av demenssjukdom att falla mellan kommunens och primärvårdens stolar.

Lily, Helena och andra samtalsledare berättar om viktiga samtal kring värdegrunden och visar hur ord som värdigt liv och välbefinnande kan omsättas praktiskt i mötet med en annan människa.

Och ja, Dagens samhälle skriver om att arbetet med det mobila asylteamet tagits in i finrummet och visats upp under de glittrande kristallkronorna i Berns salonger.

Att höra alla berättelser om hur utsatta människor blir synliggjorda och ges möjlighet att själva växa fyller mig med hopp om att maskroskraften är långt ifrån slut!

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni