Hon flydde kriget med sin tonårsdotter

Victoria och Vlasta bor i dag på vårt boende för personer som flytt Ukraina. Det här är deras berättelse om lättnaden över att ha lämnat sitt hemland och lyckan över att ha påbörjat ett nytt liv här i Sverige, Men det är ockjså en historia som rymmer skam och skuld. 

En grön Kånken från Fjällräven hänger på väggen i det lilla rummet som precis rymmer två sängar och ett litet bord och ett kylskåp.
Den har Vlasta köpt hemma i Odessa i Ukraina. Med undantag för lite kläder så är det få saker som de har med sig från sitt tidigare liv. Livet där Vlasta gick på college och studerade juridik och mamma Victoria jobbade som undersköterska.
- Jag var fri och hade hopp då, säger Vlasta.
Orden hänger kvar i luften en stund, innan det plötsligt rusar in några barn och klättrar upp i Victorias säng. De skrattar och hoppar innan en kvinna kommer och lockar iväg dem att leka någon annanstans.

Natten 24 februari 

De berättar om dagen som förändrade deras liv. Natten 24 februari vaknade Vlasta av kraftiga ljud och smällar.
- Jag rusade in till mamma och sa att kriget har kommit. Men hon sa bara åt mig att gå och lägga mig igen. Hon hade inte hört något för hon var trött efter att ha kommit hem sent från jobbet, berättar Vlasta.
Hon visar bilder på mörka moln kring det höga lägenhetshuset som de bodde i och kolonner av bilar som lämnar stan. Själva stannade de till en början i Odessa och öppnade sitt hem från personer som flytt från deras tidigare hemstad Cherson som utsattes hårt i början av kriget.

 "Hennes händer skakade"

Men till slut gick det inte längre att bo kvar.
- Det var inget lätt beslut att fatta, men vi var tvungna. Det blev trångt i lägenheten och varje gång sirenerna ljöd så skakade Vlastas händer. Jag gjorde det för henne, för hennes psykiska mående, säger Victoria och tittar på sin dotter.
Med tåget som vanligtvis tar tolv timmar, men nu tog 24 timmar, tog de sig till över gränsen till Polen. Därefter färdades de i bil och på en stor båt som tog dem till Göteborg.
Via appen Whatsapp sökte de upp ukrainska grupper här, bland annat ukrainska skolan, som gav råd om vart de skulle ta vägen. De kom till Migrationsverket i Kållered, strax söder om Göteborg.

Känner tacksamhet

Nu har de bott tre månader idet boende som Bräcke diakoni driver.
- Vi har bästa rummet! Konstaterar Victoria.
Titta! säger hon och drar undan den röda tunna syntetgardinen och blickar upp mot skogen. Jag tycker om att vi är så nära naturen. Jag ser till och med djur här! Så nära naturen kom jag aldrig hemma.
Varje dag besöker Victoria kyrkan på området och ber en bön på ukrainska. Hon försöker lära sig svenska, men det är svårt. Vlasta har haft lättare för det. Hon förstår och pratar redan bra. Samtidigt har hon återupptagit sina studier från sitt college i Odessa på distans. Victoria pratar dock fem andra språk och hoppas det kan vara en tillgång i jobbsökandet.

Dubbla känslor för sitt nya liv

- Ibland skäms jag över att vi har det så bra, säger Victoria och tar åter upp telefonen och visar en bild på sig själv och tre leende vänner. En av dem blev skjuten i en bil. Skottet träffade strax under högra axeln och armen fungerar inte längre som den borde. En annan går fortsatt till jobbet i Cherson som undersköterska varje dag.
Det är brist på mat, el och kläder. En vän som var journalist tvingades ta värvning och försvara landet. En annan var med och befriade Cherson.
- Befrielsen av Cherson var jätteviktig. Vi ukrainare värnar om vår frihet. Vi kan inte bara ge upp. För då kan vi inte leva, säger Victoria. Både mor och dotter trivs på boendet och tycker det funkar bra att dela kök och dusch med landsmän.

- Här kan jag gå som jag vill och välja vad jag ska äta. Jag gillar inte svenska köttbullar och så har ni så sås allt, utbrister Vlasta och jämför med hur det var på boendet på Migrationsverket där de var tvungna att äta allt som serverades.
Men även om de båda anpassat sig till livet i Sverige så vill de hem så fort kriget är över. När vi frågar Victoria om hon har några råd till sina landsmän så säger hon.
- Var tacksam och ge inte upp. Tro på att det kommer bli bättre. Be till Gud. Tänk att varje dag kan du lite bättre. Det är okej att vara ledsen, men inte att vara ledsen hela tiden.

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni