Från Idékraft: Rastlös själ vill göra väl
Detta är en artikel från Bräcke diakonis tidning idékraft som utkommer med två nummer per år. Hela tidningen kan du läsa digitalt här.
Ett möte med en pojke som for illa – och en känsla av att vilja göra mer. Det var vad som fick Kalle Pettersson att överge den spikraka kärriären inom media för att återvända till ett jobb inom vården.
Det började på psykakuten. En god vän till Kalle, eller Carl Pettersson som han egentligen heter, fick en psykos och Kalle tog med honom in till sjukhuset. Där jobbade en annan av Kalles vänner och han blev så imponerad av hur väl Kalle tog hand om sin sjuka kompis. Hur omhändertagande han var.
– Han sa att jag verkligen borde jobba inom vården. Sedan pratade han med sin chef, och sedan fick jag jobb.
En ren slump, en tillfällighet som med så mycket annat i Kalles yrkesliv. För det här var många år sedan. Och han har inte varit kvar i vården under alla år som gått sedan dess. Det blev en resa som fotograf och filmmakare också. Men även där hamnade han utan att ha haft någon tydlig strävan. Den karriären började med att han fick sitt första barn.
– Jag lånade en kamera för att jag ville fotografera min son. Och så visade det sig att jag tyckte det var väldigt roligt.
Lusten fick styra. Han fotograferade allt mer och efter några år så valde han att starta eget, som fotograf. Utvecklande och spännande, men även enormt tidsödande.
– En kompis frågade om jag kunde filma också. Och då sa jag ärligt att jag aldrig gjort det, men att jag i teorin hade koll på unge-fär hur det går till. Han gav mig chansen och jag fick göra hans musikvideo. Sen rullade det på även med film. I en väldig hastighet dessutom. Kalle fick resa mycket och göra allt större produktioner. Han fick följa det svenska bridgelandslaget och hans foton publicerades på det italienska modehuset Vouges webb. Men till slut var det inte längre lusten som styrde. I takt med att uppdragen blev större blev det kreativa utrymmet allt mindre. Kalle drog i handbromsen och vände åter blicken mot vården.
Nu står han precis i startgroparna för att börja ett nytt jobb på Bräcke diakoni. En tjänst där han kan kombinera sin erfarenhet från mediavärlden med sina erfarenheter från vården. På Daglig verksamhet Falkenberg, dit personer kommer som på grund av en funktionsnedsättning har svårt att komma in på den vanliga arbetsmarknaden, ska det nu gå att välja att syssla med media. Med Kalle och hans kollega Anette Törnqvist som stöttepelare.
– Vi vill skapa en sysselsättning som ligger i tiden som kan kännas kreativ och inspirerande för våra deltagare. Jag vill att de ska känna att de är med och skapar något, och få uppleva glädjen i det. Många som kommer till oss har mött många misslyckanden i sina liv. Jag vill ge dem en chans att lyckas.
Enheten kommer kallas Passagen media och målsättningen är att det ska vara på riktigt med verkliga uppdragsgivare. Kalle är tydlig med att jobbet inom vården är precis lika viktigt och utvecklande som hans karriär inom media. Annars skulle han inte kommit tillbaka. Han är en rastlös själ och det han gör vill han göra ordentligt.
– Jag hade inte tagit vilket jobb som helst. Jag klarar inte av att bara sitta på en stol och rulla tummarna. Jag måste bli utmanad. Det måste ge mig något. På Bräcke diakoni blev det möjligt.
– För första gången var det någon som lyssnade på vad jag hade att erbjuda. Båda cheferna är oerhört lyhörda.
Att det ändå är vården och att arbeta med människor han kommer tillbaka till tror han bland annat har att göra med en upplevelse tidigt i yrkeslivet. En upplevelse som påverkade honom mycket. Han jobbade med en pojke som blev helt felaktigt bemött.
– Personalen hade inte tillräcklig kunskap om hans problematik så han blev totalt missförstådd. Det blev fullständigt kaos kring pojken. Och då vet jag att jag tänkte att jag måste hjälpa, jag måste utbilda mig och andra. För jag vill hjälpa den här pojken att få ett bättre liv. Han tänker fortfarande ofta på pojken och hur det kan ha gått för honom.
– Tyvärr kan jag inte förändra det som hände honom. Men jag kan finnas där för andra idag, så som jag önskar någon hade funnits där för honom.