Blogg Agneta Glemme

Agneta är präst och verksamhetschef på Andrum

6 November 2017

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

Alla Helgona helgen är en älskad helg som de senaste två decennierna fått sällskap av Halloween. Tusentals ljuslyktor på kyrkogårdarna och minst lika många lysande pumpor i våra trädgårdar och på Liseberg. Allt lyser upp i höstmörkret och det älskar vi. Det behöver vi.

Det går trender i Alla Helgona. I år beräknas varannan svensk ha gått till en kyrkogård och de flesta har med sig ett ljus att sätta på graven. Samtidigt kommer nya siffror på att fler och fler begravningar inte har någon ceremoni. 6 procent är det idag. Vi hinner inte ha en begravning, vill inte ha eller har inte råd. Utomlands, räcker att ta sig till Danmark, är det vanligt att en begravning sker en vecka efter att den döde dött. I Sverige finns sedan många år tillbaka en regel att begravningen ska vara inom en månad efter dödsfallet. Undrar vad som skulle hänt om inte bestämmelsen funnits…

Begravningen handlar idag alltmer om att ta hänsyn till de anhöriga mer än den döde, säger en företrädare för begravningsbyråerna i Sverige.

Våra attityder till döden och förhållandet till de döda kan liknas vid ett klassiskt smörgåsbord - här finns allt. Någon besöker graven varje dag eller ha seanser för att få kontakt med den döde. Någon eller några andra skriver ett upprop om att ett hospice inte ska kunna byggas i deras bostadsområde med hänsyn till barnen som bor i husen omkring. Rädslan över att barnen ska komma i kontakt med döden är stor om jag förstått det hela rätt. Samtidigt tänker jag att de flesta av barnen spelar dataspel i sin rum och majoriteten av dessa spel går, som vi vet, ut på att döda andra människor, figurer eller väsen.

Det verkar som vi har lättare att döda på låtsas och tro att det är på riktigt, än att våga påminnas om den verkliga döden utan att låtsas som om den inte finns.

Halloween innebär att vi klär ut oss till de läskigaste vi kan. Vi ska helst se döda ut eller iallafall blodiga, skadade och skrämmande. I början av min tid som präst predikade jag om att alla som skulle köpa en skelettdress eller dödskalleset borde behöva ett intyg på att man på något sätt börjat bearbeta sin egen död. Visst, jag håller med, det var naivt och för 25 år sedan, men min förundran över glappet mellan den verkliga döden och den fiktiva lever kvar och förbryllar mig. Och oroar mig.

I kvällsmörkret på Liseberg hörs smått skräckinjagande ljud ifrån buskar och träd. Gravstenar med texten R.I.P. (Rest in peace) lutar sig tätt intill godishjulen. Halloweensminkade utklädda personer förhöjer skräckgraden. Mardrömmen bjuder in till en skrämmande upplevelse och varningsskyltar finns att man gör det på egen risk och på eget ansvar. Skräckhuset är fullbokat för ikväll…

Ser en stor annons i en av våra största dagstidningar att komikern Henrik Schyffert är ute på en kritikerrosad stand up show ”Var inte rädda”. Den går för utsålda hus över hela vårt land. Jag känner igen orden, var inte rädd, de lär stå 365 gånger i Bibeln. Vill man kan man tänka att vi har ett ”var inte rädd” för varje dag under ett helt år. Fin tanke. Viktig tanke. För det är väl just rädda vi är när vi vill hålla allt som handlar om den verkliga döden på behörigt avstånd eller klä ut oss så att vi kan leka döda.

P O Enqvists ord lyder; ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Inte ”en dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi vara rädda”.

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

 

25 August 2017

Simma snabbt och långt

Att jämföra sig med andra verkar vara en mänsklig gen med ett tydligt dominant anlag som slår igenom allt och alla. Ändå vet vi att det varken gagnar oss eller andra. Antingen ser vi ner på eller upp till någon. Antingen känner vi oss bättre eller sämre. I sommar har återigen dam- och herrfotboll jämförts vilket jag aldrig riktigt förstått vitsen med.

 Ett av de mest hämmande fenomen som finns är jämförelsen. Ändå kan vi inte låta bli. Vi jämför oss med andra, våra prestationer, status, framgång, karriär och lycka. Uppvärderar och nedvärderar. Vilket vi än väljer gör det oss oftast olyckliga. Det får oss att hamna utanför oss själva och lägga fokus på någon vi inte kan påverka. Vi mår varken bra eller presterar väl. Vi glömmer att vi alla har en så stor mängd variationer och olika förutsättningar att det inte ens är möjligt att jämföra med någon annan. 

 För snart tio år sedan kom boken ”Sluta jämföra dig med andra. Våga vara dig själv” skriven av Jana Söderberg. Det är viktigt att acceptera att vi är olika och att den enda du kan och får förändra är dig själv, skriver hon i det första kapitlet.  

 Ändå började jag en småvarm sommardag i juli att just jämföra, inte två personer egentligen, utan mer två prestationer.

 Sarah vår svenska simdrottning tog VM-guld på 100 m fjärilsim genom att vinna finalen på nya mästerskapsrekordet 55,53. Samma dag simmade sjuåriga Maya 300 m i det svala halländska havsvattnet och tog silvermärket. Före sommaren klarade hon att simma 25 meter…

Jag började genast fundera på och jämföra deras prestationer och insåg lika snabbt att det är en omöjlighet. Deras prestationer är stora och sker i vitt skilda världar. De är helt olika personer och muskelmassor som båda gjort fantastiska prestationer, utvecklats enormt och besegrat sig själva. Genen slog ändå igenom och jag gjorde ett försök till jämförelse. Och misslyckades. Sarah och Maya lyckades med råge.

Vi vill gärna jämföra och samtidigt är vi unika med ett DNA som är vårt eget och ingen annans. Sarah och Maya har inte jämfört sig med varandra. Ingen vet ens om att den andra finns utan de har bara helt och fullt fokuserat på sin simning och sett och känt hur orken ökat och krafterna räckt längre än tidigare. Och snabbare.

 Sarah tog fler medaljer i VM och slog ett tag världsrekord var och varannan dag. Maya tog innan sommarens simskola slutade även kandidaten och harutvecklats kometmässigt troligen med viss medryckande inspiration av sin, ett par år äldre, kusin Amanda som susar fram i vattnet. Vi kan inspireras av hur andra gör och lyckas i simskolan, på jobbet, i sina relationer.  Kan jag lära mig något? Den frågan gör oss nyfikna och då har man inte tid till jämförelsen. Att inspireras är en välsignelse. Att jämföra oss med andra är dess motsats. Vi kan bara förändra en människa och det är oss själva. Hur svårt kan det va´?!

 

15 June 2017

Jag tittar upp mot himlen

Klockan fem en tidig försommarmorgon glödde en nymålad regnbåge på den yrvakna göteborgshimlen. Regnbågen var hel, till och med dubbel.

Färgspelet som uppstår är ett optiskt, meteorologiskt fenomen som uppträder som ett fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn.
Regnbågen är också ett tecken som det berättas om i Första Mosebok. Gud ger regnbågen till sin mänsklighet för att visa på sitt löfte att aldrig mer låta en flod ödelägga jorden. Gud ångrade sig och ville börja om från början.

Regnbågen berättar för mig att himmel och jord hör ihop och vi människor hör ihop. Gud tror på sin mänsklighet och verkar ha en ängels tålamod. Regnbågen är ett tecken i skyn på löftet Gud slutit med jorden och oss människor som lever våra liv här. När molnen hopar sig över himlen och bågen blir synlig bland molnen tänker Gud på sitt förbund med alla och allt levande.

West Pride har just avslutats och regnbågen har vajat och vajar än på många flaggstänger över vår stad. Västtrafik pryder sina bussar och spårvagnar med mindre vimplar. Självklart har vi på Bräcke diakoni hissat regnbågsflaggan. Lila, blå, grön, gul, orange och röd. Färgerna är olika som vi mångformade människor är. Alla passar in och ihop i paletten som färgsätter vår värld. Ingen grå ton finns i regnbågen, ingen vit färg och ingen svart. Inte antingen eller utan både och. Regnbågen berättar mer om lust, kraft och liv.

Regnbågsflaggan provocerar också. Efter bara några timmar hugger några personer för andra året i rad ner flaggstången vid Masthuggskyrkan. Flaggstången är av glasfiber och mycket svårforcerad. Det rubriceras som ett tydligt hatbrott och är ett angrepp på våra grundläggande värderingar, ett angrepp mot mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Hatbrott kan vara ett ord, ett slag. Hatet kränker, släcker hopp och liv.
Vi har ett ansvar att värna mångfalden, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde. Vårt eget och varandras.

Förra våren vikarierade jag som kyrkoherde i Masthugg församling och det var första året, tror jag, som regnbågsflaggan hissades utanför kyrkan. Flaggan skulle tas ner efter West Pride men då skedde ett fruktansvärt dåd på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. 49 personer dödades och 53 skadades av gärningsmannen innan denne sköts ihjäl av polisen. Attentatet var den allvarligaste skottlossningen utförd av en enskild person i USA:s historia och det allvarligaste angreppet mot HBTQ-personer i USA:s historia.
Vi lät regnbågsflaggan hänga kvar en vecka till i respekt för de som dog i dådet och alla drabbade. Vi ville visa på vårt ansvar att värna mångfalden och kärleken, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde och rätt att älska.
Under sista natten höggs flaggstången ner. I år fick flaggan vara uppe i mindre än tio timmar. Mångfald provocerar, oroar och skapar rädsla och hat. Det finns människor som saknar färgerna svart och vitt, blir osäkra inför färgernas spel, att gränser inte finns utan öppna rum där alla får plats.

En barnkör klädda i regnbågströjor sjunger Lalehs låt med full kraft

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni