En medmänniska i rätt tid

”Du kom i alla fall!”
”Självklart, klockan är ju elva!”

Ibland har man helt enkel inget val. Claes-Henrik hade tagit i med alla sina krafter från kanten av Skeppsbron i en önskan om att landa snyggt och graciöst på skärgårdsbåten som redan lagt ut en bra bit från kajen. Till färjan som skulle ta honom och Boel ut till stugan. De hade kommit överens om att vara på plats i tid, för båten skulle ju inte vänta. Klockan elva och ingenting annat var det som gällde. Därför var det inte så överraskande för någon runt hamnstråket som sett hans långa språngmarsch att han nu vevade med armar och ben för att hålla sig flytande i det kalla vattnet nedanför de lossade trossarna istället för att stå bredbent och cool vid relingen. Men Boel är glad över att han kom och hon ser att han inte verkar bry sig särskilt mycket om att de blöta kläderna börjar kännas tunga runt kroppen. Han är ju där i rätt tid – trots allt. Och slutscenen från ”Morrhår och ärtor” dröjer sig kvar i leendet hos biobesökarna när de lämnar salongerna även den här kvällen.

Ibland har vi helt enkelt inget val. Avståndet är för långt, men viljan att nå fram gör att vi hoppar ändå. För många år sedan var jag just klar med en utbildning för ett ideellt uppdrag i en telefonjour. Den första natten fick jag ett samtal och en livsberättelse som jag aldrig kommer att glömma. Det fanns inte någon metod i hela världen som kunde förvandla mig till den där perfekta medmänniskan som alltid når fram på rätt sätt i rätt tid för att komma med tröst och lindring. Samtidigt fanns det heller inget val att bara lägga på luren. Det var som att få ett prov utan några lektioner före. Det fanns inte mycket att hålla sig i förutom att hålla kvar och låta örat vara öppet. Kanske blev det den bästa lektionen jag kunde få. För strax innan samtalet var över minns jag ett varmt och vänligt skratt som fyllde mitt lager för resten av nattens samtal och för lång tid framöver.

Ibland har världen helt enkelt inget val. När de vardagliga självklarheterna för hur livet pågår plötsligt lämnar kajen, måste världen backa och ta ny sats för att försöka ta sig ombord igen. Det blir kanske till och med nödvändigt att lämna kvar en del på fastlandet för att lyckas med att hålla sig flytande. Under de senaste månaderna har en de mest vedertagna idéerna om hur världshandeln bäst fungerar börjat omprövas. Bilindustrin var en gång bland de första att omfamna metoden ”Just-In-Time”, som bygger på att effektivisera sin produktion genom att ha rätt sak på rätt plats i rätt tid. En grundförutsättning för detta var att inte ha något eget lager, utan istället köpa in varor i mindre partier från andra länder, skräddarsytt för den beställning som kunden för dagen hade. I helgen förutspår en av Sveriges tyngsta näringslivsbilagor om att företagen efter Corona-tid kommer att byta spår och bygga upp egna lager igen: ”Svagheterna med ”just-in-time” produktion på andra sidan världen blottades med krisen.”   

Ibland blir vi medmänniskor i rätt tid, på rätt sätt och på rätt plats. Andra dagar upplevs det som att vi agerar för sent eller för tidigt. Oavsett vilket har vi oftast vågat hoppa trots att vi riskerar att hamna i vattnet. Kanske är det för att viljan till medmänsklighet är beroende av sina lager. Vårt lager av kunskap, gemenskap och erfarenheter, vårt lager av möten med människor, vårt lager av minnen och tankar, vårt lager av nära relationer och det enkla i vardagen. Alla dessa lager gör oss simkunniga även när allt inte blir perfekt eller så som vi hade tänkt oss. Lagret av erfarenheter har dessutom en förtjänst till; det gör att vi vågar hoppa igen om det skulle behövas. För det är så mycket svårare att stå ut med tanken på att leva i en värld där viljan att se och kraften att förändra inte existerar.

Peter, diakon

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni