"Att lystra till klanger från tysta melodier"

Döden. Hur ser den egentligen ut? Ser vi den, i vitögat? Den verkar ha förlorat sin roll som en naturlig del av livet självt. Göms ofta undan, undviks, skrämmer. Vi har blivit ovana vid att föra de viktiga samtalen; kring sjukdom, död, sorg och tröst. Oavsett om den är väntad eller oväntad, om den sker snabbt eller långsamt, så berör och stör den. Döden är svår att hantera.

Vi som möter den oftare än andra får en viss vana. Vi känner igen och är beredda. Många närstående kan ha mycket svårt att hantera det. Förlusten. Sorgen. Frustrationen. De står plötsligt inför något de inte kan kontrollera. Är på en plats de kanske inte varit på förut, i ett skeende de inte kan styra över. Saker händer som de inte känner igen, kanske aldrig tidigare upplevt. De flesta har aldrig sett en död människa. Aldrig heller bevittnat själva dödsögonblicket. Lika unikt som när vi föds.

Det kan vara en död som är väntad. En lång tids sjukdom som nu äntligen ska få sitt efterlängtade slut. Sorgeprocessen har kunnat få ske längs med vägen. Alla är beredda och en dimension av längtan och ibland nästan förväntan kan finnas i rummet.

Men många gånger kan döden komma som en total chock för alla inblandade, även för den döende själv. Diagnos kan ha kommit för bara några veckor sedan och snabb progress av sjukdomen gjort det omöjligt för alla att ta in, förstå, hänga med. En till synes frisk kan rasa och bli döende på någon månad. Ibland snabbare än så. Tid har inte funnits till någon som helst bearbetning. Nu står och sitter de närstående förtvivlade i en tät cirkel kring den döende och klappar tafatt, försöker trösta, mata, lindra. Håller ihop sig själva genom omsorg för den döende.

De gångerna har vi som vårdar en extra svår utmaning. Här måste vi gå så varsamt fram men ändå vara raka och tydliga med vad vi kommunicerar. Vi måste bygga upp tilliten. Få den älskande innersta kretsen att förstå att hoppet är ute. Att stunden närmar sig. Vi måste stå rakryggade och inte väja för blicken när någon förstår just det. Ofta en närstående, ibland den döende själv. För även den sjuke kan vara ovan. Oerfaren i att umgås med kroppsligt förfall och förlust av funktioner. Den egna stundande döden kan vara det första mötet med just livets avslut. De närstående och den döende kan vara lika vilsna och otrygga, lika rädda inför vad som ska komma.

Vi som vårdar i livets slut får aldrig låta oss bli för bekväma i dödens närhet, inte helt avslappnade. Vi måste vara lyhörda och för det krävs öppna sinnen. Ibland behöver vi tassa på tå, ibland storma till undsättning. Vi måste göra allt för att uppfatta det som av ovana och rädsla inte uttalas, envist fortsätta arbeta med öppna hjärtan och famnar. Det är en konst och en ibland slitsam och krävande uppgift. Vi orkar inte alltid fullt ut. Men vi försöker. Vi försöker. Vi lyssnar inåt och utåt, lystrar till klanger från tysta melodier. Ständigt lyhörda. Ständigt prövande orken.

 Petra Hellberg, sjuksköterska på Bräcke hospice Helhetsvården

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni