Närhet och levande ljus

Det blåser på kyrkogården och det börjar skymma. För tredje gången kupar jag handen runt värmeljuset i ännu ett försök att förhindra ett snabbt utslocknande. Lågan flämtar och kastar sig trotsigt när jag ställt mig med ryggen åt kastvindarna och långsamt placerar ljuset i lyktan. Jag står kvar en stund och vill på något sätt försäkra mig om att ljuset inte kommer att slockna direkt när jag gått därifrån.

Men kyrkogården omsluter alla ljus under allhelgonahelgen oavsett hur länge de brinner. Just därför att de är minnen av nära, levande relationer. Några som slocknade snabbt, andra som hade en intensiv glöd men ibland var på gränsen att släppa taget om lågan. Och de som fick brinna högt och klart hela vägen ut.

Några dagar i veckan möter jag gäster och anhöriga på vårt hospice. För många som befinner sig i livets slutskede och deras anhöriga är det närheten som betyder mest. Jag kan inte sluta förundras av hur möten blir till när livet är som allra skörast.

Närheten av vänner, anhöriga och de människor som vårdar, blir tillsammans den kupade handen runt ett tunt ljus som får lysa i ett rum. Både döden och livet blir värdigt när närhet och omsorg om relationer blir avgörande för våra val. Av möten i livets slutskede kan vi få lära oss att vara rädda om närheten i livets alla andra skeden.     

 

Peter Lendefors, diakon

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni