På väg tillbaka - med varandra som stöd

Detta är en artikel från Bräcke diakonis tidning idékraft som utkommer med två nummer per år. Hela tidningen kan du läsa digitalt här.

Bara två av tio som drabbats av cancer får erbjudande om rehabilitering efter sin behandling. Trots att de flesta känner sig allt annat än redo att gå tillbaka till vardagen. Vi träffade tre kvinnor som fått möjligheten att ladda om på vårt Rehabcenter Mösseberg

Dimman omsluter Kurorten Mösseberg. Huskropparna ligger inbäddade i det fuktiga grå och det blänker från den våta asfalten. På våning fyra sitter Ulla, Lotta och Amanda och återhämtar sig efter morgonens första träningspass. Tre kvinnor med helt olika historier och helt olika liv. Men som har en sak gemensamt – de har alla tre haft bröstcancer. I en dryg vecka har de fått vara här på Bräcke diakonis Rehabcenter Mösseberg. De har fått träna, äta bra, lyssna på föreläsningar och delta i gruppsamtal. Trots att bara varit här i en av sina två veckor är de alla tre helt eniga. Det här har varit livsavgörande.
– Det har betytt så mycket, att få vara i ett sammanhang där alla förstår. Det är så mycket saker jag inte behöver säga, som de andra ändå förstår, säger Lotta.


–Här är det ingen som säger ”vad stark du måste vara, som klarar det här”. Och det är så skönt, för jag känner mig inte alls alltid så stark. Jag klarar det för att jag måste, fortsätter Lotta.
De andra instämmer. Ibland fattar inte omgivningen hemma hur trött och ledsen man faktiskt är. Här behöver man inte säga det. Ingen reagerar om man säger att man behöver vila.

Det märks att de funnit varandra. Att de blivit förtroliga, på ett sätt som kan tyckas ovanligt efter bara en vecka. De rör vid varandra. Lägger armen om, eller klappar över ryggen. Som nära vänner. 

De konstaterar att de hinner med en promenad i parken före lunch. Men den blir kort. Det är ett väder som är svårt att klä sig för. Och Ulla känner sig så otroligt frusen. Hon lovordar ändå omgivningarna, trots att det troligtvis är den minst smickrande tiden på året.
– Det är en läkande miljö. Och väckande på samma gång. Det gynnar verkligen läkeprocessen och hjälper oss
in i nyorienteringsfasen.
Hon sätter fingret på något väsentligt. ”Nyorienteringsfasen” som Ulla pratar om är ett ord som beskriver den del av sorgeprocessen där man accepterar det förflutna. När man vänder sig utåt igen och livet går vidare. Det är det som är tanken med cancerrehab. Att ge hjälp att återvända. Både fysiskt och psykiskt. En viktig del av det är gruppen. Gemenskapen. Känslan av att inte vara avvikande.
– Det är så skönt, man behöver inte förhålla sig till folks reaktioner här. Man behöver inte ta ansvar för hur den som lyssnar kommer ta det. Här kan man berätta vad som helst utan att oroa sig för att det ska bli obekväm stämning, säger Lotta. 

Det handlar även om att skämta. Något som deras anhöriga inte alltid känt att de klarar av.
– Det är mycket galghumor. Jag hade inte klarat av det här om jag inte fått skämta, säger Amanda.

Takhöjden gör att man skrider in i matsalen. På borden vilar vita dukar och Lotta, Ulla och Amanda tar för sig vid buffén som inte har några drag av vardagens snabbmakaroner och korv. De uttrycker alla stor tacksamhet över att slippa vardagsbestyr som rör mat. Inte planera, inte handla, inte laga och inte diska.
– Jag har två barn hemma, som är 6 och 9 år. För mig har det verkligen varit skönt att få en paus från matlagning och läxläsning för att faktiskt känna efter hur jag mår, både fysiskt och psykiskt, säger Amanda.
De slår sig ner vid fönstret och samtalet fortsätter på temat familj och vardagsliv. Lotta har en son därhemma, som är 14 år. Det här har inte varit en lätt resa för honom. Han bor tillsammans med Lotta halva tiden, och med sin pappa halva tiden. Lotta berättar om ett tillfälle när hon och sonen var hemma samtid-igt, fast slappade i varsitt rum. Plötsligt kommer sonen in och kastar sig i sängen och vill vara nära. Hon frågar vad som låg bakom denna plötsliga vilja att mysa? Svaret hugger i henne än. ”Jag ropade på dig men du svarade inte.”

– Helt plötsligt blev det så uppenbart vilken oro den här sjukdomen skapat i honom, säger Lotta och tystnar.
Hon fångar en tår innan den hinner lämna ögat. De andra bryter inte in. Men viker heller inte undan.
– Jag kan inte berätta detta utan att börja gråta, konstaterar Lotta.
De andra nickar. Hon behöver inte förklara mer.

Kaffet dricker de i salongen. Fler från deras grupp ansluter med varsin kopp. Totalt är de arton personer som kommit samtidigt. Snart är det dags för en föreläsning om smärta. De flesta ska gå. Men man skräddarsyr sitt eget schema. Alla har inte samma behov eller samma problematik. Men alla har de glädje av gruppdynamiken. Amanda passar på att bearbeta alla konstiga reaktioner hon fått. Alla som sagt att det var tur att det bara var bröstcancer hon fick. Hon himlar med ögonen.
– De fattar verkligen inte. Bröstcancer är inte en sjukdom. Jag har haft en jätte-aggressiv cancer. Jag har varit nära att dö vid två tillfällen det här senaste året. Jag har varit i helvetet och tillbaka. Säg inte att jag haft tur. Och säg inte ”bara” bröstcancer.
Ulla nickar. De två har verkligen funnit varandra. Trots åldersskillnaden.
– Många undrade vad jag skulle göra här, som är så mycket yngre än de flesta. Men jag har så mycket mer gemensamt med många här än vad jag har med många jämnåriga hemma. Åldern känns helt oviktig, säger hon.
Ulla håller med. Men lägger till att hon reagerade starkt när hon fick veta att Amanda inte ens fyllt 30 år när hon blev sjuk.
– Gode gud, tänkte jag när jag hörde det. Jag gick faktiskt och grät när jag fått höra det. Själv var jag 58 när jag fick bröstcancer första gången. Nu är jag snart 72 år.

En efter en bryter upp. Gruppen skingras för sina eftermiddagsaktiviteter. Men en sak vill de få sagt, innan de går vidare. Att de är så tacksamma för att ha fått den här möjligheten. Och hur djupt orättvist de tycker att det är att inte alla får samma chans.
– Vi tre är från Stockholm. Där ska alla erbjudas rehab efter sin cancerbehandling. Men nu när vi kom hit förstod vi att flera, som bor i andra delar av landet, verkligen fått kämpa för att få komma hit. Och att väldigt många fler kämpar, men ändå inte får komma, säger Amanda.
Lotta fyller i.
– Många har fördomar och förstår inte vad det här med rehab betyder för oss som haft cancer. Det tror det bara är flum. Men det här är väldigt konkret. Vi får verktyg här som gör att vi kan gå vidare. Det borde vara en självklarhet att alla som drabbas får den hjälpen. Det skulle alla tjäna på.

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni