Påsken uppmanar till hopp om trängsel

En gång om året öppnar vaktmästaren ett fönster i Rolfstorps kyrka för att ansa och röja väg för ett litet mirakel. I 300 år har trettio smala stammar stått tätt tillsammans längs fönsterkarmen och vuxit, medan de njutit av det halländska söderläget. De övervakar en resa när en skär ros letar sig upp mellan fönsterrutorna varje år i mitten av maj. Snabbt täcker den upp nästan hela fönstret i gröna och skära blad.

Nästan lika fort kommer människor dit för att titta, förundras och fotografera. Ingen tvivlar på att den kommer tillbaka nästa år. Oavsett hur världen utanför kyrkfönstret utvecklar sig. Men om man verkligen vill försäkra sig även andra tider på året kan man tryggt besöka de trettio stammarna längs karmen när som helst. De flyttar sig inte. De finns alltid där att titta på. De står där och vänder sig till samma utsikt.

"I en värld där moderna människor ständigt är på jakt efter nya upplevelser, segrar en skör ros genom att göra som den alltid har gjort."
 

​​​​​​Hur kommer det sig att vi inte slutar att förundras över den här händelsen som återkommer på samma plats år efter år? När vi ibland så lätt tröttnar på olika unika händelser på skilda platser under hela året? I en värld där moderna människor ständigt är på jakt efter nya upplevelser, segrar en skör ros genom att göra som den alltid har gjort. Trots att ingen mänsklig prognos eller rimlig förväntan hade kunnat förutse detta. Det är ett hopp som inte anpassar sig efter våra villkor. Det är ett erbjudande till oss att förvänta nytt liv.

 ​​​​​​​​​​​​​​Vi behöver hoppet så väl. Särskilt i år. Oavsett vilken tro, livsfilosofi eller livsåskådning vi har. Hoppet ligger där grundat som en förutsättning för både viljan och orken. För uthålligheten och för kampen mot tristess.

"Och trots att benen darrar lite tar de sig in i trängseln bland människorna och viskar att både giftet och döden har besegrats. Nytt liv kommer."
 

En av livets styrkor är delandet med varandra. Som när kvinnorna Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome på påskdagens morgon bar på välluktande kryddor och vandrade mot graven för att smörja Jesu kropp efter dödskampen på långfredagen. På vägen kunde de inte sluta prata om vem som egentligen skulle rulla undan stenen framför graven åt dem. När de kommer fram ser de att stenen redan är undanröjd. Inga statliga utredningar, väl uttänkta beräkningar eller sannolikhetskalkyler var föremål för detta. Ändå tar modet, glädjen och kraften plats i dem. Och trots att benen darrar lite tar de sig in i trängseln bland människorna och viskar att både giftet och döden har besegrats. Nytt liv kommer. De mänskliga relationerna upprättade. Stammarna har hela tiden övervakat de tre kvinnornas vandring, på en till synes omöjlig väg mitt emellan mellan två fönster.

//Peter Lendefors, diakon på Andrum.  Bild lånad från: https://www.svenskakyrkan.se

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni