...som är förälder idag.

Många vuxensyskon har varit mycket måna om att inte skuldbelägga sina föräldrar. "De har gjort så gott de kunnat" är en fras vi hört många gånger. Samtidigt har det funnits en omsorg om de som är små idag. Ett vuxensyskon skrev en text till oss. Den innehåller allt det vi brukar lyfta. Vi bad om att få publicera texten, och det fick vi! Håll tillgodo!

 

  • Mer egentid med föräldrarna.Jag uppskattade oerhört de gånger mamma o jag åkte själva någonstans och jag visste att jag fick ha henne för mig själv utan att någon annan avbröt. Om det hade varit möjligt att få det med regelbundenhet, en viss dag i månaden eller en viss helg under året hade det varit underbart för då hade jag kunnat se fram emot det när det var jobbigt. Det hade också varit bra med en regelbunden ”intittning” när man ska lägga sig. En slags avstämning efter dagen även när man blev äldre. 5-10 minuter hade räckt. Min kudde kunde ofta kramas ur av alla tårar den fick ta emot utan att pappa och mamma hade en aning om att jag varit ledsen.
  • Lyssna. Hjälp barnet berätta utifrån sitt perspektiv. Hitta ett språk för det den känner. Låt barnet förstå att alla känslor och tankar är ok. Skapa ett tillåtande utrymme där alla känslor och tankar får komma fram. Inte bara dem som berör syskonet. Jag hade behövt att någon pratade med mig om hur jag hade det. Hur jag mådde, vad som gjorde mig glad eller ledsen. Jag hade behövt någon som konkret sa: Jag förstår att du kanske tycker att dina problem är små i förhållande till ditt syskons, men det är dom inte. Dina känslor och tankar kring dig själv och ditt liv är viktiga. Berätta om hur du känner. Berätta vad du känner skuld inför, vad du känner dig rädd för när du ska somna om kvällen. Berätta om dina mardrömmar. Berätta också om dina drömmar. Vad vill du göra i ditt liv? Vad tycker du skulle vara roligt att få pröva på?
  • Om att vara duktig. Jag fick ofta höra att jag var klok. Mamma och pappa frågade mig om råd hur vi skulle hantera mitt syskon. Jag kände mig ”stor” och duktig, men jag hade behövt få känna mig liten och osäker. Jag hade behövt en ventil där jag inte var den som hela tiden skulle balansera upp alla problem. En ventil där jag fick ”vara” själva problemet. Jag blev glad när de berömde mig och samtidigt tyckte jag inte om det. Det var som att jag blev tvungen att ingå i ett slags vuxenskap långt innan jag var redo för det. Som om jag blev målad vit och mitt syskon svart. Och jag kände mig inte så snäll och duktig och omtänksam. Jag kanske kände mig dum och ful och otillräcklig. Svart får och vitt får… nej jag tror mer på randiga zebror.
  • Gällande skuld. Om den vuxne tar på sig skuld och förmedlar känslan av att ”fy vad jag är en dålig förälder som inte kan tillgodogöra alla mina barns behov”, då tar barnet som just berättat något jobbigt på sig även skulden för att ha tyngt ner sin förälder med skuld och slutar berätta. Känner du skuld, be om förlåtelse, men låt inte barnet bära din skuld till tystnad. Tala inte med barnet om hur du känner inför detta. Det ska du ta med dig till en terapeut eller i alla fall någon annan vuxen. Barnet behöver veta att du är stark nog att ta emot en anklagelse. Att du har en självkänsla som gör att du inte faller med anklagelsen. Barnet behöver veta att du tycker om dig själv, att du är glad och stolt över det som fungerar bra. Då känner sig barnet fritt att tala om det som inte känns bra. För barnet vet att du kan ta det. Du faller inte med det.
  • Peppa dig själv som vuxen. Det hade hjälpt mig som barn om jag visste att mamma och pappa hittade på roliga saker tillsammans. Att de gjorde saker bara för att ha det trevligt och glatt. Att de hade unnat sig själva saker. Att de faktiskt ibland hade satt sig själva före oss barn. Jag vet inte riktigt varför det är så, men det gjorde mig alltid glad när de gjorde det och på något sätt lättade det min känsla av skuld.
  • Begränsad tid för problemprat. Föreställ dig att du har en tallriksmodell, fast för samtalstid kring matbordet. En del ”hur var det i skolan idag?” En del ”vad ska vi hitta på till helgen” och en del ”vad har vi för problem kring syskonet och all världens olyckor idag?”. Ältandet kring saker som det var fel på och som behövde förändras tog i vår familj tidvis upp nästan hela samtalstiden. Det var som att man trodde att man skulle kunna lösa det om man bara talade om det tillräckligt många gånger. Det hade behövts någon som satte stopp för ältandet. Jag menar inte att man inte skulle prata om det, men man kanske skulle haft ett 5 minuters timglas och vänt på varje gång man pratade problem. 5 minuter, sedan stopp. Jag tror också att det finns samtal som det hade varit bra att de vuxna talade om själva utan att dra in oss barn i det hela.
  • Utlämna inte. Jag minns hur jag kunde ligga i sängen och försöka somna när det kom människor hem och besökte pappa och mamma. Det var en varm och skön känsla att veta att de umgicks med varandra och sökte stöd i varandra, men jag minns att jag tyckte det var jobbigt när jag hörde att de talade om mitt syskon och vilka problem som var aktuella just då. Jag låg och funderade på om mitt syskon var vaket. Så utlämnad hen skulle känna sig då, om hen visste att de talade om hen. Jag önskade att hen sov. Jag försökte lyssna efter snarkningar. I efterhand har jag tänkt att jag kanske också var lite avundsjuk. De talade ju aldrig om mig. Och om de gjorde det så var det något i stil med att ”Åh hon är så snäll och duktig och omtänksam.” Och så var det klart med det. Det skavde också i mig, för det blev en sådan otrolig obalans. Jag ville inte bli satt på en piedestal jämfört med mitt syskon som var så besvärligt och befann sig nedanför. Jag ville vara jämlik.
  • Sök hjälp. Jag hade behövt tryggheten i att veta att mamma och pappa faktiskt fick hjälp utifrån. Då hade jag inte behövt känna så stort ansvar. Jag tyckte ofta det kändes som om familjen var utlämnad åt sig själva när det blev problem. Som en liten båt mitt ute på ett stormigt hav utan kompass och utan nödraket. Och inget ankare som gjorde att man visste var man låg förtöjd. Osäkerheten i vart saker skulle barka hän skapade ångest. Om jag som liten hade vetat att pappa och mamma faktiskt fick professionell hjälp så skulle det känts som att problemen var i en liten sjö där folk på land kunde se att man behövde hjälp och skicka ut en sjöräddningsbåt som tog oss in i en säker hamn. Men nu befann vi oss mitt ute i Atlanten och ingen såg vår nöd. Det skulle hjälpt mig att kunna släppa ”ansvarskänslan” för mammas och pappas mående om jag visste att de fick annan hjälp.
  • Sök hjälp för er relation. Mamma och pappa hade behövt gå i parterapi för att veta hur de skulle hantera mitt syskon. De hade helt olika infallsvinklar och ”gissade” sig ofta till vad som kunde vara bäst. De hade behövt hjälp att hitta en gemensam hållning. Om de hade gjort det hade det hjälpt mig mycket. Som det blev nu blev problemen nästan alltid dubbla. 1. Syskonets problematik 2. Föräldrarnas konflikt i hur de skulle hantera det. För mig blev nummer två ofta allvarligare än nummer 1. Jag kom att lägga skulden på mitt syskon för föräldrarnas konflikt. Det var inte rätt.
  • Gör roliga saker! Saker som fogar samman, som skapar minnen utan konflikter, som man kan anta fungerar fast alla är med. Det kan vara enkla saker. En picknick, en filmkväll, baka det som alla tycker är godast tillsammans, ja vad som helst…Det beror ju helt och hållet på hur syskonsituationen ser ut, vad man kan göra tillsammans. Men om man pumpar in roliga saker så klarar man bättre av de dåliga. Jag har plockat fram fina minnen som pärlor i ett halsband som man kan gå och känna på när det inte är så ljust och roligt utan mest jobbigt.
  • Sätt inte ihop oss till en person. Fira inte studenten tillsammans eller födelsedagar eller annat för att ”normalisera” själva situationen. Låt var och en få sina egna dagar och stunder.
  • Hjälp oss som syskon att hantera våra konflikter. Jag blev som barn tillsagd att bara gå undan, att inte säga emot, att inte argumentera när mitt syskon var elakt mot mig. Om jag bara höll mig undan så skulle syskonet sluta retas för det är inte roligt att reta någon som inte förvarar sig. Det var en felaktig strategi anser jag. Vi hade i min familj behövt professionell hjälp med konflikthantering. Jag fick med mig ett mönster av att dra mig undan istället för att försvara mig. ”Men hen förstår ju ändå inte…”. Nej det kanske hen inte hade gjort, men jag hade sluppit att trampa på mig själv. Jag tror att jag for mer illa av att inte försvara mig än vad syskonet hade gjort av att jag sagt ifrån. Men jag hade behövt hjälp med vilka saker jag skulle kunna använda som försvar. Vad skulle jag sagt? Hur skulle jag rent handgripligen gått tillväga när syskonet tog ut sin livsfrustration på mig?
  • Kunskap. Ta reda på fakta. Ställ diagnosen. Vi hade i min familj ingen kunskap kring varför mitt syskon betedde sig som det gjorde. Jag tror det ser annorlunda ut idag. Och jag tror det hade hjälpt både mitt syskon och oss övriga i familjen om vi haft mer kunskap. Nu är det så här… därför gör vi nu så här… Som det var för oss hade vi inga handlingsstrategier. Varje gång det hände något nytt uppstod någon slags undantagstillstånd som man bara skulle ta sig igenom tills det lugnade ner sig igen. Och pusta ut för denna gången. Kunskap hade hjälpt. 
  • Säg att du är ledsen för hur det blev. En mamma står och lagar mat till sin familj då det börjar brinna i vardagsrummet. Självklart släpper hon vad hon har för händerna och rusar dit. Elden måste ju släckas annars kan hela huset brinna ner. Maten blir vidbränd. Den äts ändå men är inte god. Ibland känner jag mig som den där vidbrända maten. Den som blev lämnad för att något annat var mer akut. Inte för att den inte var älskad eller värdefull. Om föräldern hade kommit tillbaka och sagt; Jag är ledsen jag behövde släcka elden. Nu börjar vi om. Då hade det förmodligen känts bättre. Men oftast var alla så ledsna då att det inte blev av. 
  • Nödsamtal och andra vuxna. Jag hade två telefonnummer när jag var liten som jag kunde ringa när det blev kris hemma. Båda var till vuxna personer som stod familjen nära. Det var tryggt för mig att veta att jag kunde ringa dem. Jag tror det är jätteviktigt att barn har någon utanför familjen de kan vända sig till och prata med om saker som är jobbiga. Jag tror det är bra om det är uttalat. ”Du får gärna ringa mig när det är jobbigt hemma, eller om du behöver någon annan än din förälder att prata med. När som helst på dygnet. Nu övar vi!” – och så låter man barnet ringa ett par gånger när det inte är kris bara för att det ska vänja sig. En sådan vuxen kan bli som en slags livboj. På ett sätt kanske det hade varit bra om en av de vuxna varit utomstående och kunde sett på situationen mer objektivt. Jag var extremt lojalitetsbunden. Jag ville inte på några villkor utelämna någon i min familj eller säga saker som kunde få en utomstående att tycka mindre om mina föräldrar eller mitt syskon beroende på vad jag sa. Det gjorde att jag höll mycket ångest inom mig. De två vuxna jag hade att ringa till visste jag tyckte om alla i min familj. Jag riskerade inte att de skulle ta ställning för eller emot någon. Jag visste inte om att man kunde ringa BRIS eller någon annan organisation och få vara anonym. Jag hade förmodligen inte gjort det ändå eftersom jag trodde att det var tvunget att vara alkohol eller misshandel inblandat för att man skulle ringa dem och det var det ju inte i mitt fall.

Jag skulle vilja göra ett tillägg och säga att detta är subjektiva tankar kring hur det var just för mig. Hur syskonskapet ser ut, relationen mellan föräldrarna, och hur personligheten är hos syskonen gör ju att andra vuxensyskon kanske skulle ge andra råd. Jag har helt utgått från mig själv i råden ovan.

Jag vill dessutom säga till alla kämpande föräldrar. Ni är de bästa föräldrar era barn kommer få. Ni är högst älskade och viktiga personer i deras liv. Barnet känner att ni älskar dem även i de fall ni kommer till korta. I det långa loppet är det det viktigaste. Att veta att man är älskad. Och det kände även jag. Att jag var älskad.