"För vissa förändrar covid ingenting"

”Det blir så ensamt och tråkigt”. Jag hör ofta detta runt omkring mig nu. Covid-19 har förändrat livet för människor vana vid frihet och möjligheter, sådana som jag. Vi blir uttråkade, nedstämda och lättirriterade. Vi skiljer oss eller köper hundar. Och så drömmer och längtar vi efter allt vi ska göra när pandemin är över.

Jag tänker på dem som covid-19 inte förändrade något för, de som alltid lever som om det vore en pandemi, alltid med andan i halsen över riskerna för smitta. De vars skor vi har fått gå i för en liten stund men som vi glatt kommer att sparka av oss när pandemin är över.

För nästan tre år sedan startade vi öppna förskolan TilLiten, en mötesplats för familjer med barn som har funktionsnedsättning. Vi hade sett över utbudet och hittade en mycket uppskattad verksamhet i Stockholm: Tittut. I övrig stod inte mycket att finna. Hur var det möjligt? Hur kunde det inte finnas en plats för dessa familjer? Tanken svindlade. I rapporter beskrevs dessa familjers behov av stöd och utan stöd, en risk för ökad psykisk ohälsa. Kartläggningar över behoven i Göteborg visade att mötesplatser för familjer med funktionsnedsättning saknades. Ändå fanns inget.

I samhället finns ett stort utbud av mötesplatser: museum, bibliotek, öppna förskolor – men vad gör du om dessa inte är tillgängliga för dig? Oavsett om det beror på rädsla för infektion, människors stirrande blickar eller en ovilja att möta andra människor med liv som gör att de inte kan relatera till ditt – så är svaret att du blir ensam.

Vi har mött mycket ensamhet på TilLiten. Fysisk och själslig. Låt mig berätta om familjen där en förkylning kunde innebära att familjens dotter skulle bli inlagd på sjukhus och att det offentliga rummet därför var uteslutet. Den absolut sista platsen de skulle gå till var en öppen förskola med massor av snoriga barn! Jag kan också berätta om familjen där mamman fått säga upp sitt arbete för att hon var alldeles för rädd för att lämna sitt barn på en förskola.  Eller om familjen som inte orkade ta sig ut i en värld de tidigare varit en del av men som nu framstod som så fördömande. Ensam tvingas man hantera känslor av sorg, frustration och maktlöshet. Ensam får man ta striden för sitt barns och för sina egna rättigheter. Ensam.

Är det inte vår skyldighet att se till att det finns en plats för dessa familjer att vara på? Nu när vi fått smaka på hur det kan vara att leva i ofrivillig isolering, kan vi då inte öppna våra ögon och hjärtan för dem som när pandemin är över fortsatt inte kommer att ha någon plats att gå till?

Vårt projekt går mot sitt slut men vi släpper inte hoppet om att hitta vägar framåt, finansiering och möjligheter för våra mötesplatser att få finnas kvar. Vi har säkrat en liten fortsättning men vi önskar mer. Vi vill att alla skall ha en plats att gå till där man kan få träffa andra, dela erfarenheter eller bara få lov att vara förälder. En sådan plats som så många av våra föräldrar uttryckt i utvärderingar eller sagt till oss att TilLiten faktiskt är.

Vår vardag är en lyx. Vi kanske inte ser det själva, men för föräldrar vars vardag präglas av tider hos vården, habiliteringen, hjälpmedelscentraler och psykologer och socialtjänst är den det. För föräldrar som får sätta klockan flera gånger per natt för att vända på barn som kanske själva påverkas fysiskt eller psykiskt av det liv som de inte valt men som blev deras. För dessa föräldrar kan möjligheten att för en stund få vara norm, ha roligt med sitt barn och byta erfarenheter med andra föräldrar göra stor skillnad. Därför startade vi TilLiten. Och därför är vår störta önskan inför 2021 att TilLiten ska få lova att finnas kvar.

Ulrika van den Berg,
projektledare för Karamellpåsen där öppna förskolan TilLiten ingår

Vill du stötta Bräcke diakonis arbete med TilLiten - här kan du ge en gåva. 

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni