Blogg Martin Ärnlöv

Martin är direktor/vd på Bräcke diakoni

24 Januari 2018

En bra start!

Just nu är det mycket snö i Sverige. Vitt och kallt och vackert på de flesta platser. Några sådana här dagar, och det är lätt att lura sig själv att ”global warming” inte är på allvar. Men det är det, dessvärre.

Jag tänker dock inte skriva om klimatet, utan om att det nya året. Det är ändå en speciell känsla, tycker jag, när ett helt år ligger framför oss - liksom oanvänt. Och året har börjat bra för oss på Bräcke diakoni! Veckan efter Trettondagshelgen kunde vi berätta att vi fått förtroendet att ta över driften av Stångberga Omsorg i Vallentuna norr om Stockholm. Verksamheten har under många år framgångsrikt drivits av familjen Josephson – professionellt och med varm personlig omtanke. Precis så som Bräcke diakoni vill jobba. För oss betyder det också att vi får ytterligare en verksamhet i egen regi, delvis att Bräcke diakoni även har hyreskontrakt på lokalerna utöver att driva själva verksamheten.

Det ger bättre långsiktighet, vilket är viktigt för oss. Första veckan i januari skrev vi dessutom under ett hyreskontrakt för att kunna öppna ett nytt äldreboende på Reimersholme i Stockholm. Vi hoppas kunna starta det efter sommaren.   

Flera andra verksamheter utvecklas också bra. Personlig assistans, som vi startade upp under förra året, har nu tagit ordentlig fart. Vi har fått ett par nya spännande projektansökningar beviljade och finansierade. Gåvorna till vår rumänska barnhabilitering Si Tu från socialt ansvarstagande företag och privatpersoner ligger på rekordnivå. Och i Göteborg jobbar ett 20-tal tekniska konsulter med att rita den första större nybyggnationen i Bräcke-parken sedan 1980-talet. Det är en bra start.

Och i dagarna presenterade civilminister Ardalan Shekarabi lagförslaget om vinster i välfärden. Är det också en bra start? Nja, där kan man förstås tycka olika om vinstutdelningen. Både Famna och jag själv har varit tydliga med att det är ett dåligt och illa konstruerat förslag. Men – och det är viktigt – ministern upprepar löftet att det inte ska gälla icke vinstutdelande organisationer, alltså sådana som Bräcke diakoni. Det är ett principiellt viktigt besked. Att samhället på allvar börja inse den idéburna sektorns särdrag och skapar regelverk som tar det i beaktande – det är en bra start! Inte bara på året, utan på ett nytt sätt att tänka! 

 

12 December 2017

Ränderna går aldrig ur

Ett ord som vi använt de senaste veckorna är ”alumni”. Det är ett lite udda ord. Oftast används det när högskolor refererar till elever som tidigare gått på den aktuella skolan. Häromveckan lånade vi på Bräcke diakoni uttrycket. Då bjöd vi in ett stort antal av våra egna ”alumnis”, alltså människor som under många år varit verksamma på Bräcke diakoni, men som nu gått vidare i karriären eller blivit pensionärer. Det blev en speciell kväll fylld av återseenden och minnen. Köket bjöd på räksmörgås och lättöl, och vi berättade lite om det som händer på Bräcke diakoni idag. Intresset och engagemanget gick inte att ta miste på – det var lika stort som förr!  

När jag befann mig mitt i vimlet av bekanta ansikten stannade jag till en kort stund. Mina tankar gick tillbaka till den stora årliga dagskonferens vi haft med alla Bräcke diakonis nuvarande chefer några dagar tidigare. Det blev påfallande tydligt hur lik grundstämningen och ”kulturen” är från förr till idag. Hur viktigt det personliga engagemanget från alla medarbetare är för det vi gör. Betydelsen av att träffas i grupp, prata om verksamheterna och byta berättelser och exempel. Ställa etiska och praktiska utmaningar mot varandra – vad blev bra, vad blev mindre lyckat? Och vad tror vi blir bra där vi är nu? Det kändes, som man säger om zebror; att ränderna går aldrig ur. På ett positivt sätt.

Ytterligare några dagar senare kommer samma tankar tillbaka igen, i ett nytt perspektiv. Tillitsdelegationens ordförande Laura Hartman pratar på den stora konferensen om ett Jämlikt Göteborg. Hon betonar vikten av ökad tillitsbaserad styrning och ledning i samhällets välfärd. Samtidigt visar stadens senaste siffror att samhällstilliten nu avtar märkbart hos de som har det sämst ställt. Det är djupt bekymmersamt.

 Då kan man inte låta bli att tycka att det är märkligt att tillit och förtroende inte tillåts få en större betydelse när upphandlingar görs och avtal ska slutas i välfärdssektorn. Att lägsta pris ens får vara ett ensamt tilldelningskriterium i praktiken. Och att initiativ att se en större helhet med individen i centrum faktiskt motarbetas av ledande myndigheter. Vi måste fortsätta att försöka påverka detta åt rätt håll!

 

31 Oktober 2017

Men – blir det här bra…?

Jag tycker Sverige är ett fantastiskt bra land att leva i. Jag är tacksam över att jag fått den oförtjänta förmånen att leva just här. Och jag tycker vårt lands sätt att ordna med välfärden i samhället på det hela taget är utmärkt. Det gäller även vård och omsorg på de områden där Bräcke diakoni är engagerade. Men – ibland blir det fel. Och ofta handlar det då om att ”ingen” tagit ansvar för helheten, snarare än att ”någon” har gjort fel.   

Inom vård och omsorg idag pratar vi ofta om ”vårdkedjor” och ”personcentrerad” vård. Om att aktivt ta in patienten eller brukaren i upplägget av insatserna. Det är bra och viktigt, och ofta helt nödvändigt inte minst när möjligheterna ökar. Det kan handla om införande av digitala lösningar, eller att det finns olika medicinska behandlingar som ger lite olika effekt. I dessa situationer är det en god utgångspunkt att utgå från att de flesta människor är experter på sitt eget liv.

Men då måste vi också kunna styra samhällets resurser på det viset. Ett sådant försök är Bräcke diakonis och Alingsås kommuns pilotprojekt med ett partnerskap kring demensvård. Att fånga upp en drabbad redan vid de första minnestesterna på vårdcentralen. Sedan kunna följa upp med information och personlig kontakt också med de närstående; vid behov komplettera med hemtjänst och – så småningom, när sjukdomen blivit svårare att hantera – kunna erbjuda ett särskilt boende med demensinriktning. Initiativet lovordas av många, men helhetstänket i avtalsupplägget ogillas av Konkurrensverket, som tycker att vårdkedjan borde styckas upp i delar som upphandlas var för sig.

Tjänstemännen är inte ondskefulla, utan menar förstås att de värnar om regler och praxis. Men – det var ju just helheten runt den enskilda människan som var poängen, inte stuprören i de olika ansvarsområdena…

Ett annat exempel engagerar många människor i dessa dagar, och det handlar om alla de flyktingungdomar som efter 2-3 års handläggning nu får avslag och ska utvisas ur Sverige. Efter att i många fall byggt upp en ny tillvaro, lärt sig svenska och kommit långt i skolsystemet. Också hemma i min familj bor sedan ett halvår en 19-årig kille från Afghanistan som pratar flytande svenska, vill bli sjuksköterska och nu läser vård och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Han har precis gjort sin första praktik på ett kommunalt demensboende, och direkt blivit erbjuden extrajobb. Migrationsverkets tjänstemän vill förstås göra ”rätt” enligt sina bedömningar, samtidigt som Sverige är i skriande behov av utbildad vårdpersonal i yngre årgångar. Någonstans skulle man ju ändå kunna hoppas att någon stannar till och tänker: ”Men – blir det här så bra egentligen…?”.    

Genom att verka inne i välfärdssystemen, ifrågasätta och driva på utvecklingen så kan Bräcke diakoni hjälpa till att få Sverige till ett ännu bättre land. Det är i sig en diakonal insats med tyngd.

 

25 september 2017 

Välfärdsupphandlingarnas bisarra värld

Tänk dig att du vart sjätte år måste söka om ditt jobb. Avgörande är ditt anonymiserade CV, som ska läsas och jämföras av en person som aldrig träffat dig på jobbet. Det vägs ihop med hur mycket du är beredd att sänka din nuvarande lön. Hur du faktiskt sköter ditt jobb tillmäts inget värde. Din personlighet eller att få till ett fysiskt möte är lika ointressant. Låter det bisarrt? Välkommen till välfärdsupphandlingarnas värld…

Låt mig exemplifiera med en kommun som vi känner väl – nämligen Linköping. Bräcke diakoni har funnits där i flera år, både med boenden och hemtjänst. Vi har drivit verksamhet och deltagit proaktivt i chefsmöten och förbättringsdialoger. Vi har jobbat med egna kvalitetsteam och utbildningar. Dessutom har kommunen gjort ett flertal egna tillsyner, och Socialstyrelsen gör årliga brukarenkäter. Vi själva gör omfattande egna medarbetarenkäter. 

Det absurda är att inget av detta vägs in när det tas beslut om vem som ska få förtroende att driva deras äldreboenden. Trots att kommunen har mångårig egen erfarenhet av välfärdsupphandling. Och trots att upphandlingsmodellen saluförs som ”kvalitetsupphandling”. I stället är det verbala beskrivningar av framtida arbetsprocesser som avgör. Och det lägsta priset förstås, ibland omgjort till bemanningstal. 

Breddar man bilden är det mesta ovan giltigt även utanför Linköping. Dessutom är upphandlingarna oftast anonymiserade avseende vem som ger anbudet. Avsikten är att det ska minska godtycke och korruption. Det kan ju tyckas lovvärt – men är inte grundläggande förtroende, värdegrund och lång erfarenhet egentligen bland de mest relevanta delarna när man bedömer var och hur man vill att samhällets välfärd ska bedrivas?

Just därför är vad som faktiskt händer framöver med Ilmar Reepalus uppmärksammade vinstutredning så viktigt. Inte för det oförnuftiga vinstförbudet (som med all säkerhet inte överlever riksdagsomröstningen), men för att ansvarige ministern Ardalan Shekarabi sagt att regeringen kommer lägga fram ett särskilt förslag baserat på utredningen som underlättar civilsamhällets möjligheter i upphandlingar.  Det vore oerhört välkommet och viktigt – och värt att argumentera för!

 

22 Augusti 2017

Yoga och raka rör

Semestrarna lider mot sitt slut, och vi är många som i dagarna kommit tillbaka till jobbet efter några veckors ledighet. Jag tillhör dem som under semestern ofta får inspiration att ta tag i något nytt. I år har jag bestämt mig för att börja med yoga. Inte så dramatiskt kanske - men min manskropp är över 50 år, stel och osmidig. Dessutom är det viktigt med balans, både den rent fysiska och den inre mentala. Jag har då god förhoppning att yoga kan göra mig både mer böjlig och balanserad.

 Första passet med Friskis-instruktören Karin visade dock att all vår början bliver svår… Att vara en av få män bland många kvinnor är jag van vid från jobbet, men rörelsemönstren som krävs för yoga-positionerna var något helt nytt. Utgångsläget i ”Krigare 2” gick an, men att hitta in i ”Liggande duva” var värre. Att samtidigt fokusera på andningen var oerhört stressande, och jag befann mig långt från både yttre och inre balans. Mer övning kommer krävas!

 Semestern har också gett lite perspektiv på hur vi arbetar inom idéburen vård och omsorg. Där tänker jag att vi faktiskt är smidiga och böjliga så det räcker och blir över. Vi är oerhört följsamma kring dem vi jobbar för - vilket är bra! Men vi anpassar oss också hela tiden efter förändrade samhälleliga förutsättningar för våra verksamheter – också där det kanske inte alltid gynnar oss i längden. Så här efter sommaren tänker jag att vi nog ska försöka köra med lite mer raka rör i den dimensionen. Och lite mindre yoga… 

 

20 June 2017

Är institution ett fult ord?

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att flera gånger fundera över ordet ”institution”.

Det började med att jag lyssnade på Lars Trägårdh, som vid Ersta Sköndal Bräcke högskola innehar Bräcke diakonis professur i modern historia med inriktning på det civila samhället. Han lyfter ofta fram att svenskarna är en udda nationalitet, bland annat för att vi faktiskt tycker att staten och det offentliga i grunden står för något gott och inte hotfullt.

Men det som fick mig att reagera var att han lyfte fram ett antal institutioner som under decennier format samhället, inte längre hade samma enande styrka. Grundskolan, dagstidningarna, till och med militärtjänsten tog han som exempel på företeelser som starkt påverkat vår syn på jämlikhet, kunskap, värderingar och lojalitet.

Strax därpå läste jag en artikel om en betydelsefull person i kulturlivet, som efter en lång livsgärning kallades för en ”institution” inom teatern och skådespeleriet. Man kan höra samma inom idrottsrörelsen, ibland också politiken (även om de flesta där inte orkar stanna så länge numera…). Oftast menar man att då att ordet är bärare av någonting långsiktigt, troget, stabilt och mestadels med en positiv innebörd.

Samtidigt är det ganska tydligt att i mitt jobb, så har ordet oftast en negativ klang. När vi jobbar med att skapa bra lösningar för människor i våra olika verksamheter, är det snarast en nackdel att vi runtomkring har liknande verksamheter och kompletterande kunskaper. I flera fall slåss vi med trångsynta tolkningar i tillståndsfrågor och byggregler. Och även om syftet med dessa i grunden är gott, så blir det alldeles för ofta byråkrati som är svår att förstå och som hindrar att skapa lösningar för många som är i behov av dessa. Det till och med motverkar att skapa ett individanpassat och personcentrerat synsätt.

På Bräcke diakoni förvaltar vi med stolthet ett arv i modern samtid. Vi ska absolut inte institutionalisera dem vi jobbar för, utan se varje människa som unik och sin egen.

Och när jag kollar i Wikipedia, lyfter de fram ytterligare en tolkning, nämligen institution som ”benämning på bestående och återkommande tankemönster”. I så fall tänker jag att Bräcke diakoni ska stå för att vara en ”Institution för medmänsklighet”. Det ska vi fortsätta vara över tiden. Länge.

 

28 February 2017

Politisk verkstad?

Det finns stunder då jag stannar upp och funderar över vad vi faktiskt håller på med. Nu tänker jag då inte på president Trump, Global warming, flyktingarna, de ökande ojämlikheterna eller alla ensamma gamla människor i Sverige. Jag tänker på jobbet, och vad jag lägger min tid på. Vanligtvis känns det oerhört meningsfullt när man jobbar på Bräcke diakoni. Men just den här veckan är jag osäker. Och då handlar det om Ilmar Reepalus utredning.

Strax före advent kom den, ”Välfärdsutredningen”, närmare 900 sidor tung materia med en stor mängd olika förslag. Jag träffade några av utredarna redan förrförra sommaren i Visby. Som oftast när det gäller offentliga utredningar fick jag ett positivt intryck – kloka, intelligenta och vetgiriga yrkesmänniskor med aptit på uppgiften. Fokuserade på att leverera bra förslag, utifrån det identifierade uppdraget.

Sedan dess har det varit rapporter, uppdragsmodifieringar, seminarier kring tentativa analyser, debattartiklar – och nu är det en färdig rapport. Och där går så gott som all uppmärksamhet åt det så kallade ”vinstförbudet”, trots att utredningens uppdrag innefattar så mycket mer. Och kanske är det här någonstans jag lite tappar modet. Vad är det vi egentligen borde diskutera nu? Innehåller utredningen förslag som leder till ett bättre Sverige? Handlar debatten ens om det, eller mest om politisk positionering? Hur fungerar egentligen utredningarna som ”politisk verkstad”, det vill säga platsen där politiska idéer formas och konkretiseras – för att sedan debatteras och beslutas?   

Den senaste veckan är präglad av Reepalus utredning. Vår riksorganisation Famna har jobbat hårt med ett fullödigt remissvar, där vi är många som varit inblandade. Det finns många viktiga förslag och aspekter, men allt kommer i skymundan av vinstfrågan. Och vad tycker jag själv om utredningen? Mest – faktiskt – att det känns som en missad möjlighet. Att utredningen kunde öppnat dörrar mot att få en markant större idéburen sektor i välfärden. Att idéburna organisationer borde stå över vinstdebatten per definition. Att konsekvenserna av förslagen blir orimliga. Allt detta kommer vi skriva i remissvaren. Det är – trots allt - en del av den politiska verkstaden… 

 

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni