Blogg Lily Bigestans

Lily är kulturarbetare och kulturpedagog på Vård- och omsorgsboendet Sjöstadsgården, Stockholm

12 July 2017

Livet, kroppen, vården, tiden och meningen

Att vara gammal har inte hög status. Den otäcka döden är alldeles för nära. Kroppen rasar ihop och kräver omvårdnad. Omvårdnad kan vara fysiskt hårt arbete. Vända, lyfta, bära, torka, böja.. Kroppar tar hand om andra kroppar.

Men vad är det för mening med livet om vi inte tar hand om meningen i livet?

Vi håller kroppen vid liv med blodtrycksdämpande, blodförtunnande, betablockerare, lugnande, näringsdrycker, pacemaker, vändscheman, blöjor som håller torrt, kateter, höftskyddsbyxor, HD-stolar som inte ger trycksår, luftmadrasser... mat tre gånger om dagen och däremellan fika. Haklappar, greppvänliga koppar, sugrör, matningar.
Kroppen vattnas och vänds.
Det tar tid. Personal springer mellan sysslorna och möter någon som ropar på mamma, någon som vankar av och an i korridoren, någon som hamrar på dörren och vill ut, någon som står och kissar på golvet, någon som står på balkongen och ropar på hjälp.
Åren går. Vi fyller 80-90-95-100-105-106-107...
Så länge hjärtat slår. Vändas två gånger i timman enligt schema.
Vattnas och vändas.

Socialstyrelsens värdegrund för äldreomsorgen handlar om respekt, bemötande, integritet, professionalism, trygghet, kvalitet, meningsfullhet.
Personcentrerad vård är ledordet. Stadgat i politiska beslut och lagar. Värdighet.

En värdig äldreomsorg kräver värdiga arbetsvillkor.
I våras presenterade Institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet en dyster rapport om arbetsvillkoren inom äldreomsorgen.
”Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg?” av Marta Szebehely, Anneli Stranz och Rebecka Strandell
Man har intervjuat undersköterskor inom hemtjänst och äldreboenden i de nordiska länderna och gör jämförelser mellan åren 2005 och 2015.
Villkoren i Sverige har försämrats. Mer än hälften överväger att sluta arbeta inom äldreomsorg. Inte alls lika hög siffra i Danmark. Orsakerna är ökad arbetsbelastning, fysiska påfrestningar, obekväma arbetstider och brist på inflytande. Arbetstiderna är längre i Sverige än i Danmark där en heltid är 34 timmar i veckan. Sverige är 37-38 timmar. I Danmark är det ovanligt med delade turer, man jobbar kväll eller dag, sällan i skift.
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Rapporten beskriver också varför man tycker om att arbeta med äldre, om kontakten, att göra nytta, någon glad. Om sorgen över att tiden inte räcker till samtalet och mötet. Det som formuleras i värdegrundsutbildningen:
”Arbetet organiseras så att personalen får tillräcklig tid att lyssna till och samtala med den äldre personen” (Socialstyrelsens nationella värdegrund för äldreomsorg).

Arbetet med kropparna är synligt och signeras. Arbetet med att upprätthålla livet inom kroppen syns inte på signeringslistorna. Ett omvårdnadstillfälle kan vara en möjlighet till ett möte mellan två personer. Om det får ta tid. Om inte för många ropar från andra rum samtidigt.

Det händer att man tror att mening kan ersättas med aktivitet. En stunds arrangerad gemenskap i bingo, tipspromenad, grillfest och pussel skyler tomhet, existentiell ensamhet och att faktiskt befinna sig i dödens väntrum. Men vart tar man vägen med saknaden efter sina nära eller med svårigheten att relatera till de andra i samma rum? Livets svåra frågor som kräver olika sätt att kommunicera. Med och utan ord.
Ett vårdbiträde sades smita från jobbet. Han satt ju på de boendes rum och gjorde ingenting. Eller kunde just detta ingenting vara just då han lindrade någons ensamhet?

Man försöker ändra synen på vårdarbetet. Gå från uppgiftsorienterad till relationsorienterad vård. På Bräcke diakoni utbildas alla i värdegrund, måltid och kontaktmannaskap. Man ska lära sig planera sitt arbete professionellt. Varje utbildningstillfälle kräver att man tråcklar med bemanningen på avdelningen. 
Som kulturarbetare kan jag släppa in kilar av musik, poesi, lek, existentiella samtal, sinnliga och konstnärliga upplevelser. Vill det sig väl deltar också vårdpersonalen. Ofta har de inte tid, ofta passar de på att vila medan jag tar hand om en grupp.

Jag leder värdegrundsutbildning och hör återkommande att viljan till social kontakt inte rimmar med tiden. Händerna är för få. Uppgifterna för många.
När en fjärdedel av platserna på äldreboenden försvunnit sedan 2000 och de som får plats har allt större omvårdnadsbehov. Resurserna minskar och kraven ökar. 
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Ekvationen går inte ihop. Men vem får betala?

 

15 February 2017

Om dom

Dom vill bygga murar. Mot Mexiko eller mot flyktingströmmarna i Europa. Dom anser att för många invandrare är ett hot. Dom tycker att folk som är lika varandra ska hålla ihop. Dom säger att om man är för olika kan man inte förstå varandra och då blir det krig.  Kulturer ska hålla ihop och inte beblanda sig. Dom riktigt otäcka vill förinta dem som inte tror som dom. Hur kan man tro att våld kan göra världen till en bättre plats? Hur kan man utgå från att den annorlunda är ett hot? Jag förstår dem inte.
Dom andra.

Mina 800 vänner på Facebook verkar likna varandra. Inläggen är ofta enigt kritiska mot SD eller Trump. Jag önskar att rasister och Sverigedemokrater tog del av de ofta smarta och roliga skämten som publiceras.  Så att dom kunde få syn på en annan sida av sin sak. Men dom håller sig till sina egna Facebooksidor.
Vi håller oss till våra sidor.

”Vi måste tala och bry oss om den som vi anser vara den främmande.  Annars sjunker vi i samma båt.”  Zygmunt Bauman

 Kanske det finns SD anhängare bland mina arbetskamrater.  Men det är så sällan vi pratar politik. Mina arbetskamrater kommer från världens alla hörn. Ryssland, Brasilien, Eritrea, Etiopien, Polen, Kuba, Gambia, Somalia, Elfenbenskusten, Filippinerna, Thailand, Ukraina, Finland, Tjeckien, Hälsingland, Serbien, Iran, Irak, Aspudden, Bromma, Södermalm, Årsta ….

En dag kom jag ner till lunchrummet där David satt i soffan. Hans mobilhögtalare var på och han lyssnade på rapporteringen av det amerikanska valet. David är timanställd som vårdbiträde. Jag frågade vad han tänkte om presidentvalet. David hoppades på Trump. Han menade att Trump inte var lika korrumperad och formad som de andra politikerna. David har flyttat till Sverige från ett land i Afrika. Jag fick anstränga mig för att hålla igen mina argument och ta tillfället för att lyssna på någon som inte tänkte som jag och mina Facebookvänner.

Ett ögonblick senare ramlade sjukgymnast, arbetsterapeut, samordnare och sjuksköterskor in och samlades runt bordet. Alla med fasta anställningar och högskoleutbildningar. Alla utgöt oro för valet i Amerika. Alla var överens att Trump ”var skrämmande, vann på enkla lösningar och populistiska knep ”. David satt kvar i soffan bredvid bordet. Vi tittade på varandra och smålog. Tyvärr tog sig David inte in i samtalet. Det hade varit spännande att vara med i den diskussion som uppstått. Men skulle vi; som var enigt skeptiska mot presidentkandidaten, lämnat plats för annan åsikt? Och om jag är ärlig skulle jag helst fått David att tänka som vi och inte som dom. 

Jag låter mig inspireras av Zygmunt Bauman, sociologins grand old man som avled för någon vecka sen. Bauman har skrivit om så svåra saker som att Auschwitz är en följd av moderniteten. Om vad som händer med människan, kollektivet, tryggheten och oron i en postmodern tid, om den kommersialiserade människan, om polariseringen.

Om att nu mer än någonsin måste vi föra dialog med varandra. Inte sitta i våra åsiktshagar och bygga staket mot dom andra.  

”Antingen fattar vi varandras händer eller så får vi dela gravar med varandra.” ur Retrotopia, Zygmunt Bauman, Stunt förlag 2017
Zygmunt Bauman 1925-2017

   

 

13 January 2017

Jussi Björling sköter magen - ​en historia om musikens verkan inom äldrevården

Dan innan julafton ska vi sjunga julsånger i köket. När jag kommer dit sitter Agnes i sin rullstol och rasar:

- Här får man aldrig någon hjälp! Jag har arbetat med barn och gamla i hela mitt liv. Inte behandlar man en människa så. Det spänner runt magen och jag har bett dom klippa upp resåret i byxan. Men dom struntar i mig. Jag flyttar härifrån!

Jag kopplar in piano, surfplatta och högtalare. Timmisarna Ali och Estrid som står vid diskmaskinen och jag frågar dem om vad som hänt. Båda skakar på huvudet. De har försökt förklara, säger dom. Men Agnes vägrar lyssna; hon har nog blivit förvirrad.

Jag går fram till Agnes och känner på resåret.

- Det är inte så hårt spänt. Du kanske har ont inuti magen? frågar jag försiktigt.

Agnes fnyser: - Tror du att jag är dum i huvet?

Sjuksköterskan pinnar förbi i korridoren. Kan inte hon i kraft av medicinsk auktoritet undersöka och lugna Agnes?

- Om jag hinner ska jag prata med henne säger syster. Men det är inte konstigt om hon har ont, hon har faktiskt inte kunnat gå på toaletten på bra länge.

Nu börjar folk strömma in från andra avdelningar. Jag kör rullstolarna så vi formar en ring i rummet. Agnes hamnar bredvid Dagny från en annan våning och dom delar på ett sånghäfte.

Den här gången ska vi sjunga de mer pretentiösa julsångerna. Jag sätter mig bakom pianot och vi går ut med ”Det strålar en stjärna”. Jag kikar på Agnes. Hon sjunger med. Kanske släpper hon tanken på hårt resår? ”Gläns över..”, ”Ser du stjärnan..” och de andra julfavoriterna.

- Ska vi avsluta med ”O helga natt” ? frågar jag.

- Det är väl härligt när Jussi sjunger den? utbrister Agnes. Han är bäst!

Med en surfplatta till hands har man alla sånger i världen och jag får fram ”O helga natt” med Jussi Björling. Strax fyller rösten rummet.

- Jag får gåshud, säger Agnes. Åååå så bra!

Alla är bekanta med sången och alla sjunger med. -” Fooolk fall nu neeeeedeeeer å priiiisa glatt din friiiiheeet. Å Heeeeeelggaaa Naaahaaatt!”

Temperaturen stiger. Jag följer musiken med stora gester och Agnes friska arm vevar med så hela kroppen gungar. Till slut skrattar vi allesamman med tårarna trillande. Det är som en rockkonsert.

När vi bryter upp bubblar energin i rummet. Agnes upptäcker att Dagny liknar en gammelmoster och vill träffa henne igen. De kramar om varandra. Flera småsjunger i rullstolarna på vägen ut. Jag kör bort pianot men lämnar surfplattan med julmusik på.

Några timmar senare tittar jag till Agnes i köket.

- O vad härligt det var med musiken och Jussi! Sen gick jag på toaletten och det bara... säger Agnes.

- Du behövde inte klippa upp någon resår?

- Nähe.

Vi fnissar.

- Så Jussi Björling hjälpte din mage?

- Jaaaa. Du vet, hela jag kom ju igång!

Allt är sant och taget ur verkligheten.

Verklighetens Agnes, som liksom de andra heter något annat förutom Jussi Björling; har läst och godkänt historien för publicering.

Fakta: Jussi Björling, 1911-1960 världsberömd svensk tenor.

Varje julafton vid tolvslaget brukar man på radio spela ”O helga natt” , (kallas också ”Adams julsång” efter kompositören Adolphe Adam)

När vi sjunger aktiveras alla delar av andningsapparaten; mun, läppar, tunga, käkar, lungor, bröstkorg, diafragma och bäckenbottenmuskulatur. Vid utandning rör sig diafragman nedåt i kroppen som ger den goda effekten av tarmmassage.

Ingenting engagerar så många delar av hjärnan som musik.

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni