Från idékraft: Stor glädje och stark sorg - under ett och samma tak

Vi måste alla förhålla oss till döden. Men för den som bor på hospice så är döden mer än något diffust överhängande som vi försöker skaka av oss. Det är en realitet – och ofta inom en snar framtid. Trots det, eller kanske tack vare det, så är livet i allra högsta grad närvarande.

Det första som möter blicken innan för dörrarna på Bräcke hospice Helhetsvården är det tända ljuset. Inte ett tänt ljus, vilket som helt, utan just det ljuset som brinner när någon i huset nyligen har dött.

Det är ingen ovanlig syn här, ändå berättar sjuksköterskan Emelie att hon alltid får en speciell känsla i kroppen när hon ser att ljuset brinner. Hon känner vördnad när hon går in.

 – Visst får man ett annat förhållande till döden när man jobbar här. Men den dagen man inte berörs alls, då ska man inte jobba kvar.

 Emelie har jobbat här i två år. För henne var det ett självklart val, men när hon tänker tillbaka på sin utbildningstid så var det inte ett så vanligt val. De flesta var intresserade av akutsjukvård, att få åka ambulans eller få vara på en akutmottagning där det är högt tempo. Även här uppstår akuta situationer, men stillheten och lugnet präglar ändå verksamheten. Här finns möjlighet att få avancerad sjukvård, men det är inget sjukhus.

Emelie växlar några ord med kollegorna inne på expeditionen innan hon går vidare till ett av rummen som idag står tomt för att förbereda det för nästa gäst. Det var faktiskt i ett sådant här rum, precis här på Bräcke diakonis hospice, som Emelie bestämde sig för att bli sjuksköterska. Då var hon här som närstående, hennes morfar var här som gäst.

– Det påverkade mig mycket. Morfar hade det väldigt bra här och vi blev alla så väl omhändertagna.

Arbetssättet på ett hospice skiljer sig i hög grad från det på exempelvis ett äldreboende. Det handlar givetvis om kompetens och specialistkunskaper, men inte bara. En stor skillnad är förhållningssätt. Som att allt utgår från gästen, inte från verksamheten. Det finns inga rutiner eller scheman som hör till hospicet. Hur dagen ser ut vet man som medarbetare först efter att ha stämt av vad gästerna vill och orkar.

– I början var det en utmaning, att aldrig veta hur dagen skulle se ut. Men jag vande mig snabbt och nu känns det helt självklart, säger Emelie.

Mitt emot henne står kollegan Maria. Med snabba, vana rörelser bäddar de sängen, som kanske är den enda möbel i rummet som skvallrar om att det inte är ett boende, vilket som helst.

Maria har jobbat här i 19 år. Och hon har inga planer på att sluta. Det hon lyfter som unikt och det som får henne att vilja stanna är att här får saker ta tid.

– Här måste allt bli rätt. Det finns ingen andra chans, säger hon.

Rent konkret handlar det ofta om att ta sig tid att prata, oavsett när behovet av ett samtal dyker upp. Det ingår i jobbet att stanna upp och fånga den tråden, när en gäst eller en närstående söker stöd.  

Maria berättar att hennes arbetsplats förändrats under de två decennier hon varit där. Idag är vårdtiderna oftast kortare och behovet av avancerad sjukvård större. Men trots att vissa bara stannar några dagar är varje människa och varje möte unikt.

– Vissa människor kommer man väldigt nära, även om det bara rör sig om en kort tid.

När man vet att dagarna som finns kvar i livet blir känslorna mer intensiva än annars. Det finns de som först här blir sams med en närstående, efter flera års osämja. Eller som har en dröm om något de vill göra, innan livet tar slut. Just på den punkten försöker medarbetarna att göra vad de kan för att uppfylla de drömmarna. En gång var det en gäst som ville få känna sin hästs mule i sin hand en sista gång. Det löste man genom att hästen fick komma till området och sticka in sitt huvud genom fönstret.

Maria minns ett annat starkt ögonblick. Hon går ut i korridoren och pekar mot samtalsrummet längst bort. Ett rum med stora fönster och utsikt över de majestätiska ekarna i parken utanför.

– Där har jag varit på bröllop. Det var en gäst som gifte sig här. Det är ganska många år sedan nu men det kommer jag aldrig glömma. Det var så vackert och jag är så tacksam att jag fick dela den stunden, säger hon.

På andra sidan korridoren, bakom en annan dörr, bor Ulla. Hon är 92 år, men blicken säger något annat. Där syns de yngre versionerna. Hon sitter i soffan med dottern Kristina intill. Det är så det brukar se ut på onsdagar.

– Vi brukar fika och sitta och prata. Ibland har Kristina med sig något gott att äta. Det är fint med sällskap, säger Ulla.

De två finner stöd och tröst i varandra. Det är inte länge sedan Ullas man och Kristinas pappa dog. Kristina och hennes systrar förstod att något var fel när de inte kunde nå honom på telefon. När han hittades satt han vid köksbordet med sin frukost framför sig. Det hade gått fort.

– Det var en chock. Allt vårt fokus var på mamma och hennes sjukdom, så dog plötsligt pappa. Vi hängde inte med alls, säger Kristina.

Men även om det var en chock för familjen så konstaterar både Kristina och Ulla att det ändå var skonsamt för honom. Han slapp både sjukdom och lidande.

Själv har Ulla varit sjuk i flera år. Det är lungcancer. Det var på ett återbesök på onkologen på Sahlgrenska sjukhuset som det stod klart att hon inte skulle få komma hem igen.

– Det blev ett det ett mindre lyckat besök, eftersom jag inte kom därifrån, säger Ulla, med ett lätt leende.

Hon har mycket humor. Och ett till synes gott humör, trots en svår situation.

– Jag vet att detta är slutstationen. Det är jag på det klara med. Men jag tycker att jag gör det bästa möjliga av en dålig situation. Det är ingen idé att gråta – det blir inte bättre av det.

Hon har ett strakt psyke, konstaterar dottern. 

Väggarna i rummet går i en mjukt grön färg. Det är tidig eftermiddag och på bordet står kaffe och kakor. Ulla har sin syrgas runt halsen, och på armen sitt larm. Men även om personal bara är ett knapptryck bort så klarar Ulla mycket själv fortfarande.

Kristina säger att det ändå är en stor trygghet att ha sin mamma här. Även om hon klarar mycket idag så finns det mer hjälp och stöd att få, om det behövs, längre fram. De båda talar varmt om personalen.

 – De har ett starkt engagemang och de gör sitt jobb med all heder, säger Ulla.

På Bräcke diakoni finns två diakoner som utgör en särskild avdelning som kallas Andrum. En av de två diakonerna, Peter Lendefors, jobbar på Helhetsvården två eftermiddagar i veckan. Han finns där som stöd, till både gästerna och deras anhöriga. Det är något som Ulla uppskattar.

– Han brukar titta in med två koppar kaffe och kolla läget. Sen brukar vi lösa korsord tillsammans. Jag behöver någon som kan vara mina ögon åt mig. 

Innan vi lämnar Ulla vill hon skicka med, att även om hon verkligen trivs, så är hon inte nöjd med allt. Maten kunde vara betydligt bättre, menar hon.

– Det är ris och pasta nästan varje dag. Ibland två gånger på en dag. I min generation är det inget som uppskattas.

Det finns ingen tvekan kring att hon menar allvar. Men även när hon menar allvar så gör det med ett leende.

 

 

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni