Blogg

BLOGG: Mod att mötas!

Kanske är du en av alla de som sett på serien ”Lerins lärlingar” som nyligen visats i SVT? Den välkände och omtyckte konstnären Lars Lerin tar emot en grupp människor med olika funktionsnedsättningar som blir lärlingar på hans konstskola. Lars vill genom skolan inspirera dem, lära dem mer om tekniker i skapandet och hjälpa dem att än mer kunna uttrycka sig genom sitt måleri. (Har du inte sett serien, finns den att se i SVT Play.)

Med i programmet är även Lars make. Han heter Junior och är född i Brasilien. Han är chef på det museum de tillsammans driver. Junior är liksom sin egen sort! Spontan, lekfull och med varm blick. Jag blir berörd. Naturligtvis av personerna Lars och Junior. Av deras uttryck och personligheter. Det finns något mycket öppet i vad de utstrålar. Som om de har lyckats behålla någon slags egenskap man annars mest möter hos barn som inte hunnit bli rädda... 

Och, jag blir mycket berörd av de deltagare som vi får möta. Jag blir berörd av deras livs berättelser - så kantade av utmaningar, av hur de delar med sig av sina kloka insikter, sina drömmar och sin sårbarhet. Men, det är också något annat som fastnar och berör mig på ett särskilt sätt. Det har att göra med möten. 

Vi talar ofta om mötens betydelse i vår organisation. Om hur det som är vår stora vision om ett medmänskligare samhälle blir verklighet i våra möten med de människor som kommer i vår väg. ”Vad är ett gott möte?” inbjuder vi alla våra volontärer i våra verksamheter att fundera över. 

Vad kännetecknar ett möte där medmänsklighet kommer till uttryck?

Och det är någonstans här som jag blir så berörd - och rörd av programmet. Gång på gång ser vi Lars Lerin samtala med sina lärlingar. Av och till är samtalet lite trevande. Rätt ofta blir Lerins respons på någon berättelse ungefär; ”Men Gud!! Vad ska man säga?” - Givetvis på klingande värmländska!

Vad är det då som rör vid mig? Ja, jag är inte riktigt säker, men det har att göra med något som jag tror mig se och höra hos Lars Lerin. Mer än de ord han just säger… Jag tycker att det verkar som att Lars och hans deltagare möts i igenkänning. Med möts i de mänskliga förutsättningar som de delar, trots att deras liv ser helt olika ut. Lars Lerin vågar bli påmind om och uttrycka den ensamhet han själv kan känna. Han väjer inte för de mänskliga utmaningar som vi alla kanske ställs inför någon gång; att vi inte tror att vi duger i andras ögon. Att vi försöker vara någon annan än de vi innerst inne är. Att vi inte vågar prata om våra drömmar. Att vi försöker dölja det som är vår oro.

Det modet önskar jag mig! Att i mötet våga känna igen sig själv i en annan människas sårbarhet.

Helena Jonsson
Diakon, tf verksamhetschef, Andrum

 

Foto: Ulrika Malm /SVT

Läs mer

BLOGG: Medmänsklighet till salu!

Du har säkert precis som mig, ingen aning om hur många skyltfönster du tittat in genom under åren. Skyltfönster där sak efter sak exponeras för försäljning genom att på olika sätt försöka tilltala oss. Med tiden har skyltfönstren flyttat fram sina positioner genom teknikens utveckling. Min man och jag försöker på olika sätt skydda både oss själva och barnen från det forsande försäljningsösregnet som ibland haglar över dagens samhälle. Vi ser enbart på reklamfria TV program (vilket innebär att vi tittar efter att programmet sänts i de flesta kanaler), vi har nix-anmält våra telefoner och har en skylt med ”nej tack till reklam” på brevlådan. De få gånger vi lyssnat på någon form av reklamradio det senaste året har jag blivit förskräckt över andelen reklaminslag för olika kasinos. Helt ärligt får jag nästan allergiska reaktioner inför detta med försäljning som i min förställningsvärld handlar om att förstärka ett redan sjukligt konsumtionsbeteende i vår del av världen.

Min chef är väl medveten om mina starka känslor inför detta med försäljning och hon tog det därför försiktigt när hon, inför sin fem veckor långa semester, bad mig att göra klart äldreomsorgens säljpresentation i vår kommande säljutbildning för chefer. Det fanns dessutom en ”säljkonsult” som både skulle hålla i själva utbildningsdagen och dessutom kunde bistå mig med vägledning för att skapa presentationen. Låt mig tillstå att jag inte jublade över uppdraget, jag hann faktiskt beklaga mig inför ganska många personer, innan jag på något sätt haft tillräckligt med tid för att penetrera uppdraget lite mer på djupet.

Vad är det som jag egentligen jag ska sälja? Hur många skyltfönster eller reklamregn med pågående försäljning av medmänsklighet har jag exponerats för? Det är svårt att förstå sitt eget sammanhang, i en förhållandevis pytteliten tredje idéburen sektor, när vi i brist på alternativ tvingas använda ord som i grunden är skapade för en vinstdrivande värld. ”Affärsmässig non-profit” är ett för mig tydligt exempel, där vi försökt anpassa ett begrepp till vårt sammanhang, som ändå inte riktigt smakar rätt i munnen.

Jag vill verkligen med hjärtat vara en person som vågar stå upp för och utmanar andra till större medmänsklighet. Det finns få saker som tar tag i mig så mycket som när jag känner att den lilla människan helt körs över. Jag ser ständigt nya behov och upprörs över att ett större etablissemang inte ser det jag ser. Jag blir inspirerad när jag får frågan om att föreläsa om, ”När livet går sönder” på vår samhällsarena; Första Lång eller när jag blir inbjuden att prata om ”Demens utifrån ett existentiellt perspektiv” på höstens diakonikonferens i Stockholm. Jag vill gärna vara med i politikersamtal och har till och med för några år sedan talat i Europaparlamentet utan att skämmas det allra minsta för mitt budskap (även om jag var nervös). De sista månaderna har jag som privatperson med stor glädje varit initiativtagare till att åtta mycket olika organisationer tecknat det första IOP-avtalet med Borås stad för att låta ensamkommande få bo kvar i kommunen trots åldersuppskrivningar och 18-årsdagar.

Det är bara det att för mig handlar detta inte om försäljning, utan om att omsätta mina värderingar och min människosyn i praktiken. Jag är stolt över min arbetsplats, just på grund av att jag varje dag får utmanas och själv utmana oss som organisation till att skapa mer medmänsklighet. Jag vet att vi behöver medel (ekonomiska resurser) för att kunna fortsätta arbeta för att förverkliga vår vision om, ett medmänskligare samhälle.  Jag vet också att vi behöver bli ännu bättre på att ordsätta och förklara för andra hur vi tänker och vad vi gör för att göra skillnad och skapa mervärden som allt för ofta förbises i vårt samhälle. Jag vill gärna vara högljudd i mitt propagerande för att mer pengar ska gå till medmänsklighet istället för saker och lyxkonsumtion. Men vad kan jag använda för ord? Hur ska jag kunna översätta marknadens språk som alla talar så flytande, till en språkdräkt jag identifiera mina värderingar med? Kan du hjälpa mig omformulera ”Medmänsklighet till salu!” till ett språk som alla förstår?

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

Läs mer

BLOGG: Därför är vinsten privata välfärdsaktörers huvudsakliga drivkraft

Och så är diskussionen om vinster i välfärden i full gång igen - och det lär den vara under hela valrörelsen. Den ena sidan kommer att säga att skattepengar inte ska hamna i aktieägares fickor och den andra sidan kommer att hävda att välfärden kollapsar om man inte få dela ut överskott. Jag tänkte inte ge mig in i diskussionen om hur man beräknar vinster och vad som är rimligt, utan ska titta på själva drivkraften bakom att bedriva vård, skola och omsorg.

Man kan säga att det finns tre olika aktörer inom svensk välfärd: offentliga, privata och idéburna. Att ansvaret för välfärden åligger kommuner och landsting/regioner är en del av den svenska författningen.

Offentliga aktörers drivkraft ligger alltså i uppdraget att det finns ett ansvar för att tillhandahålla välfärdstjänster av god kvalitet som är anpassade till de lokala behoven och förutsättningarna. Kommuner och landsting har inget val, de måste erbjuda välfärdsinsatser, men de kan anlita andra som utförare.

Idéburna aktörer, alltså sådana som vi, är organiserade i stiftelser, föreningar eller aktiebolag och har gemensamt att man inte delar ut överskott till några ägare. De är aktörer som ofta har funnits under lång tid. Bräcke diakoni bildades till exempel redan 1923 och flera andra ännu tidigare. En grupp människor startade en verksamhet helt enkelt eftersom det fanns behov. Drivkraften ligger alltså i en gemensam idé att hjälpa människor.

Och så har vi de privata aktörerna. Det är dessa debatten om vinster handlar om. Privata aktörer är i regel organiserade i aktiebolag. Rolf Skog, bolagsrättsexpert, har sammanfattat betydelsen av vinstsyftet i aktiebolagslagen på ett väldigt bra sätt och konstaterar att: ”[aktiebolagens] syfte är att generera vinst till fördelning bland aktieägarna, om inte annat framgår av bolagsordningen.”  Vinstbegränsningar i bolagsordningen är mycket ovanliga. Huvudmålet och därför den yttersta drivkraften hos privata välfärdaktörer måsta alltså vara att generar vinst till ägarna. Självklart finns det andra områden ett företag behöver ta hänsyn till som t.ex. arbetsmiljö, hållbarhet anställningsvillkor mm, dessa regleras dock av lagar och föreskrifter och är grundförutsättningar för att verka i ett sammanhang. Men dessa kan aldrig vara syftet för ett aktiebolag. Skog fortsätter: ”Den entydiga övergripande handlingsnorm som vinstsyftet utgör skulle då ersättas av en multipel syftesbestämning som i praktiken gör det omöjligt att utvärdera hur verksamheten bedrivs eftersom styrelsen alltid kan hävda att en låg grad av måluppfyllelse i ett visst hänseende beror på att man prioriterat ett eller flera av de övriga målen.”

Det är med detta som bakgrund att Svenskt Näringsliv skriver på sin hemsida: ”Vinst är nödvändigt för att ett företag ska kunna expandera, erbjuda trygghet för ägare och anställda samt tackla tuffa tider.” För privata välfärdsaktörer är vinsten drivkraften! Att människor har behov av stöd, vård eller utbildning är ett sätt att skapa vinst för ägarna.

För oss idéburna aktörer är drivkraften att finnas där människor behöver hjälp, att synliggöra behov, att utveckla nya och bättre arbetssätt och att ta ansvar för gemensamma resurser. Att ha en sund ekonomi är medlet, inte målet.

 

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

BLOGG: En god och nära vård

Förra fredagen var jag och lyssnade på regeringens utredare Anna Nergård som har uppdraget att lämna ett betänkande om ”samordnad utveckling för god och nära vård”. Primärvården skall bli basen i svensk sjukvård och istället för allas rätt till att träffa en läkare inom 7 dagar skall alla ha rätt till en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad personal inom 3 dagar. 

Sjukvården skall i första hand ges inom öppenvården och vara lättillgänglig för kontakt, bedömning och besök. Vi behöver komma ifrån vår fixering vid akutsjukhus, något som kan vara svårt i ett land där vi tror att vi hela tiden skall mista livet på vägarna när man stänger ner en akutmottagning. Det är inte svårt att förstå människors oro, men det är också orimlig att ha ett akutsjukhus i varje närområde.

Primärvården skall vara basen i svensk sjukvård. Det är bra! Men hur skall det gå till? Vi brukar prata om 17/83. Det innebär att 17 procent av alla läkare finns i primärvården och 83 procent finns på sjukhusen. Samtidigt bedrivs 25 procent av all sjukvård av kommunerna och eftersom det är primärvårdens läkare som arbetar i kommunen så förstår vi alla att uppdraget är ganska stort för de där 17 procenten. Den goda och nära vården skall utföras av ett fåtal och bristen på allmänspecialister växer och växer som ogräs i trädgårdslandet.

Vänsterpartiet vill lagstifta om nattöppna vårdcentraler. Men, Jonas Sjöstedt, vilka av de där 17 procenten läkare skall finnas där? Nu är det valår och våra politiker lämnar nya innovativa förslag med vården i fokus. Och att vinna ett val är viktigare än att sedan försöka genomföra orealistiska valmanifest som handlar om vården i Sverige. Och kom ihåg vilka som vill bli det nya Sjukvårdspartiet.

Och jag undrar, är det inte dags att utreda vem skall styra morgondagens sjukvård? Är det inte just styrning och ledning som är problemet och vem vågar omfördela resurserna så primärvården har en chans att vara det som är bra att vara basen i svensk sjukvård?

För övrigt anser jag att god och nära vård är kontinuitet och trygghet. Idag anger endast 4 av 10 att de har en fast läkarkontakt, kanske dags att regeringen tillsätter en utredning även om detta? God och nära vård är nog mycket en relation, eller hur? Även om doktorn inte finns i närområdet och inte är tillgänglig precis hela tiden.

Slutligen, läs gärna läkare utan gränsers rapport ”ett liv i limbo” från sitt arbete med psykisk ohälsa hos asylsökande i Skaraborg. De beskriver ett liv som gör dessa människor mer traumatiserade än under flykten och där de totalt tappar all kontroll.” Det enda jag har kontroll över är min egen död”, säger en ensamkommande ungdom.

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef 

Läs mer

BLOGG - En bra start!

Just nu är det mycket snö i Sverige. Vitt och kallt och vackert på de flesta platser. Några sådana här dagar, och det är lätt att lura sig själv att ”global warming” inte är på allvar. Men det är det, dessvärre.

Jag tänker dock inte skriva om klimatet, utan om att det nya året. Det är ändå en speciell känsla, tycker jag, när ett helt år ligger framför oss - liksom oanvänt. Och året har börjat bra för oss på Bräcke diakoni! Veckan efter Trettondagshelgen kunde vi berätta att vi fått förtroendet att ta över driften av Stångberga Omsorg i Vallentuna norr om Stockholm. Verksamheten har under många år framgångsrikt drivits av familjen Josephson – professionellt och med varm personlig omtanke. Precis så som Bräcke diakoni vill jobba. För oss betyder det också att vi får ytterligare en verksamhet i egen regi, delvis att Bräcke diakoni även har hyreskontrakt på lokalerna utöver att driva själva verksamheten.

Det ger bättre långsiktighet, vilket är viktigt för oss. Första veckan i januari skrev vi dessutom under ett hyreskontrakt för att kunna öppna ett nytt äldreboende på Reimersholme i Stockholm. Vi hoppas kunna starta det efter sommaren.   

Flera andra verksamheter utvecklas också bra. Personlig assistans, som vi startade upp under förra året, har nu tagit ordentlig fart. Vi har fått ett par nya spännande projektansökningar beviljade och finansierade. Gåvorna till vår rumänska barnhabilitering Si Tu från socialt ansvarstagande företag och privatpersoner ligger på rekordnivå. Och i Göteborg jobbar ett 20-tal tekniska konsulter med att rita den första större nybyggnationen i Bräcke-parken sedan 1980-talet. Det är en bra start.

Och i dagarna presenterade civilminister Ardalan Shekarabi lagförslaget om vinster i välfärden. Är det också en bra start? Nja, där kan man förstås tycka olika om vinstutdelningen. Både Famna och jag själv har varit tydliga med att det är ett dåligt och illa konstruerat förslag. Men – och det är viktigt – ministern upprepar löftet att det inte ska gälla icke vinstutdelande organisationer, alltså sådana som Bräcke diakoni. Det är ett principiellt viktigt besked. Att samhället på allvar börja inse den idéburna sektorns särdrag och skapar regelverk som tar det i beaktande – det är en bra start! Inte bara på året, utan på ett nytt sätt att tänka! 

Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs Martins tidigare bloggar

Läs mer

BLOGG: Tillitsstyrningens principer är vår värdegrund

Inom ramen för Tillitsdelegationen pågår just nu ett omfattande arbete med att synliggöra tillitens roll i styrningen av offentlig finansierad vård, skola och omsorg. Förutom det sedvanliga utredningsarbetet följer delegationen 12 försöksverksamheter med följeforskare för att knyta ihop praktiska initiativ för att hitta mer tillsbaserade styrningsmodeller till generaliserbar kunskap. Bräcke diakonis IOP (Idéburet-offentligt partnerskap) med Alingsås kommun kring en vårdkedja för personer med demenssjukdom är en av dessa försöksverksamheter. Grunderna för detta IOP bygger bl.a. på tilliten mellan parterna för att kunna och vilja bidra till det gemensamma målet som i vårt fall är behoven hos personer med demenssjukdom. Dessa grunder stämmer väl överens med den definitionen av tillsitsbaserad styrning som Louise Bringselius, forskningsledare i Tillitsdelegationen nyligen har föreslagit i sitt ramverk:

 ”Tillitsbaserad styrning och ledning är styrning, kultur och arbetssätt med fokus på verksamhetens syfte och brukarens behov, där varje beslutsnivå aktivt verkar för att stimulera samverkan och helhetsperspektiv, bygga tillitsfulla relationer samt säkerställa att medarbetaren kan, vill och vågar hjälpa brukaren.”

Stiftelsen Bräcke diakoni har sedan den startades 1923 byggt sitt arbete på dessa principer. Det finns en kultur och ett arbetssätt där det finns stor tillit till medarbetarnas engagemang, kompetens och viljan att hjälpa andra människor. Det sistnämnda är våra grundläggande värderingar, vår drivkraft och vårt existensberättigande! Det finns en styrning som bygger på öppenhet och transparens där kvaliteten i våra insatser blir synliga och driver utvecklingsarbetet. Det finns systematiskt lärande av brister och goda exempel och det finns stödfunktioner som fokuserar på att skapa värde för dem vi finns till för och som uppfattas som stöd och inte som kravställare.

Samtidigt ser vi att svensk välfärd inte är organiserad för tillit. Vi ser dagligen upphandlingar där anbudsgivare levererar tjänster som följer regelböcker istället för att ha utrymmet att utforma tjänsterna efter människornas behov tillsammans med dessa. Upphandlingskulturen är direkt tillitsförstörande och motarbetar systematiskt långsiktiga relationer mellan aktörer. Vi ser också att gränserna mellan olika beslutsnivåer i systemet är knivskarpa: mellan kommuner och regioner, mellan utförare och beställare, mellan olika lagstiftningar och mellan olika instanser i vård- och omsorgskedjan (akut sjukvård, primärvård, social omsorg, socialtjänst, …). Vården och omsorgen styrs ofta av rädsla att göra fel utifrån ett regelperspektiv.

Jag ser framemot en tillitsreform som stöder ett långsiktigt samarbete, modet att pröva nytt och viljan att förändra systemet tillsammans med dem det är till för.

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

BLOGG: Ränderna går aldrig ur

Ett ord som vi använt de senaste veckorna är ”alumni”. Det är ett lite udda ord. Oftast används det när högskolor refererar till elever som tidigare gått på den aktuella skolan. Häromveckan lånade vi på Bräcke diakoni uttrycket. Då bjöd vi in ett stort antal av våra egna ”alumnis”, alltså människor som under många år varit verksamma på Bräcke diakoni, men som nu gått vidare i karriären eller blivit pensionärer. Det blev en speciell kväll fylld av återseenden och minnen. Köket bjöd på räksmörgås och lättöl, och vi berättade lite om det som händer på Bräcke diakoni idag. Intresset och engagemanget gick inte att ta miste på – det var lika stort som förr!  

När jag befann mig mitt i vimlet av bekanta ansikten stannade jag till en kort stund. Mina tankar gick tillbaka till den stora årliga dagskonferens vi haft med alla Bräcke diakonis nuvarande chefer några dagar tidigare. Det blev påfallande tydligt hur lik grundstämningen och ”kulturen” är från förr till idag. Hur viktigt det personliga engagemanget från alla medarbetare är för det vi gör. Betydelsen av att träffas i grupp, prata om verksamheterna och byta berättelser och exempel. Ställa etiska och praktiska utmaningar mot varandra – vad blev bra, vad blev mindre lyckat? Och vad tror vi blir bra där vi är nu? Det kändes, som man säger om zebror; att ränderna går aldrig ur. På ett positivt sätt.

Ytterligare några dagar senare kommer samma tankar tillbaka igen, i ett nytt perspektiv. Tillitsdelegationens ordförande Laura Hartman pratar på den stora konferensen om ett Jämlikt Göteborg. Hon betonar vikten av ökad tillitsbaserad styrning och ledning i samhällets välfärd. Samtidigt visar stadens senaste siffror att samhällstilliten nu avtar märkbart hos de som har det sämst ställt. Det är djupt bekymmersamt.

 Då kan man inte låta bli att tycka att det är märkligt att tillit och förtroende inte tillåts få en större betydelse när upphandlingar görs och avtal ska slutas i välfärdssektorn. Att lägsta pris ens får vara ett ensamt tilldelningskriterium i praktiken. Och att initiativ att se en större helhet med individen i centrum faktiskt motarbetas av ledande myndigheter. Vi måste fortsätta att försöka påverka detta åt rätt håll!

Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs Martins tidigare bloggar

Läs mer

BLOGG: I sexualitetens närhet

Personcentrering har blivit något av ett återkommande mantra för alla oss som arbetar i vård och omsorg. Det är nog ett av de vanligaste orden som dyker upp oavsett vad jag gör. I läsning av riktlinjer och ny forskning, i framtagandet av rutiner, i styrkortsarbete, i uppföljningar, i hantering av avvikelser, i samtal med medarbetare, i utbildningssituationer och listan kan göras mycket längre.

Gång på gång pratar jag själv och de jag möter om vikten av personcentrering. Trots detta, kommer jag ofta på mig själv att reflektera över vad det egentligen handlar om. Inte i form av fina begrepp eller välformulerade svar utan konkret, i mötet med den vi finns till för. Mötet är personcentreringens absoluta kärna, det är där som graden av personcentrering avgörs. 

Betydligt mindre eller nästan inte alls pratar vi om sexualitet och hur sexualitet kan uttryckas och bemötas i en personcentrerad vård och omsorg.

Så sitter jag där på knä på golvet framför stolen där mannen sitter. Jag ler när vi får ögonkontakt och noterar tacksamt att ansiktet framför mig även det spricker upp i ett leende. Snabbt böjer han sig mot mig ”dig vill jag ha” säger han. Mannen har stort behov av kroppskontakt och på grund av sin demenssjukdom har han förlorat förmågan att avläsa de gränser som är avgörande för att kunna respektera min integritet. Hans impulskontroll är även den starkt begränsad. ”Jag vill ta på hela dig!” säger han ivrigt och jag ser i hans blick, att han verkligen menar det han säger.

Mannen har vad vi ibland slarvigt kallar ”ett ohämmat sexuellt beteende” utifrån min professionella erfarenhet, av att möta människor med demenssjukdomar i över 15-år, skulle jag vilja nyansera orden och säga; att mannen framför mig har helt naturliga sexuella behov, men på grund av sin sjukdom så har han förlorat förmågan att uttrycka och visa sina behov på ett socialt accepterat sätt.

Jag vet att han är helt beroende av min hjälp och vägledning för att vårat möte ska bli positivt för oss båda. Ett möte där jag inte behöver göra våld på min egen integritet och ett möte där han inte ska behöva riskera att känna sig kränkt eller avvisad. Går det?

Snabbt fattar jag tag i hans händer ”du får gärna hålla i mina händer” säger jag och ler. ”Jag vill mer” säger mannen,  som trots sin sjukdom faktiskt klarar av att sätta ord på sina känslor. ”Jag märker det” säger jag leende ”Du märker det” upprepar han flera gånger också leende. ”jag vill gärna hålla i dina händer”  säger jag, samtidigt som jag rör mig med både händer och överkropp. Man skulle kunna säga, att vi dansar där vi sitter. Rörelsens betydelse är något som jag alltid brukar betona i mina föreläsningar och nu är jag tacksam över att min kropp omsätter kunskapen i praktiken.

Jag känner inte mannen framför mig mer än att jag vet att hans sexuella beteende orsakat stora problem i omvårdnaden och att han ofta är orolig. Jag borde vetat mer om honom, inser jag där jag sitter på golvet.

Kan vi gå in till ditt rum? Jag hoppas att rummet ska vara fullt av vad man med ett finare ord kallar för ”reminiscensväckare” alltså saker som för mannen väcker minnen kring det som varit betydelsefullt i hans liv. Han följer med, våra händer är tätt sammanflätade och nu när vi gör något (förflyttar oss) märker jag att han lättare kan kontrollera sina känslor och mötet blir mer avslappnat.

En kort oavslutad berättelse, som visar hur viktigt det är att både ha kunskap om personen (som jag tyvärr saknade i detta fallet) men också om sjukdomsprocesser och olika verktyg som jag kan använda när mötet riskerar bli påfrestande för oss båda.

Sexualiteten är ett område kantat av mycket tabu och mycket känslor från alla parter. Därför är det ett jätte viktigt område för oss som organisation och medarbetare att reflektera och prata om. Hur kan vi förstå orsakerna till det som händer? Hur hanterar vi våra egna känslor? Hur bevarar vi personens värdighet utan att göra våld på oss själva?

Frågorna behöver ställas och vi måste ta ansvaret att tillsammans reflektera över dem!

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

Läs mer

EU och den nationella friheten – vem styr egentligen?

I veckan kommer EU-ländernas regeringschefer på toppmötet i Göteborg underteckna EUs sociala pelare som består av tjugo principer för sociala rättigheter för EU-medborgare. Huvuddelen av dessa principer handlar om arbetsmarknaden men fyra berör viktiga välfärdstjänster såsom hälso- och sjukvård, långvarig vård och omsorg, inkludering av personer med funktionsnedsättning och stöd för hemlösa.

Följer man den svenska debatten kring den sociala pelaren kan man hitta två tydliga riktningar: Förespråkarna anser att det är viktigt att man höjer ambitionsnivån för det gemensamma arbetet kring de sociala frågorna på EU-nivå medan motståndarna lyfter fram pelaren som ett exempel för mer överstatlighet och förflyttning av makt till Bryssel. Man ser också en risk att den svenska modellen för hantering av arbetsmarknaden genom parterna undergrävs.

Läser man EU-kommissionens material framgår det tydligt att den sociala pelaren inte ställer krav på ny lagstiftning utan anger en riktning där varje land avgör själv hur man vill hantera den. Varför är man då orolig i Sverige? Säkert handlar en hel del i debatten om blockpolitikens retorik där opposition och näringsliv kritiserar regeringen när den tar initiativ. Samtidigt är rädslan för maktförskjutningen berättigad, inte för att EU ställer krav utan för att Sverige har en tradition av att ”övertolka” EU-direktiv, det vill säga glömma bort möjligheten att ta vara på friheten att anpassa EU regelverket till de nationella förutsättningarna.

Ett tydligt sådant exempel är tillämpningen av upphandlingsdirektivet i lagen om offentlig upphandling (LOU) när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse d.v.s. välfärdstjänster som finansieras med skattemedel. Jag har tidigare skrivit om ett seminarium om de rättsliga förutsättningarna av bland annat Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Mathias Sylvan belyste då det faktum att det inte finns några EU-rättsliga krav att tillämpa LOU på välfärdstjänster. Till exempel tillhandahålls över 50 procent av all social omsorg i Tyskland av idéburna aktörer utan att den upphandlas enligt EU-direktivet.

Den sociala pelaren som undertecknas i Göteborg denna vecka är ett exempel för hur EU tar initiativ för att ange en riktning utan att inskränka medlemsländernas möjligheter att anpassa den till sina förutsättningar. Upphandlingsdirektivet och de svenska upphandlingslagarna är ett annat område där vi i mycket högre utsträckning kan ta oss friheten att skapa förutsättningar för ändamålsenliga välfärdstjänster. Välfärdstjänster som fokuserar på att möta individers behov istället för att utformas efter detaljerade upphandlingsregler.

 

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

Alla Helgona helgen är en älskad helg som de senaste två decennierna fått sällskap av Halloween. Tusentals ljuslyktor på kyrkogårdarna och minst lika många lysande pumpor i våra trädgårdar och på Liseberg. Allt lyser upp i höstmörkret och det älskar vi. Det behöver vi.

Det går trender i Alla Helgona. I år beräknas varannan svensk ha gått till en kyrkogård och de flesta har med sig ett ljus att sätta på graven. Samtidigt kommer nya siffror på att fler och fler begravningar inte har någon ceremoni. 6 procent är det idag. Vi hinner inte ha en begravning, vill inte ha eller har inte råd. Utomlands, räcker att ta sig till Danmark, är det vanligt att en begravning sker en vecka efter att den döde dött. I Sverige finns sedan många år tillbaka en regel att begravningen ska vara inom en månad efter dödsfallet. Undrar vad som skulle hänt om inte bestämmelsen funnits…

Begravningen handlar idag alltmer om att ta hänsyn till de anhöriga mer än den döde, säger en företrädare för begravningsbyråerna i Sverige.

Våra attityder till döden och förhållandet till de döda kan liknas vid ett klassiskt smörgåsbord - här finns allt. Någon besöker graven varje dag eller ha seanser för att få kontakt med den döde. Någon eller några andra skriver ett upprop om att ett hospice inte ska kunna byggas i deras bostadsområde med hänsyn till barnen som bor i husen omkring. Rädslan över att barnen ska komma i kontakt med döden är stor om jag förstått det hela rätt. Samtidigt tänker jag att de flesta av barnen spelar dataspel i sin rum och majoriteten av dessa spel går, som vi vet, ut på att döda andra människor, figurer eller väsen.

Det verkar som vi har lättare att döda på låtsas och tro att det är på riktigt, än att våga påminnas om den verkliga döden utan att låtsas som om den inte finns.

Halloween innebär att vi klär ut oss till de läskigaste vi kan. Vi ska helst se döda ut eller iallafall blodiga, skadade och skrämmande. I början av min tid som präst predikade jag om att alla som skulle köpa en skelettdress eller dödskalleset borde behöva ett intyg på att man på något sätt börjat bearbeta sin egen död. Visst, jag håller med, det var naivt och för 25 år sedan, men min förundran över glappet mellan den verkliga döden och den fiktiva lever kvar och förbryllar mig. Och oroar mig.

I kvällsmörkret på Liseberg hörs smått skräckinjagande ljud ifrån buskar och träd. Gravstenar med texten R.I.P. (Rest in peace) lutar sig tätt intill godishjulen. Halloweensminkade utklädda personer förhöjer skräckgraden. Mardrömmen bjuder in till en skrämmande upplevelse och varningsskyltar finns att man gör det på egen risk och på eget ansvar. Skräckhuset är fullbokat för ikväll…

Ser en stor annons i en av våra största dagstidningar att komikern Henrik Schyffert är ute på en kritikerrosad stand up show ”Var inte rädda”. Den går för utsålda hus över hela vårt land. Jag känner igen orden, var inte rädd, de lär stå 365 gånger i Bibeln. Vill man kan man tänka att vi har ett ”var inte rädd” för varje dag under ett helt år. Fin tanke. Viktig tanke. För det är väl just rädda vi är när vi vill hålla allt som handlar om den verkliga döden på behörigt avstånd eller klä ut oss så att vi kan leka döda.

P O Enqvists ord lyder; ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Inte ”en dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi vara rädda”.

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

Läs Agnetas tidigare bloggar

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni