Blogg Eva Öfwerman

Eva är verksamhetschef för Vårdcentralen Malmen och för det Mobila asylteamet

4 September 2017

Stängda dörrar

Bilikal 106 år känd som världens äldsta flykting skall enligt migrationsverkets senaste beslut ”utvisas till Afghanistan eller till något annat land som är villigt att ta emot henne”. Antagligen saknas väl skyddsskäl. Smaka på den. ”Ett annat land som är villigt…?" Man undrar ju vilket land det månde vara? Knappast något land i Europa, kanske Libyen eller något annat trevligt land som tävlar om att behandla flyktingar mest illa. 
Jag har träffat henne och skrivit om henne tidigare. En liten fågelunge, nästan blind, döv och förlamad efter en stroke, ständigt sängliggande. Jag tänker att det inte kan vara sant! Där försvann det sista uns av anständighet i ett land som gått från ”Welcome Refugees ” till att ingen egentligen är välkommen. Å andra sidan kostar det väl inget extra att utvisa henne med resten av familjen, så liten, så tunn kan hon säkert checka in som handbagage på flyget.
Skall vi vara goda människor frågar jag Anneli, och hjälpa Zara att flytta? Nya regler gäller. Du får bara ha med dig ett kolli på bussen från Migrationsverket och Zara är förtvivlad. Ekeberg skall som alla andra asylboenden stänga och Zara med sin lilla familj skall flytta till Dalsjöfors. Zara har fått ett tvåårigt uppehållstillstånd och chansen att hon får stanna efter det är inte stor. Kan man utvisa Bilikal till ett av världens farligaste länder så åker nog Zara också ut. Dessutom är det snart valår och det finns väl igen politiker med förståndet i behåll, oavsett partitillhörighet, som går till val på en mer generös flyktingpolitik? Nu sitter vi i Zaras kök och dricker den extremt söta juicen som hon alltid bjuder på och lyckönskar till det nya livet som antagligen inte kommer att vara så länge!
Vad är en god människa? Det räcker nog inte att hjälpa Zara att flytta. Vi lever med öppna dörrar mot en omvärld i nöd, säger systrarna på Alsike kloster och är det inte just det, som det handlar om att leva med öppen dörr mot de som har minst möjligheter och resurser att föra sin talan. Och vad händer med ett land där vi stänger dörren för de som behöver vår hjälp att höja sina röster?  Om det sedan handlar om flyktingar eller de med funktionshinder som blir av med sin LSS så är det kanske bara början. Vilken grupp står näst på tur? Ett medmänskligare samhälle?
Det finns inga fredade zoner i Sverige säger chefen för gränspolisen när de nyligen förde bort papperslösa familjer som stod under kyrkans beskydd på ett familjeläger. Vad säger systrarna på Alsike om det? De som i decennier varit en fristad för de gömda. Och när inte ens kyrkan får vara i fred vilket samhälle får vi då? Men eftervärldens dom brukar vara hård över de som burit ansvaret
Stefan Löven 150906
”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor och vi skall vara ett land som bär solidaritet som vår största stolthet. Det är dags att stå upp för människans okränkbara värde som vi svurit att värna det skall Sverige stå upp för idag.”
Ni får väl ta hand om era asylsökande säger en uppretad sjuksköterska på akuten till mig när allt började den där kalla vintern 2013. Som om det var Bräcke Diakoni som tagit hit er. Men vi försökte faktiskt efter bästa förmåga ta hand om er och jag tror att vi kanske ibland gjorde livet lite mindre outhärdligt för er som flykten valde.
”Jag skäms så jag hukar” skriver Anna Österberg, Bräcke diakonis tidigare präst, om den alltmer hårdföra asylpolitiken. Skam, skrev fiskaren på Lampedusa på sin vita flagga som han hissade efter den stora flyktingkatastrofen 2014.
Vi låter det hända och jag undrar varför?
Mobila asylteamet tackar inte för sig. Dörren är öppen!

 

17 May 2017

If the mountain will not come to Mohammed!

If the mountain will not come to Mohammed, Mohammed will go to the mountain. Så heter den, uppsatsen som Elisabet Ljungström och jag med gemensamma ansträngningar skrivit och skickat in när vi blev nominerade till Götapriset i våras. Tack Elisabet! Den hamnade även hos Dagens Samhälle och efter ett långt samtal med Torbjörn, journalist på nämnda tidning förstod jag att de blivit lite intresserade av Bräcke diakoni och vårt mobila team.

Och nu satt vi där under de dignande takkronorna på Berns salonger, uppklädda och välkammade, redo att vinna men lika redo att förlora. Vi hade ju hur som helst kommit en bit på väg till den stora finalen. Områdeschefen var något bekymrad över sin lite för långa slips och syster Ann-Sofie över sina lånade skor där slejfen gått sönder. Det där med slipsen var väl inget större problem. Det finns ju en annan man som är känd för sina långa slipsar och det har ju gått bra för honom eller hur? Värre var det för syster Ann-Sofie vars provisoriskt lagade sko medförde en viss försiktighet och haltande gång under kvällen.  Men för övrigt var vi glada och förvantsfulla även om vi mer eller mindre hade bestämt att vi kommer nog inte att vinna. Det blir den där skolan från Nyköping som tar hem det.

Vi tävlade i klassen ”Årets välfärdsförnyare”. Smaka på den! Visst låter det storslaget och det var verkligen en storslagen tillställning. Det var fullsatt 300 personer. Det var överdådigt med mat, vin, underhållning, kuvert som öppnades och ”Vinnaren är” Bräcke diakoni! Prisregnet föll och vi var stolta över vår insats och över Bräcke diakoni. En organisation som ger möjligheter.

Vi vann och har vi tur kanske Anneli och jag får åka med till Almedalen i år igen! Vi skulle kunna hänga en skylt om halsen där det står välfärdsförnyare och mingla runt bland tälten. Kan onekligen tilldra sig ett visst intresse. Kanske träffar vi Jimmie Åkesson som säkert blir glad om han får prata med några förnyare av välfärden. Han har ju alltid varit så mån om detta inte minst sjukvården. Numera företräder han ju det nya sjukvårdspartiet!

Ni kommer aldrig att sitta under några kristallkronor. Ni som inte längre är välkomna i det här landet. Ni som bara är till besvär. Ni som flykten valde! Men kanske fick ni en liten stund i rampljuset när ni för ett ögonblick fick komma in i de fina salongerna denna onsdagskväll i maj.

Har du förberett något tacktal, frågar områdeschefen några dagar innan avfärd. Ja, jag har faktiskt det. Tack ni som gjorde det möjligt att starta november 2013. Ulrika, Emma, Inger och Katharina. Tack ni som är med idag, Ann-Sofie, Anneli, Asil, Carina och Zari.

 

19 April 2017

Vi har ett ansvar!

Jag tänker att jag skall sluta skriva om asylsökande och flyktingar. Visst har vi tröttnat på alla berättelser om människor som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv och framtid. Men det som är min drivkraft är det som jag skrev i min första blogg. När siffrorna och statistiken från migrationsverket plötsligt får namn och ansikten så kommer de nära och det går inte att värja sig. Vi stänger ner asylboenden och tvångsdeporterar människor tillbaka till terroristerna i Kabul men det kostar inget att se ansikten bakom siffror. Och när uppstår egentligen ansvar?

Hon har varit här i 2 år och bor på Stora Ekeberg tillsammans med sin man. Under den här tiden har hon funnits där och vi har hoppats med henne! Hon har varit vår egen Daritolk och är en god människa. Hon är nära att bli utvisad till ett land där svensk militär inte längre vågar röra sig fritt och UD avråder från resor. Vi har långt framskridna planer att hjälpa henne att gå under jorden. Ann-Sofie, sköterska i mobila teamet, har ett tomt hus på landet där hon bor och där kan  vi gömma henne.

Vi diskuterar hur olagligt det kan vara och vilket straff det kan generera. Eftersom vi tidigare är ostraffade så tror vi mest på fotboja som kanske inte är optimalt när man arbetar mobilt. Men vi vill så gärna att hon blir kvar! Resten av planen är inte så genomtänkt, och så händer det som vi nästan slutat hoppas på. Hon får stanna!  Hon får ett liv tillbaka efter den omänskliga ovisshet hon levt med under så lång tid.

Hon heter Zarah och samtidigt som hon får sitt tillfälliga uppehållstillstånd får hon sitt första barn. Visserligen är uppehållstillståndet bara på två år så vi får nog fortsätta planeringen med det tomma huset men idag är en bra dag. När man kommer hem till Zarah i det lilla rummet med blommor i små tomma plasthinkar bär hennes man fram två stolar och ett litet bord innan han själv sätter sig vid dörren. Vi får hedersplatserna och alltid något att dricka. Jag förundras över hur hon lyckats skapa ett hem i den torftighet som är vardag på asylboendet. Jag förundras över hennes gästfrihet. Du har min respekt Zarah!

Hon har ett namn men vi kallar henne för Grand Ma. Hon lever också sedan lång tid tillbaka under hotet att transporteras tillbaka. Nu tror jag inte att hon bryr sig så mycket för är man blind och nästan döv och dessutom har en stroke som gör henne orörlig så kanske det inte spelar så stor roll. Hon kommer knappast överleva en utvisning. Vi kunde inte lämna henne, säger familjen, så vi turades om att bära henne på våra ryggar enkel resa Afghanistan – Sverige. Du lämnar ditt hem och greppar det lilla du kan bära med dig och där ingår Grand Ma. De tappade henne några gånger på vägen och först i Tyskland fick hon en rullstol men nu är hon här!

Hon finns där som en liten kråka omgiven av sin stora familj. Arbetsterapeuten har ordnat diverse hjälpmedel.  Men den fina höj och sänkbara sjukhussängen är tom och rullstolen undanställd och längst bort i ett hörn på en skranglig säng med en hoprullad sovsäck under huvudet ligger Grand Ma. Vart skulle hon annars ligga? Är man född för hundra år sedan i en bergsby i Afghanistan så är ingen höj och sänkbar säng ett alternativ.

Hon har ett namn. Hon heter Bibihal och är 105 år gammal!

Sverige har länge varit ett föregångsland vad det gäller flyktingpolitik och ett värdigt mottagande av utsatta människor. Idag är vi inte längre det landet!  Men kan vi hjälpas åt att se människor bakom siffrorna så uppstår kanske ett ansvar som ”de andra” så väl behöver! För det är ju ”vi” och så ”de andra” eller hur?

 

9 February 2017

Varför gör di på detta viset?

Undrar rumpnissarna hos Ronja Rövardotter?

Idag är det en fråga som blir mer och mer när samhällssystemen sviktar. Jag läser någonstans att den som tror sig veta allt är en fara för sin organisation. Våra politiker som styr sjukvården vet alltid bäst hur sjukvården skall fungera och vad som är bäst för patienten. Det är bara när det är valår som man åker ut på turné och frågar fotfolket. Gör vi rätt saker? Är det rimligt att vi ålägger er att göra på detta viset? I Kina finns ett ordspråk ”Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad”.

Ta detta med tillgängligheten. I primärvården är detta heligt! Det kommer nya påbud hela tiden. Idag avsätter vi flera timmar om dagen för att bevaka och besvara alla frågor som kommer via diverse vägar in till Vårdcentralen. Alla skall få ett läkarbesök inom 7 dagar. I Region Jönköping har de bara 5 dagar på sig annars blir det sanktioner. Men ingen av de som bestämmer tar hänsyn till l det som är grundproblemet. Det är en enorm brist på läkare i primärvården. Det fattas hur många som helst och hur skall vi då kunna garantera tillgänglighet i en kraftigt underfinansierad primärvård?  Det är också så att efterfrågan är större än de medicinska behoven. Det finns en diagnos vi sätter ganska ofta i primärvården - ”Oro för sjukdom”.

Vi måste bli bättre på att ifrågasätta. Det behövs fler Rumpnissar i sjukvården! Nu är det ju inte så att vi skall hålla på och ifrågasätta beslut i tid och otid! Så fungerar inte en organisation. Det skulle råda anarki och allmän förvirring. Men att ifrågasätta upplevs ofta som negativt. Det är det inte! Det säkerställer att saker görs på ett bra sätt och för rätt syfte. Varför gör di på detta viset?

Jag vet att vi har en fantastisk sjukvård på många sätt och den dagen jag blir allvarligt sjuk kommer jag få den vård jag behöver. Men visst har vi en vårdkris på akutmottagningarna och visst är patientsäkerheten hotad. En stafettläkare som till vardags jobbar på en av våra större akutmottagningar säger till mig ”Du skall inte tro på allt som står i tidningarna. Det är mycket värre” Vi har för få sjuksköterskor. Och på akuten orkar ingen arbeta!

Alltmer och mer förundrat tittar jag på debattprogrammen. Förra veckan diskuterade en sjuksköterska, Vårdförbundets ordförande och sjukhusdirektören på Sahlgrenska patientsäkerheten på akutmottagningen. Gång på gång får den sammanbitna direktören frågan ”Är patientsäkerheten hotad?” Det är ju en enkel fråga ja eller nej men med en dåres envishet vägrar hon svara! ”Vi vidtar åtgärder” säger hon gång på gång. ”Följ med mig en måndagkväll på akutmottagningen”, säger sjuksköterskan. ”Vi säger till patienterna att de skall skriva avvikelser” säger överläkaren. Nu är det inte bara personalen som skall skriva avvikelser även patienterna skall dra sitt strå till stacken. Och sedan läser jag om sjuksköterskan som sa upp sig och säger att det värsta av allt var att hon tappade empatin för patienterna.

Så varför gör di på detta viset

Slutligen är jag oerhört intresserad av den där kursen om bilfödsel när de stänger förlossningen i Sundsvall. Vem skall hålla i den? Vilka skall utbildas? Vilka bilar är bäst att föda i? Innovativt får man säga! Kanske kan vi lägga ut mer vård i bilen?

På ett asylboende utanför Skara finns en gammal kvinna. Hon är född 1907 och kommer från Afghanistan. Nu vet vi ju inte om hon är så gammal, Migrationsverket brukar ju ibland skriva upp åldern men gammal är hon hur som helst. För tre veckor sedan fick hon också en stroke och ungefär samtidigt fick hon sitt besked om utvisning. Skyddsskäl saknas!

Fredagen den 27/1 var minnesdagen för förintelsen. Jag läser om Hedi Fried, en av de som överlevde, 92 år gammal som gett ut boken ”Frågor jag fått om förintelsen”. Hon säger ”Om du frågar vad det värsta jag varit med om kan jag svara med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.”

Idag har vi många barn som är skilda från sina föräldrar. Barn som inte får komma hit för vi skall inte ha någon anhöriginvandring att tala om längre. Skyddsskäl saknas inte, det som saknas är medmänsklighet?

Varför gör di på detta viset?

 

4 January 2017

Julen var här!

Det är 24/12 2016 och julafton. Exakt klockan 15 sitter 3.7 miljoner svenskar framför sin tv för nu är julen här och lyser frid på jorden. Vi pratar om Kalle Anka och hans vänner och jag undrar, hur vet man att det är just 3.7 miljoner som tittar? Hur mäter man detta? Tänk om det är en massa illegala tittare som vi inte har koll på? T.o.m. någon papperslös som sitter i något skrymsle och tjuvtittar, för dem har vi ju absolut ingen koll på! Och vad gör de andra de som inte tittar? Kanske är de trötta för att de valde uppsittarkvällen dagen före med den käcke Ingvar Oldsberg.

Han delade ut 73 miljoner, eller om det var 75, till sina trogna tittare och det regnade bilar och semesterresor över landet. Julen var här och lyste frid på jorden i alla fall på de som köpt en bingolott!

Den 27/12 2016 är det julafton på återvinningstationen. Jag var där tillsammans med alla andra för nu skall överflödet sorteras bort. Alla bilar med öppna bakluckor och alla människor som sammanbitet släparut sina svarta sopsäckar. Jag funderar på vad som finns i alla säckar mer än tomglas, kartonger och allt annat som vi bara måste slänga. Hoppas de sopsorterar! Kanske en och annan ovälkommen onödig julklapp som inte kan användas till något? Vad skulle Karl-Bertil tänkt om detta? Ni vet han som tog från de rika och gav till de fattiga. Slänga julklappar som kanske kunde skänkt glädje åt en medmänniska i nöd? Nåväl, nu har vi ju inte så många riktigt fattiga i det här landet och snart är de ännu färre. Landets statsminister (han som kommer från det där partiet som brukar prata om solidaritet) vill att man inför licens för de mest fattiga. De som tigger på gatan. De är alldeles för många! Vi har ju gränspolisen, snart kommer licenspolisen.

Samtidigt är ju detta oerhört intressant. Jag funderar mycket på vilka som skall få denna licens. Vilka kriterier skall gälla? Vem skall utreda detta? Kanske kan vi fråga Karl-Bertil, som har en viss erfarenhet inom detta område. Jag undrar vad han skulle sagt om detta? På hans tid fick de fattiga i alla fall vistas på gator och torg utan licens. De bara fanns där och ingen ifrågasatte deras rätt att be om hjälp. Men nu råder andra förordningar samtidigt som den käcke Oldsberg lugnt kan fortsätta att dela ut sina miljoner varje söndagskväll till de behövande.

Julen var här men lyste inte frid på jorden över alla! Inte över de där 200 000 traumatiserade barnen som finns i Syrien. Detta helveteshörn på jorden, som FN:s sändebud uttryckte det strax innan jul.

Några veckor innan jul träffade jag ett traumatiserat barn. Han var 4 år och satt i BVC:s väntrum på Centralhälsan. Ni kanske inte vet det men många av dem som kommer från det där hörnet finns där nära oss. Han som jag träffade finns väldigt nära!

Hur vet man nu att så små barn är traumatiserade? Det kan jag berätta! Om du sätter en 4-åring i ett rum överfyllt med leksaker och han sitter helt stilla under väldigt lång tid utan att så mycket som titta eller röra alla leksaker och utan att säga ett ord eller möta din blick. Då är man nog traumatiserad. Familjen har fått sitt utvisningsbeslut och väntar på verkställighet. Tillbaka till Irak. Mamma, pappa och lillebror 4 månader. Tillbaka till ett land som inte heller är så trevligt men det finns nog säkra platser där också! Precis som i Afghanistan!

Men en sak vet jag i alla fall. Det var ingen jultomte som knackade på det barnets dörr. De enda som kan tänkas knacka på den dörren är gränspolisen. Om de nu knackar? Vad jag vet brukar de inte besvära sig med detta!

Julen var här och lyste frid på jorden?

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni