BLOGG: Vem bestämmer vad som är ett hem?

Samhällsdebatten kring särskilda boenden som råder nu gör mig orolig och ledsen. Vi har hört att åtstramningen inom personlig assistans tvingar föräldrar att lämna bort sina barn till boenden. Uppdrag granskning hakar på och visar de mörkaste sidorna av särskilda boenden. Jag blir beklämd och tänker på alla de familjer jag träffat genom åren, som inte haft något alternativ kvar. Där särskilt boende blir en lösning för barnet som räddar hela familjen.

Jag tänker till exempel på föräldrarna som satt hos oss och grät för att de inte klarar av att ha sitt barn hemma. Barnet har autism och enormt stort behov av att röra sig, stora delar av dygnet. Om barnet inte får det blir hen orolig och låter. Så mycket och på ett sådant sätt att föräldrarna inte klarar av det, trots att de köpt in hörselskydd. Men, barnet älskar att vara hos oss på Bräcke diakoni! Att ha möjlighet att gå runt i våra stora utrymmen, både inne och ute. Dessutom får föräldrarna en chans att återhämta sig.

Jag önskar att familjer kunde få lov att välja det som passar just dem och deras barn, utan att behöva ha dåligt samvete och utan att dömas.
Men så ser det inte ut idag. Handläggarna på kommunen, för den familj jag tänker på, säger att barnet ska hem. Att det ska vara i sin familj. Trots att vi vet att varken föräldrarna eller barnet mår bra av det. Klart man önskar att alla barn skulle kunna bo hemma, men verkligheten ser inte ut så. Det måste få finnas olika lösningar, för olika familjer.

På Bräcke diakoni har vi haft särskilt boende för barn med funktionsnedsättningar sedan lagen om särskilt boende infördes. Innan dess hade vi elevhemsboende för barn och unga som gick i skolan hos oss. Som tur är har verksamheten och kraven på verksamheten utvecklats mycket genom åren. Vi som driver ett särskilt boende idag får tät tillsyn från Inspektionen för vård och omsorg. De gör både föranmälda besök och oanmälda inspektioner, flera gånger per år. Med all rätt ställer man höga krav på kvalitet när det gäller särskilt boende. Det här är en verksamhet där barn ska få tillbringa stora delar av sin uppväxt. Och en verksamhet som föräldrar gett ett enormt förtroende till.

Men debatten i samhället präglas av en syn på att särskilt boende är ett ”ont måste” för personer som inte kan bo hemma, när man drar in assistansen eller att föräldrar tvingas att lämna bort sina barn. Program som Uppdrag gransk-ning framställer boenden som rena fängel-ser där inte ens medarbetarna själva skulle vilja ha sina anhöriga. Givetvis kan det finnas missförhållanden. Och det måste självklart lyftas fram så att det kan åtgärdas.

Men bilden som visas upp är ingen bild jag känner igen. Jag har en helt annan. Jag ser fantastisk personal som är med och skapar ett ”hem” som präglas av trygghet, delaktighet och som ger barnen möjlighet till nyfikenhet och utveckling. Jag ser också att vi ger en möjlig väg framåt för mammor och pappor som inte sovit en hel natt på många år och som inte längre orkar vara föräldrar. Varken till sitt barn med funktionsnedsättningar eller till syskonen. Familjer som under lång tid gjort allt för att det skall fungera hemma. Här finns denna möjlighet som självklart kan innebära en stor sorg, över att inte kunna leva tillsammans, men också en enorm lättnad. Och kanske en ny början, på ett bättre liv, för hela familjen.

Gisela Alftrén, dirftområdeschef Barn & Ungdom, Bräcke diakoni

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni