Blogg

BLOGG: En man som heter Mats

Jag fick ett tips från en klok människa om en man som heter Mats. Han är professor i företagsekonomi och bland annat känd för att ha myntat begreppet ”Funktionell Dumhet”.

Vi tillbringar ju en stor del av vår vakna tid på arbetet och det är ju minst sagt intressant att reflektera över vad det är som styr våra arbetsliv och hur vi upplever och agerar när det gäller vårt arbete.

Vad är det som gör att rimligt begåvade människor inte överdriver självständigt tänkande när de är på arbetet? Organisationer genomsyras av ett underskott på reflektioner. De kritiska frågorna ses som obekväma och vi vill ju inte att andra skall se oss som besvärliga människor. Vi anstränger oss för att ingen skall kunna anmärka på oss. Hur blir vi mindre dumma på jobbet? Vad gör flockbeteenden och bekvämlighet med våra arbetsplatser? Hur kan vi främja självständigt tänkande och göra organisationen mindre sårbar för det som kallas funktionell dumhet, undrar professorn som heter Mats.

Vi strävar efter konsensus och vill inte vara den som ifrågasätter beslut som andra bestämt att så här är det! Men organisationer behöver lite besvärliga och kontroversiella människor. Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att kallas kontroversiell? Men i offentliga organisationer är det definitivt inte bra! Jag lärde mig ett uttryck här i Skaraborg i en offentlig verksamhet. På västgötska säger man ”te sagt gäller”.

Visselblåsare beundras på avstånd men betraktas som rättshaverister om de är i närmiljön. Lösningen när misslyckanden uppdagas är ofta skärpt lagstiftning. Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där formalism och felminimering dominerar. Resultatet blir att offentlig sektor skall följa allt fler lagar och regler bevakade av en mängd tillsynsmyndigheter, säger mannen som heter Mats.

Det är naturligtvis bra när det gäller vissa delar av en verksamhet. Vi måste ha felminimering när det t.ex. gäller patientsäkerhet. Men det kan också vara ett hinder för kreativitet och utveckling.

Ett av professorns kriterier på funktionell dumhet är användandet av etablerade floskler. Några exempel på detta är ord som världsklass, vi har högt i tak, kärnvärden, gasa och bromsa samtidigt, positiv människosyn. Hållbarhet är också populärt. Tillsammans för en hållbar framtid säger en kommun. Ja, det är väl ingen organisation som går ut med att de har en negativ människosyn eller hur? Har vi några etablerade floskler på Bräcke diakoni?

De flesta verksamheter styr utifrån sin värdegrund. (Där har diverse konsulter en god arbetsmarknad.) Ordet värdegrund finns som begrepp endast i Sverige och delvis Norge. Övriga Europa talar om moral i sina dokument. Och är det inte just det, det är? Vilka moraliska värderingar vi har och lever efter i vardagen och på arbetet. God moral är ingen floskel. Ett medmänskligare samhälle är bra, sedan är det upp till var och en av oss hur vi tolkar och omsätter det i praktiken på Bräcke diakoni. Där har vi ett eget ansvar att efter bästa förmåga bidra till ett sådant samhälle.

Men det är lite märkligt vilken tilltro vi har till att värdegrunden skall lösa de flesta problem på en arbetsplats. Värdegrundsarbete löser det mesta, alltifrån konflikter och arbetsmiljöproblem till och med när en plats blir hotfull. En rektor på en skola i Skåne där elevernas vardag domineras av hot trakasserier och våld säger ”Vi måste jobba mer med vår värdegrund” för att komma till rätta med detta.

Positivism kräver vad vi kallar för funktionell dumhet. Och många organisationer behöver motsatsen. Negativ kapacitet måste byggas men det handlar inte om gnäll och klagomål över bristande resurser utan en kritisk genomlysning i vad man gör, säger professorn. Och vi behöver lite mer av den där kritiska genomlysningen på våra arbetsplatser. Positivism är bra men realitets uppfattning är bättre!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Slutligen hoppas jag att inför det stundande valet att någon modig politiker vågar satsa på en primärvårds-miljard istället för den sedvanliga ständigt återkommande kö-miljarden. Låt oss hoppas!

Läs mer

BLOGG: En hyllning till dig som jobbar inom hemtjänsten

Jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet hemtjänst men jag tänker på änglar. Änglar som gör det möjligt för den som annars skulle tvingas lämna sitt hem att bo kvar hemma. Att arbeta i hemtjänst innebär att ofta stå framför en ytterdörr och inte veta vad som möter mig på andra sidan. Att arbeta i människors hem innebär ofta att arbetsmiljön inte kan bli lika optimal som på ett boende men att värdet av tryggheten av det egna hemmet är stort för den enskilde. Som personal i hemtjänst möter man människor i olika åldrar och med olika livsöden. Man möter den fina damen i sitt vackra hem, man möter medelsvensson och man möter missbrukare och andra som bor i total misär. Till alla dessa människors olika behov försöker hemtjänstens änglar att uppmärksamma. Jag brukar säga att få psykologer och terapeuter med långa gedigna utbildningar skulle klara av att på begränsad tid möta alla de olika livsöden en hemtjänstmedarbetare gör på ett arbetspass. Änglarna ser, ger mänsklig kontakt, stöd, beröring, tröst och hopp beroende på behov.
 
För några år sedan skapade vi första gången ett hemtjänst-team på Bräcke diakoni med arbetsplats Linköping. Jag minns hur glad jag var över deras teamanda och arbetsglädje vid mitt första besök. De började från noll men har idag på grund av sin popularitet vuxit till över 5000 hemtjänst-timmar, vilket är en god indikation på kvaliteten i deras arbete. Förra året startade vi hemtjänst i Alingsås som ytterligare en länk i vår unika vårdkedja för personer med demenssjukdom. Vårdkedjan är ett IOP (Idéburet offentligt partnerskap) med Alingsås kommun. Idag växer hemtjänsten stadigt, mycket tack vare våra fantastiska medarbetare.

Vår nystartade hemtjänst i Göteborg är inget undantag och jag har redan kunnat konstatera att vi  återigen lyckats hitta och anställa flera änglar. Medarbetare som brinner för att göra skillnad och sprida medmänsklighet. Det blev tydligt för mig redan vid långfredagens introduktions utbildning. För när vi insåg att över 60 personer (!) gett oss förtroendet att bli deras nya hemtjänstutförare när Göteborg införde lagen om valfrihet i hemtjänst 2:april fanns inget annat alternativ än att lägga introduktionen på självaste långfredagen. Trots detta fanns bara förväntan och glädje i luften.

På introduktionen berättade jag om mitt eget första arbetspass i hemtjänsten. Och om Edvin som alltid var arg men som men som när han bemöttes med värme och omsorg långsamt började öppna sig och blev med tiden mindre arg och mer glad. Vårt bemötande har en sådan avgörande betydelse för hur människor upplever den egna tillvaron.

De dagar jag nu på nytt haft förmånen att vara ute i hemtjänsten är det bemötandet från medarbetare som berör mig mest. Det finns få saker som gör mig gladare än att få personcentering i praktiken. Särskilt när jag vet att det stora kundantalet i kombination med uppstarten inneburit stora påfrestningar för många medarbetare då planering kanske inte varit helt optimal, en rast inte kunnat tas ut eller informationen varit bristfällig. Mycket saknas av rutiner och yttre förutsättningar men ändå orkar nästan alla le mot mig och se lösningar. Ni är mina hjältar!

Som avslutning måste jag skriva något om ledarskap, en verksamhetsuppstart är alltid en påfrestning för chefskapet men när det sammanfaller med enormt kundinflöde och begränsad åtkomst till information och system blir uppgiften snudd på övermäktig. Att då jobba i en organisation där områdeschefen med självklarhet sätter på sig arbetskläder och går ut och jobbar gör mig stolt över vår värdegrund. Alla våra hemtjänstchefer har med självklarhet gått ut i verksamheten när det behövts. Hur jag sedan ska beskriva den nära på dygnet-runt insats som både driftområdes- och verksamhetschefen gjort i flera veckor vet jag inte. Outstanding känns som det enda ord jag har kvar. 
 
Tillsammans bygger vi personcentrerad hemtjänst och jag är så stolt!

Louise Gehandler

Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

PS Har du eller någon du känner ängla-kvalitéer och undersköterskeutbildning med närhet till Linköping, Alingsås eller Göteborg, kontakta oss! DS

Läs mer

BLOGG: Att ge varandra plats

För en knapp månad sedan, på den internationella kvinnodagen, uppmärksammades på Bräcke diakonis Facebooksida den glada nyheten att Helene Mellström nu är vår organisations tf direktor/VD. Så här stod det i inlägget: ”Drygt 80% av Bräcke diakonis medarbetare är kvinnor. Men vår direktor och vd har alltid varit en man. Fram tills nu.”

Jämställdhet mellan kvinnor och män har varit och är, inte minst i våra sammanhang inom vård och omsorg, på en diakoniinstitution, en viktig och smärtsam fråga. Att uppmärksamma den, är en viktig sak för både män och kvinnor.

För den handlar inte enbart om kvinnors platser, möjligheter och roller. Frågan sätter ljus på allas våra roller och positioner. Frågan sätter ljus på Bräcke diakonis egen roll och plats…

För om någon är ofri, kan inte resten vara fria. Har någon en särskilt anvisad plats är inte den platsen tillgänglig för alla. Då delar både män och kvinnor, de med relativt stora friheter och möjligheter och de med mer begränsade, samma ofrihet. Även om sammanhanget och perspektivet är helt olika.

Ibland beskrivs den enes kamp för frihet och inflytande som att man då tar makt från den andre. Någons vinst blir någon annans förlust. En ekvation präglad av rädsla. En mer modig och orädd inställning kan hjälpa oss att inse att i den mån jag kan vara med och bidra till någon annans frihet, betyder det ökad frihet även för mig.

På Bräcke diakoni lever vi med en värdegrund som bygger på en kristen människosyn. Det betyder först och främst att Gud skapat oss till människor, inte till män och kvinnor, väsensskilda. Inte heller till ”slav eller fri, jude eller grek” som Paulus uttryckte det. Hur det har inspirerat och gett kraft åt arbetet med att hjälpa människor att få möjligheter att leva ut sin mänskliga och personliga frihet ser vi tydligt i vår historia, både den som sträcker sig långt tillbaks i tiden och den som var i går.

Vi behöver fortsatt rikta blicken mot oss själva och det sammanhang och den roll vi själva står i och utövar. Vi verkar i en organisation, historiskt präglad av en stark tradition av tjänande kvinnor och förmyndande män. Vi verkar i ett samhälle som i mångt och mycket är uppbyggt kring det manliga som mått.

Vi lever i ett samhälle som idag är starkt påverkat av den rädslans ekvation som vill dela upp människor efter etnisk härkomst. Jude eller grek.  Muslim eller afghan. Den ekvation som säger att om jag ger plats åt någon annan, kostar det mig…

Vad säger oss vår värdegrund, den kristna människosynen, förebilden Jesus, som alltid utmanade och överraskade genom att bemöta och se människor för dem de var och inte som grupprepresentanter? Vad säger det till oss som medarbetare, i olika roller och positioner?  Vad inspirerar det oss till som organisation?

Det krävs mod för att våga se med öppna ögon på hur våra roller och positioner ser ut och verkar, vilken roll vi själva spelar i detta samspel. Det krävs styrka och uthållighet att förändra dem.

Men: för oss är diakoni viljan att se; individen, brister i samhället och ha modet att göra något åt dem.
Och för oss är diakoni att vi tror på möjligheten att tillsammans ha kraft att förändra!

Helena Jonsson, Andrum

Läs mer

BLOGG: En man som heter Fredrik

På 1890-talet grundade Fredrik Taylor en idétradition inom företagsorganisation som jag tror att de flesta av oss har glömt idag. Det var ju väldigt längesedan. Denna idétradition inbegriper en analys av en arbetsuppgift med syftet att eliminera onödiga beståndsdelar och forma de andra så effektivt som möjligt genom att optimera dessa tidsmässigt. Syftet var att få ut så mycket som möjligt av varje arbetare och av varje minut. Detta lämnade givetvis inte något utrymme för eventuella egna initiativ från de som utförde arbetet.

Man kan beräkna optimalt tillvägagångssätt för vissa sysslor, sätta mål för produktionen, sa Fredrik. Det är bra! Det främjar en effektiv arbetsinsats. Fredrik förespråkade också att när någon ny kom in i arbetslaget måste han eller hon snabbt lära sig hur mycket man skulle prestera per tidsenhet. Kommer ni ihåg tidsstudiemannen? Han som spelades av Magnus Härenstam i ”Tuppen”.

Jag ser dem varje dag i sina små bilar. De kör fort och verkar alltid ha väldigt bråttom. Hon heter Britta är 86 år och bor i en gammal prästgård på landet. Jag tror inte att hon känner Fredrik. Men hon får ibland besök av de som kör fort i de små bilarna. De stannar inte så länge. De har alltid bråttom och ont om tid.

Jag tror inte att Britta vet vad en tidsstudieman gör. Men han eller hon utreder hur mycket en tid som åtgår åt en arbetsuppgift. Idag arbetar de flesta i kommunen. Tidsstudiemannen har utrett, funderat och kommit fram till att Britta behöver 37 minuter/dag för att få hjälp med de arbetsuppgifter hon inte längre orkar med i den gamla prästgården.

De arbetar efter ramavtal och ibland uppstår frågetecken och problem kring hur avtalen ska tolkas. Det är kanske inte så lätt att vara biståndshandläggare. Vad är skälig levnadsnivå när du inte längre klarar det dagliga livet? Hur mycket hjälp behöver du för att livet skall vara meningsfullt? Räcker 37 minuter/dag?

Du kan inte kräva specifik hjälp eller omsorg. Det är behovet som avgör och rätten till bistånd avgörs inte av den som ansöker om hjälp. Och så måste det nog vara. Vi har ju inte oändliga resurser i det här landet. Vi öppnade ju våra gränser för alla flyktingar, kanske blir det bättre nu när vi har stängt dörren?

Brittas dotter vill gärna att hon skall få några minuter mer per dag. Hon har ansökt och betalar gärna för det där som vi kanske kan kalla livskvalitet. Vi får se hur det går. Frågan handlar nog mer om vem som skall tillhandahålla det där som gör livet meningsfull. Britta vill inte äta ensam och därför äter hon inte - även om hon får sina matlådor levererade i tid varje dag. (Tänk på Fredrik och tidsstudiemannen) Är det en skälig levnadsnivå?

Skälig levnadsnivå är ett luddigt begrepp. Vad som är skäligt för en person är kanske inte det för någon annan. Att det saknas en tydlig definition gör att enskilda handläggare får stor frihet att tolka vilka biståndsinsatser som ryms inom begreppet. Därför har Britta i prästgården en skälig levnadsnivå som handlar om 37 minuter!

Men alla ni som åker omkring i de snabba små bilarna, vad vore omsorgen om våra gamla utan er? Taylorism? Det var längesedan men verkar finnas kvar ibland!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

BLOGG: Dags för stafettväxling

Det har varit vinter-OS i Sydkorea, och även om sportmetaforer kan vara tröttsamma må det vara tillåtet i dessa dagar. Det är alltså dags för stafettväxling i ledningen på Bräcke diakoni.

Jag skriver det här medan jag gör mina sista arbetsveckor. Så gott som varje möte och varje frågeställning är med stor säkerhet sista gången i detta sammanhang. Bara att skriva de orden ger en klump i halsen… Det har gått 15 år sedan jag satt på anställningsintervju hos Per Eckerdal, och lämnade näringslivet. Smågrabbarna jag då hade hemma har blivit unga män som flyttar hemifrån. Min fru är – tack och lov – kvar…

Det är ofrånkomligt att stanna upp och reflektera lite kring Bräcke diakoni. Världen och Sverige har förändrats, och villkoren för stiftelsen likaså. Och vi har tillsammans i organisationen kunnat göra så oerhört mycket under dessa år. Jag vågar påstå att vi idag är en stark organisation, både i vår värdegrund och i vårt kunnande inom vård och omsorg.

Men egentligen vill jag inte titta bakåt, utan framåt. Möjligheterna för Bräcke diakoni är så oändligt mycket större än hoten. Möjligheterna för Sverige likaså, även om det sällan låter så i debatten. Framför oss ligger att bli bättre på att verkligen bottna i individerna vi möter, och deras närmaste. Att vara med och binda ihop lösa trådar och punktinsatser till vårdkedjor med helhetssyn. Att kunna dra nytta av den digitala teknikens fantastiska perspektiv. Där – om någonstans – behövs en stark idéburen organisation som står tryggt på en tydlig värdegrund.

Självklart känns det lite kluvet att snart inte vara kvar på Bräcke diakoni längre. Jag trivs fantastiskt bra i civilsamhället, tycker om alla kunniga och hängivna människor, och de starka idéer som föds och växer vidare. Att få jobba på Bräcke diakoni har i djupet påverkat mig som människa. Men jag är också glad och stolt över att framöver få arbeta inom Svenska Röda Korset.

Och nästa ledningsteam står redan pigga och starka på startlinjen för nästa sträcka. Nu är det dags att växla över…

Läs mer

BLOGG: Med-dela mera

- Och så andra skon, säger jag, och tittar nu nästan pinsamt vädjande upp på kvinnan framför mig. Hon vrider sig bort fortfarande sittandes i skräddare.
- Säg foten, viskar kollegan till mig.
- Och så andra foten, ändrar jag till och vips far foten fram. Jag når fram. Wilma och jag är åter i samspel.

Detta säger något om gensvar men också om vikten av att som kollegan här, dela med sig. Vilka ord och signaler lystrar just Wilma till? Vad får Vilma att själv vara delaktig i vart moment utan att vi överhjälper? Vad vägleder Gregor som har Alzheimers? Och visst kan Love rikta en rörelse trots ofrivilliga muskelspänningar!

Alla kan kommunicera och allt är kommunikation. Och i Bräcke diakonis verksamheter behöver vi i mötet med dem vi finns till för göra vårt bästa för att förstå vår nästa, men när utmaningar kommer också vara generösa meddelare medarbetare emellan.

Med med-delande menar jag här det att generöst dela med sig; att se möjligheter, se mönster i vad som fungerar och ej, det är att mäta för att veta, att ordsätta den tysta kunskapen och att frikostigt dela dessa lärdomar och tips med varandra. Allt i syfte att sprida och genomföra det som bäst gagnar just Wilmas eller Loves mående och hens möjlighet till positiv utveckling.

Deltagaren Elsa, på Verksam kanske inte nu har precisionen att måla med en pensel, men hon skulle, säger kollegan, kunna rulla en färgdoppad boll över ett lakan, och på så vis skapa sina alldeles egna mönster över tyget.

Välter Gregor på Södergården, som annars är stadig på hand, ofrivilligt gång på gång ut sin flytande medicin ur glaset kan skillnaden mellan utebliven och tillgodogjord dos ligga i att göra den genomskinliga vätskan synlig med en droppe saft.

Det går också att tänka utanför boxen. På morgonmusiksamlingen på Verksam, används en stor knapp som med ett tryck spelar upp en förinspelad fras, till exempel ett ”Hej”. Flera deltagare fingrar på knappen och andra trycker snärtigt med handflatan fram ett ”hej ”. En tredje saknar rörlighet i hela sin arm men istället för att få pratknappen föst mot sig för att aktivera ljudet kan deltagaren Love faktiskt ändå som de andra trycka aktivt och helt själv med hjälp av sin kind. Sidled i nacken har han full kontroll! Och hans efterföljande leende efter ”hej:et” och ett omisskännligt ljudande i dur värmer upp hela rummet.

De bästa lärarna är alltid personerna vi möter; deltagarna, som delar med sig av sig själva på så många sätt. Vare sig det är i verbala utsagor, i nickande, i lakansmålningar eller i nyansrika ljudanden så är all kommunikation en oändlig källa till personkännedom och bästa möjliga stöd och omsorg.

Tack vare den rika flora av respons och uttryck som de vi möter ger, kan vi lära av dem. Låt oss se mönster och dela med oss, sprida goda exempel och lära av dem vi finns till för och av varandra. Dela kunskapen medarbetare emellan. Ta kunskapen till mingel och fora där våra driftsområden korsas och erfarenheter byts. De kunskaper vi gör kan när de delas till flera hjälpa andra med inspiration, bli grund för växande, eller leda till att helt nya förmågor väcks till liv. Låt oss ledas av och samskapa med våra verksamheters Wilma, Love, Gregor och Elsa, dela med varandra bortom gränser, medarbetare emellan och i en meddelande gemenskap för och med dem vi finns till för. 

Cecilia Johansson
Aktivitetshandledare, Daglig verksamhet Verksamt

Läs mer

BLOGG: Mod att mötas!

Kanske är du en av alla de som sett på serien ”Lerins lärlingar” som nyligen visats i SVT? Den välkände och omtyckte konstnären Lars Lerin tar emot en grupp människor med olika funktionsnedsättningar som blir lärlingar på hans konstskola. Lars vill genom skolan inspirera dem, lära dem mer om tekniker i skapandet och hjälpa dem att än mer kunna uttrycka sig genom sitt måleri. (Har du inte sett serien, finns den att se i SVT Play.)

Med i programmet är även Lars make. Han heter Junior och är född i Brasilien. Han är chef på det museum de tillsammans driver. Junior är liksom sin egen sort! Spontan, lekfull och med varm blick. Jag blir berörd. Naturligtvis av personerna Lars och Junior. Av deras uttryck och personligheter. Det finns något mycket öppet i vad de utstrålar. Som om de har lyckats behålla någon slags egenskap man annars mest möter hos barn som inte hunnit bli rädda... 

Och, jag blir mycket berörd av de deltagare som vi får möta. Jag blir berörd av deras livs berättelser - så kantade av utmaningar, av hur de delar med sig av sina kloka insikter, sina drömmar och sin sårbarhet. Men, det är också något annat som fastnar och berör mig på ett särskilt sätt. Det har att göra med möten. 

Vi talar ofta om mötens betydelse i vår organisation. Om hur det som är vår stora vision om ett medmänskligare samhälle blir verklighet i våra möten med de människor som kommer i vår väg. ”Vad är ett gott möte?” inbjuder vi alla våra volontärer i våra verksamheter att fundera över. 

Vad kännetecknar ett möte där medmänsklighet kommer till uttryck?

Och det är någonstans här som jag blir så berörd - och rörd av programmet. Gång på gång ser vi Lars Lerin samtala med sina lärlingar. Av och till är samtalet lite trevande. Rätt ofta blir Lerins respons på någon berättelse ungefär; ”Men Gud!! Vad ska man säga?” - Givetvis på klingande värmländska!

Vad är det då som rör vid mig? Ja, jag är inte riktigt säker, men det har att göra med något som jag tror mig se och höra hos Lars Lerin. Mer än de ord han just säger… Jag tycker att det verkar som att Lars och hans deltagare möts i igenkänning. Med möts i de mänskliga förutsättningar som de delar, trots att deras liv ser helt olika ut. Lars Lerin vågar bli påmind om och uttrycka den ensamhet han själv kan känna. Han väjer inte för de mänskliga utmaningar som vi alla kanske ställs inför någon gång; att vi inte tror att vi duger i andras ögon. Att vi försöker vara någon annan än de vi innerst inne är. Att vi inte vågar prata om våra drömmar. Att vi försöker dölja det som är vår oro.

Det modet önskar jag mig! Att i mötet våga känna igen sig själv i en annan människas sårbarhet.

Helena Jonsson
Diakon, tf verksamhetschef, Andrum

 

Foto: Ulrika Malm /SVT

Läs mer

BLOGG: Medmänsklighet till salu!

Du har säkert precis som mig, ingen aning om hur många skyltfönster du tittat in genom under åren. Skyltfönster där sak efter sak exponeras för försäljning genom att på olika sätt försöka tilltala oss. Med tiden har skyltfönstren flyttat fram sina positioner genom teknikens utveckling. Min man och jag försöker på olika sätt skydda både oss själva och barnen från det forsande försäljningsösregnet som ibland haglar över dagens samhälle. Vi ser enbart på reklamfria TV program (vilket innebär att vi tittar efter att programmet sänts i de flesta kanaler), vi har nix-anmält våra telefoner och har en skylt med ”nej tack till reklam” på brevlådan. De få gånger vi lyssnat på någon form av reklamradio det senaste året har jag blivit förskräckt över andelen reklaminslag för olika kasinos. Helt ärligt får jag nästan allergiska reaktioner inför detta med försäljning som i min förställningsvärld handlar om att förstärka ett redan sjukligt konsumtionsbeteende i vår del av världen.

Min chef är väl medveten om mina starka känslor inför detta med försäljning och hon tog det därför försiktigt när hon, inför sin fem veckor långa semester, bad mig att göra klart äldreomsorgens säljpresentation i vår kommande säljutbildning för chefer. Det fanns dessutom en ”säljkonsult” som både skulle hålla i själva utbildningsdagen och dessutom kunde bistå mig med vägledning för att skapa presentationen. Låt mig tillstå att jag inte jublade över uppdraget, jag hann faktiskt beklaga mig inför ganska många personer, innan jag på något sätt haft tillräckligt med tid för att penetrera uppdraget lite mer på djupet.

Vad är det som jag egentligen jag ska sälja? Hur många skyltfönster eller reklamregn med pågående försäljning av medmänsklighet har jag exponerats för? Det är svårt att förstå sitt eget sammanhang, i en förhållandevis pytteliten tredje idéburen sektor, när vi i brist på alternativ tvingas använda ord som i grunden är skapade för en vinstdrivande värld. ”Affärsmässig non-profit” är ett för mig tydligt exempel, där vi försökt anpassa ett begrepp till vårt sammanhang, som ändå inte riktigt smakar rätt i munnen.

Jag vill verkligen med hjärtat vara en person som vågar stå upp för och utmanar andra till större medmänsklighet. Det finns få saker som tar tag i mig så mycket som när jag känner att den lilla människan helt körs över. Jag ser ständigt nya behov och upprörs över att ett större etablissemang inte ser det jag ser. Jag blir inspirerad när jag får frågan om att föreläsa om, ”När livet går sönder” på vår samhällsarena; Första Lång eller när jag blir inbjuden att prata om ”Demens utifrån ett existentiellt perspektiv” på höstens diakonikonferens i Stockholm. Jag vill gärna vara med i politikersamtal och har till och med för några år sedan talat i Europaparlamentet utan att skämmas det allra minsta för mitt budskap (även om jag var nervös). De sista månaderna har jag som privatperson med stor glädje varit initiativtagare till att åtta mycket olika organisationer tecknat det första IOP-avtalet med Borås stad för att låta ensamkommande få bo kvar i kommunen trots åldersuppskrivningar och 18-årsdagar.

Det är bara det att för mig handlar detta inte om försäljning, utan om att omsätta mina värderingar och min människosyn i praktiken. Jag är stolt över min arbetsplats, just på grund av att jag varje dag får utmanas och själv utmana oss som organisation till att skapa mer medmänsklighet. Jag vet att vi behöver medel (ekonomiska resurser) för att kunna fortsätta arbeta för att förverkliga vår vision om, ett medmänskligare samhälle.  Jag vet också att vi behöver bli ännu bättre på att ordsätta och förklara för andra hur vi tänker och vad vi gör för att göra skillnad och skapa mervärden som allt för ofta förbises i vårt samhälle. Jag vill gärna vara högljudd i mitt propagerande för att mer pengar ska gå till medmänsklighet istället för saker och lyxkonsumtion. Men vad kan jag använda för ord? Hur ska jag kunna översätta marknadens språk som alla talar så flytande, till en språkdräkt jag identifiera mina värderingar med? Kan du hjälpa mig omformulera ”Medmänsklighet till salu!” till ett språk som alla förstår?

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

Läs mer

BLOGG: Därför är vinsten privata välfärdsaktörers huvudsakliga drivkraft

Och så är diskussionen om vinster i välfärden i full gång igen - och det lär den vara under hela valrörelsen. Den ena sidan kommer att säga att skattepengar inte ska hamna i aktieägares fickor och den andra sidan kommer att hävda att välfärden kollapsar om man inte få dela ut överskott. Jag tänkte inte ge mig in i diskussionen om hur man beräknar vinster och vad som är rimligt, utan ska titta på själva drivkraften bakom att bedriva vård, skola och omsorg.

Man kan säga att det finns tre olika aktörer inom svensk välfärd: offentliga, privata och idéburna. Att ansvaret för välfärden åligger kommuner och landsting/regioner är en del av den svenska författningen.

Offentliga aktörers drivkraft ligger alltså i uppdraget att det finns ett ansvar för att tillhandahålla välfärdstjänster av god kvalitet som är anpassade till de lokala behoven och förutsättningarna. Kommuner och landsting har inget val, de måste erbjuda välfärdsinsatser, men de kan anlita andra som utförare.

Idéburna aktörer, alltså sådana som vi, är organiserade i stiftelser, föreningar eller aktiebolag och har gemensamt att man inte delar ut överskott till några ägare. De är aktörer som ofta har funnits under lång tid. Bräcke diakoni bildades till exempel redan 1923 och flera andra ännu tidigare. En grupp människor startade en verksamhet helt enkelt eftersom det fanns behov. Drivkraften ligger alltså i en gemensam idé att hjälpa människor.

Och så har vi de privata aktörerna. Det är dessa debatten om vinster handlar om. Privata aktörer är i regel organiserade i aktiebolag. Rolf Skog, bolagsrättsexpert, har sammanfattat betydelsen av vinstsyftet i aktiebolagslagen på ett väldigt bra sätt och konstaterar att: ”[aktiebolagens] syfte är att generera vinst till fördelning bland aktieägarna, om inte annat framgår av bolagsordningen.”  Vinstbegränsningar i bolagsordningen är mycket ovanliga. Huvudmålet och därför den yttersta drivkraften hos privata välfärdaktörer måsta alltså vara att generar vinst till ägarna. Självklart finns det andra områden ett företag behöver ta hänsyn till som t.ex. arbetsmiljö, hållbarhet anställningsvillkor mm, dessa regleras dock av lagar och föreskrifter och är grundförutsättningar för att verka i ett sammanhang. Men dessa kan aldrig vara syftet för ett aktiebolag. Skog fortsätter: ”Den entydiga övergripande handlingsnorm som vinstsyftet utgör skulle då ersättas av en multipel syftesbestämning som i praktiken gör det omöjligt att utvärdera hur verksamheten bedrivs eftersom styrelsen alltid kan hävda att en låg grad av måluppfyllelse i ett visst hänseende beror på att man prioriterat ett eller flera av de övriga målen.”

Det är med detta som bakgrund att Svenskt Näringsliv skriver på sin hemsida: ”Vinst är nödvändigt för att ett företag ska kunna expandera, erbjuda trygghet för ägare och anställda samt tackla tuffa tider.” För privata välfärdsaktörer är vinsten drivkraften! Att människor har behov av stöd, vård eller utbildning är ett sätt att skapa vinst för ägarna.

För oss idéburna aktörer är drivkraften att finnas där människor behöver hjälp, att synliggöra behov, att utveckla nya och bättre arbetssätt och att ta ansvar för gemensamma resurser. Att ha en sund ekonomi är medlet, inte målet.

 

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

BLOGG: En god och nära vård

Förra fredagen var jag och lyssnade på regeringens utredare Anna Nergård som har uppdraget att lämna ett betänkande om ”samordnad utveckling för god och nära vård”. Primärvården skall bli basen i svensk sjukvård och istället för allas rätt till att träffa en läkare inom 7 dagar skall alla ha rätt till en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad personal inom 3 dagar. 

Sjukvården skall i första hand ges inom öppenvården och vara lättillgänglig för kontakt, bedömning och besök. Vi behöver komma ifrån vår fixering vid akutsjukhus, något som kan vara svårt i ett land där vi tror att vi hela tiden skall mista livet på vägarna när man stänger ner en akutmottagning. Det är inte svårt att förstå människors oro, men det är också orimlig att ha ett akutsjukhus i varje närområde.

Primärvården skall vara basen i svensk sjukvård. Det är bra! Men hur skall det gå till? Vi brukar prata om 17/83. Det innebär att 17 procent av alla läkare finns i primärvården och 83 procent finns på sjukhusen. Samtidigt bedrivs 25 procent av all sjukvård av kommunerna och eftersom det är primärvårdens läkare som arbetar i kommunen så förstår vi alla att uppdraget är ganska stort för de där 17 procenten. Den goda och nära vården skall utföras av ett fåtal och bristen på allmänspecialister växer och växer som ogräs i trädgårdslandet.

Vänsterpartiet vill lagstifta om nattöppna vårdcentraler. Men, Jonas Sjöstedt, vilka av de där 17 procenten läkare skall finnas där? Nu är det valår och våra politiker lämnar nya innovativa förslag med vården i fokus. Och att vinna ett val är viktigare än att sedan försöka genomföra orealistiska valmanifest som handlar om vården i Sverige. Och kom ihåg vilka som vill bli det nya Sjukvårdspartiet.

Och jag undrar, är det inte dags att utreda vem skall styra morgondagens sjukvård? Är det inte just styrning och ledning som är problemet och vem vågar omfördela resurserna så primärvården har en chans att vara det som är bra att vara basen i svensk sjukvård?

För övrigt anser jag att god och nära vård är kontinuitet och trygghet. Idag anger endast 4 av 10 att de har en fast läkarkontakt, kanske dags att regeringen tillsätter en utredning även om detta? God och nära vård är nog mycket en relation, eller hur? Även om doktorn inte finns i närområdet och inte är tillgänglig precis hela tiden.

Slutligen, läs gärna läkare utan gränsers rapport ”ett liv i limbo” från sitt arbete med psykisk ohälsa hos asylsökande i Skaraborg. De beskriver ett liv som gör dessa människor mer traumatiserade än under flykten och där de totalt tappar all kontroll.” Det enda jag har kontroll över är min egen död”, säger en ensamkommande ungdom.

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni