"Något är alltid en större skillnad än inget"

Rakel Lornér är Bräcke diakonis nya projektchef. Det är hon som, tillsammans med projektledare och projektmedarbetare, ser till att våra Arsfondsprojekt gör största möjliga nytta för de vi finns till för. Här följer några tankar ofrån en nybliven projektchef. 

Vi vill så mycket! Och vi tror på det vi gör, att det gör skillnad. Vi vill, i alla fall, verkligen; att det vi gör, gör skillnad. Det är ju det som ibland är så svårt. När man bjuder in till samtal och ingen kommer. Eller ännu värre, man bjuder in till samtal och får hur många anmälningar som helst. Herregud! Är det ett svart hål där ute?

Och man börjar undra om ens uppgift är en tesked i Sahara. Det är då vi behöver säga till varandra; att våra spretiga fingrar kan göra något. Och något är alltid en större skillnad än inget.

När jag tänker på oss, allt det vi gör, så ser jag en SÅ tydlig gemensam nämnare. Vi tar folk på allvar. Oavsett vad det handlar om. 

Vi lyssnar med himla stora öron, oskyddade ögon. Och det finns inga rutinmässiga, organisatoriska, avtalsmässiga, ”det sitter i väggarna” att gömma sig bakom. Det är därför vi behöver varandra. Att hålla i, ibland.

När vi tar folk på allvar. Kvinnan till exempel. Vars härliga gubbe hon levt med, bråkat med, älskat med ett helt liv blivit konstig. Hur skall hon koppla om i huvudet, från en stund till en annan? Från apodos - till oxytocin och gos? Hur gör man det?

Vägen känns oöverstigligt lång. Blandade, opratade, känslor skvätter längs väggarna, när ingen ser på.  Ibland händer det att hon låtsas att hon inte hör hans rop på hjälp. 

Just det där hittade jag på, men det är så livet är, på riktigt, och vi tar det på allvar.

Jag tänker också på alla de där föräldrarna som inte känner sig så himla inkluderade. I den där officiellt inkluderande öppna förskolan. Där ALLA barn är välkomna, precis som de är. Och visst hade det varit roligt om hela världen var fantastiskt anpassad och tillgänglig, för alla. Men det är ju som det är...

Och det är väl ändå föräldrarna som inte känner att det funkar för dem, som kan avgöra om det funkar. Och om det inte funkar, så funkar det ju inte. Och jag tänker att vi har en ganska modig haka när vi undersöker vad segregering betyder för folk. Oavsett om det passar in i tidsandan eller ej.

När jag ändå är inne på inkludering… Hur skulle det vara för dig att dagligen få svaret ”God dag, Yxskaft” oavsett vilken fråga du ställer. Att varje dag komma till jobbet och berätta; ja, även idag behöver jag mitt skrivbord, och gärna en stol om det går för sig… Och Nej! Jag kommer inte att äta upp din matlåda bara för att jag är på väg till toaletten, då har du tolkat mig fel…

Om vi skall ta mänskliga rättigheter på allvar så gäller även den mänskliga rätten att kommunicera. Även om du inte är den allra lättaste att förstå sig på. Och ja, tänk! Varje människa äger sin egen information om sig själv. Man får faktiskt berätta saker om sig själv. Man kan t.o.m. samla viktig information om sig själv i en app. Hm…  Det låter som en självklarhet, och det är såklart en ganska självklar självklarhet för de allra flesta av oss, men hoppsan, INTE för alla. Det vill vi göra något åt.

Jag tänker också på alla de där kvinnorna, för det är mest kvinnor, som nästan aldrig i hela sin vårdtagarkarriär har blivit tagna på allvar. Tänk vad som händer med en, när man år ut och år in blir hänvisad till psykologen för att ta hand om de feta låren. Ursäkta mitt krassa språk, men det är en ganska krass verklighet för ganska många.

Lena Hallengren ropar ut på TV: Att dessa kvinnor skall vi från och med nu ta oss an på något sätt. Det handlar om jämlikhet i vården och genusperspektiv, säger Lena. Det är ju faktiskt ändå en tröst. Men det är inte en lätt dörr att öppna. Det är det inte. Men vi väljer att ta dessa kvinnor på allvar. Även i uppförsbacke.

Och sedan det där evinnerligt tröttsamma stigmat kring psykisk ohälsa. Att det skall vara så vansinnigt svårt att ta sig förbi.

Det visade sig finnas ganska mycket specialiserat föräldraskapsstöd. Jättebra grejer, verkligen, som kanske inte riktigt alltid upplevts som så väldigt, väldigt jättelätt tillgängligt… Så vad händer om vi frågar folk?  Vi frågar och frågar, gnetar och stretar, funderar och skapar. Sedan bjuder vi in.

Det dröjer ett par dagar, sen är det 7000 visningar på Facebook och grupperna är fulla. Uppenbarligen vill föräldrar få stöd i att prata med sina barn om opratade saker. Även folk med psykisk ohälsa. Det behöver inte alltid vara svårare än så. Att hjälpa folk över den där första obehagliga tröskeln. För det känns kanske ändå ganska tryggt och jordnära, det där med en studiecirkel. Det kan jag nog våga.

På vårt korttidsboende Mellangården säger de som bor där ungefär likadant. Hur pratar man med sina vänner om mental ohälsa så att de förstår. Åh, vad de som bor på Mellangården önskar att folk förstod! Att de själva förstod. Att psyket kan vara lika sjukt som cancer. Åh, vad de önskar att folk skulle fatta. Att man inte väljer att ta extra lång tid på sig att läka, bara för att jävlas. En önskade innerligt att folk skulle förstå det där med tiden. ”Anhöriga kan nog behöva väldigt konkreta bilder för att de skall förstå. Typ: Man kan ju inte skälla på ett träd, och tro att det växer snabbare för det.” 

Vi får värdefulla insikter och berättelser. Vårt jobb är att förvalta och vattna dem väl, så att de växer vidare, i andra människor utanför oss själva. Vi har fått förtroende och resurser för det.  Vi förvaltar röster som kanske inte alltid har förmågan att formulera sig särskilt högt, eller lättläst heller för den delen.

Vårt ansvar är också på riktigt, och det tar vi på allvar.

/Rakel

 

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni