Sofia

Sofia Qvist är huvudpersonen i vår kortfilm om PDU, det är hennes drömmar, önskemål, resurser och behov som inspirerar oss att utveckla vårt arbete mot en mer personcentrerad omsorg. Sofia lär oss att försöka förstå och se saker utifrån hennes perspektiv.Utgångspunkten är ett partnerskap, det vill säga, ett samarbete mellan Sofia, hennes närstående och de professionella hon möter i sin omvårdnad

Sofia har i sin levnadsberättelse berättat om sin uppväxt i Östberlin, om flykten till Sverige och om hennes vuxna liv. Sofia berättar att hon älskar att dansa och gå på teater. Hon är en utomhusmänniska som tycker om att odla och ta hand om blommor. Särskilt mycket tycker hon om Orkideer. Sofia beskriver sig själv som en social person som vill vara tillsammans med andra och inte gärna sitter ensam hemma.

Sofia upplever att hennes minne försämrats. Hon säger; "jag har glömt att jag inte kommer ihåg". Sofia tycker också att hon går sämre, att hon "vinglar", hon upplever också att det är svårt att hitta. Vidare berättar Sofia att hon tycker det är svårare att "ta sig för saker" och sonen Jonatan upplever att Sofia, som förr alltid var i farten med olika små projekt, ofta blir sittande sysslolös i sin fotölj. Sofia talar om Jonatan som sin stora trygghet och han står henne mycket nära.

Sofia flyttar till Södergårdens korttidsboende. Tillsammans med sin kontaktperson Cecilia, hennes kollegor och med stöd av Jonatan och andra närstående får Sofia vara med och kartlägga sina resurser och behov. Hon skapar en "KAN-lista", där allt det Sofia fortfarande kan tydliggörs. Även Sofias behov av stöd och hjälp kartläggs. Allt registerars i IT-stödet PDU som sammanställer kartläggningen och förvandlar det till ett stapeldiagram. Nu kan både Sofia, hennes närstående och olika professionella som hon möter ta del av och tydligt se Sofias resurser och behov.

Sofia får vara med och prioritera vad som är viktigast för henne. Hon vill komma ut, träffa människor och hon vill fortsätta att dansa. Hennes stora dröm är att få gå på teater igen.

Cecilia träffar sina arbetskamrater och samtalar om hur de, utifrån sina olika professioner, kan hjälpa Sofia att nå sina mål.

Arbetsterapeuten träffar Sofia och föreslår att en rullator skulle kunna hjälpa Sofia att kunna gå ut. "Den kommer hjälpa dig att vingla mindre och underlätta för dig att gå ut". Sofia är glad över sin "jaguar" som hon kallar rullatorn och tillsammans med Cecilia övar hon på att gå med den. Cecilia har också uppmärksammat att Sofia lägger märke till olika saker i sin omgivning "stenarna som är formade till elefanter" och börjar använda dessa saker som hjälpmedel för Sofia att lättare hitta.

Sjukgymnasten träffar Sofia och tillsammans gör de ett rörelseprogram som utgår ifrån sånger som Sofia tycker om att dansa till. En del av övningarna görs också om till en dans mellan Sofia och Cecilia. För Sofia blir dessa tillfällen guldstunder där hon främst värdesätter musiken och dansen men Cecilia ser att stunderna också gett Sofia en bättre balans och därmed gjort det lättare för Sofia att förflytta sig. Cecilia ordnar också en odlingsbänk till Sofia, i samråd med sjukgymnasten, som också blir en form av träning för Sofia.

Jonatan säger att han gärna skulle vilja gå på en teater föreställning med Sofia om hon kan gå tillräckligt stadigt för att kunna ta sig in i lokalen och kunna sätta sig i stolen med lite stöd ifrån honom (lokalen är inte anpassad för rullstol). Detta blir Sofias stora övergripande mål, hon längtar så efter att de ska kunna gå på teater tillsammans. Ibland när allt känns hopplöst är drömmen om teaterbesöket något som ger henne kraft och ny motivation att försöka igen.