#jagärBräckediakoni "Jag trivs så otroligt gott där jag är"

Alla som jobbar på Bräcke diakoni i Angered känner till Bossebussen. "Utan den vore vi ganska hjälplösa på Riksgymnasiets elevhem och på habiliteringen", säger en av medarbetare. Och utan Bo Agardh skulle den inte rulla! Möt vaktmästaren i Angered som är en av alla pusselbitar som skapar Bräcke diakoni. 

”I början var jag lite osäker, hur jag skulle bete mig mot eleverna. Jag hade inte träffat så många med den här typen av funktionsnedsättningar och jag ville inte göra fel. Men det gick snabbt över. Det är inte så komplicerat. De är ju helt vanliga ungdomar. Vissa vill snacka, vissa vill bara ha hjälp med en sak och få vara ifred.

Jag sökte tjänsten när jag jobbade som snickare, i det som då hette Östtyskland. Men det passade mig inte så bra, eftersom jag skulle bli pappa här hemma i Sverige. Jobbet var inte heltid först, men blev det så småningom.

Att jobba som vaktmästare är väldigt varierande. Det är det jag gillar, att varje dag är unik. Det kan det handla om att måla, flytta sängar, köra elever eller fixa så att eleverna har rätt utrustning. Det ska vara anpassade grejer. Höj- och sänkbara bord. Jag hjälper också till att meka med rullstolar och permobiler. Jag gör det jag kan. Tar det stopp kan jag alltid kontakta Hjälpmedelscentralen, de känner mig vid det här laget.

Mina kollegor är ju här ute på Riksgymnasiet i Angered, där Bräcke diakoni driver habilitering och boende. Men jag har också kollegor på fastighetsavdelningen. Så känns det i alla fall. Jag jobbar ju på en väldigt kvinnodominerad arbetsplats, så det kan vara kul att snacka en stund med Martin och Anders. De är så goa killar. Vi har stor hjälp av varandra. En av dem är elektriker och en är rörmokare. Så med mig som snickare så fixar vi det mesta!

Ett tag jobbade jag faktiskt på fastighetsavdelningen. Jag har också varit utlånad till vårt rehabcenter i Ljungskile, Treklöverhemmet. Det gillar jag med Bräcke diakoni, att man får möjlighet att prova på saker. Under en tid testade jag faktiskt att jobba som snickare igen, på en snickerifirma. Det blev ett par månader bara. Det var ingen tvekan om att jag ville tillbaka. Jag trivs så otroligt gott där jag är. Vi har så bra stämning. Dessutom ger det så mycket att jobba med ungdomarna här. Får jag gissa så blir jag kvar till pensionen. Jag jobbar gärna tills jag är 67 år.

Många förknippar mig med bussen vi har här ute. Med den kör jag allt möjligt. Det kan vara post, grejer som ska hämtas och lämnas på huvudkontoret eller elever som ska på vårdbesök. Buss har vi haft sedan jag började, det är 25 år sedan nu. Så kanske inte så konstigt att den kallas Bossebussen….

Det finns många goa minnen från mina år här på Bräcke. Men jag minns särskilt en händelse som jag fortfarande kan skratta gott åt. Det kom en elev och frågade efter mästaren. Det var ingen som fattade vem han menade. Men han upprepade bara att han ville få träffa mästaren. Efter en lång stund kom det fram att det var vaktmästaren han menade – att det var mig han ville träffa! Just den gången var det jag som var mästaren.”

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni