Blogg

BLOGG: Att stå upp för demokratin

Vad är Almedalen egentligen? Varför åker man dit? Det enkla svaret är att det är en stor och viktig mötesplats för politiker, civilsamhällesorganisationer, näringsliv och alla andra som är intresserade av olika samhällsfrågor. Almedalen är en mötesplats för vår demokrati.

I år har jag dock fått en insikt som skakat om mig rejält. Demokrati, yttrandefrihet, öppen dialog är inte längre lika självklart. Nationalism, extremism och främlingsfientlighet har varit ett ämne i partiledarnas tal, på seminarium och i många samtal på gatorna i Visby. Många är oroliga för vad som händer i Sverige men också utanför våra gränser.

Men jag känner mig samtidigt stärkt av den beslutsamhet och det mod som visas när vi står upp för demokratin, människors lika värde och rättigheter. Vi tänker inte låta oss skrämmas till tystnad något som enade de flesta av oss som besökte Almedalen i år. Det gäller mig som privatperson men också vårt Bräcke diakoni. Vi ska fortsätta att vara modiga och beslutsamma i vår strävan för ett medmänskligare samhälle.

Nu är många av oss snart lediga och ska njuta av sommaren. Under avslappnade former kan vi träffa familj, vänner och för oss nya människor. Jag hoppas att du också tar de samtal du behöver för att bevara vår demokrati. Trevlig sommar!

Helene Mellström
VD/Direktor

Läs mer

BLOGG: En dag i blågult – och lila

I går var det vår dag i Almedalen. Vi hade en dag späckad med seminarier kring vitt skilda ämnen, men givetvis med grunden i vår vision och i våra verksamheter.

Först ut var projektet Vuxensyskon. Ett projekt som syftar till att stötta och lyfta en grupp av närstående som ofta glöms bort, syskonen till personer med långvarig sjukdom eller en funktionsnedsättning. Temat för seminariet var skuld och skam och det blev starka ord från en av deltagarna i projektet. För skammen som man som syskon kan känna handlar inte om att man skäms för sitt syskon, utan att man skäms för sina egna känslor. Att man kan känns sig dum som är olyckligt kär, när man har ett syskon som kanske aldrig kommer få träffa någon. Att ens egna problem ter sig så futtiga i jämförelse, att man inte borde ha rätt att varken vara arg eller ledsen, när man ändå har det så bra. Känslan av att man borde vara tacksam och stark blev ett ok. Men projektet, som bland annat består av samtalsgrupper där vuxna syskon får lov att prata med varandra om sina upplevelser under uppväxten, hade varit oerhört givande. Trots att deltagarna var av helt olika åldrar och deras syskon haft helt olika nedsättningar eller sjukdomar, kände de ändå igen sina historier och upplevelser i varandras.

Seminarium nummer två blev ett välbesökt sådant. Lapp på luckan långt före start. Temat var upphandling av välfärd, framför allt i relation till oss idéburna. Något som varit oerhört aktuellt den senaste tiden. Både med tanke på lagändringarna som ska underlätta upphandling med idéburna och med tanke på den utredning som regeringen nu beslutat att tillsätta med samma syfte Men kanske allra mest med tanke på den dom som kom i fredags, där Alingsås kommun dömdes till böter för samarbetet med oss kring en vårdkedja inom demens.
Frågan var minst sagt het och seminariet avslutades med en politikerpanel flera av de politiker som deltog skrev under på Famnas vision om att vi idéburna ska stå för minst 10 procent av välfärden 2030. Något som utlöste spontana applåder och heja-rop.

På eftermiddagen var frågan om äldreomsorgens framtid först ut. Även här var det fullsatt, trots att vi konkurrerade med en fotbollsmatch som många verkade vara intresserade av... Vår områdeschef började med att förklara läget med den demografiska utmaning vi står inför, där vi får en allt större andel äldre men där vi fortfarande har svårt att rekrytera personal. Frågan är då hur vi ska garantera en äldreomsorg med god kvalitet i framtiden? Och kan en dokumentärfilm hjälpa till med detta? Det tror vi! Och den uppfattningen delar också vår samarbetspartner, Film and tell, som genomförde seminariet tillsammans med oss. Under seminariet fick vi en glimt av den dokumentärfilm som vi planerar att skapa tillsammans som förhoppningsvis kan höja statusen på det jobb som utförs på våra äldreboenden. De klipp som visades tog fram det starka och vackra i att vara undersköterska i äldreomsorgen. De visade på den värme och kärlek som finns på boenden där människor med ett långt liv bakom sig kommit för att få leva sina sista år. Under seminariet hjälptes deltagarna i rundabordet-samtal till att ta fram ett mål att sträva mot för framtidens äldreomsorg. Det vinnande bidraget handlade om att ha rätt att leva sitt liv, hela livet ut.

Sist ut under vår dag var vårt seminarium om svårigheten att få människor med en funktionsnedsättning att komma in på arbetsmarknaden. Trots högkonjunktur kvarstår problemet. Panelen fick en knivig fråga att ta ställning till – om kvotering kunde vara lösningen? Svaren skilde sig åt. Någon menade att förändringen måste komma inifrån, att den inte kan tvingas på arbetsplatser genom regler och påbud, medan en annan menade att vi inte kunde vänta mer, utan att vi behöver vända trenden. Genom att få in några personer med en funktionsnedsättning på en arbetsplats skulle det gå lättare att få in fler, menade man, eftersom det då finns den erfarenhet och kompetensen på arbetsplatsen. En panelmedlem tyckte man kunde kvotera till arbetsintervjuer. Då får man som person med funktionsnedsättning en fot in och ett tillfälle att öva sig på intervjusituationen. Medan arbetsgivare får ett tillfälle att släppa sina fördomar.

Seminariet slutade med ett samförstånd kring att det behövs förändring. Och med ett jubel över att matchen i Ryssland var över. Vi var i mål med en lyckad seminariedag och Sverige var i kvartsfinal. Bättre än så kan det väl inte sluta?

//Johanna Olsson
Kommunikatör

 

Läs mer

Beroende i en värld som hyllar oberoende

Som organisation har vi många olika verksamheter som riktar sig till alla åldrar, samhällsklasser och andra grupperingar av människor. Människorna som vi finns till för är väldigt olika, liksom deras behov, men alla är de på något sätt beroende i en värld som hyllar oberoende. En värld där människovärdet riskerar bestämmas av vad du presterar istället för vem du är som människa.

Hur påverkas den egna identiteten, den egna självkänslan och upplevelsen av vem man är i en värld där facebooksflöden svämmar över av aktiviteter, som min funktionsvariation, sjukdom eller ålder omöjliggör för mig att delta i. Vem är jag när jag aldrig kunnat eller inte längre kan…? Vad gör det med upplevelsen av den egna spegelbilden? Hur behåller man en stark självkänsla trots beroende? På vilket sätt kan civilsamhället motverka ensamhet och utanförskap och främja individens tilltro till sitt eget jag?

Dessa frågeställningar stod i centrum under min senaste föreläsning på Arena Första Lång. Tillsammans med Räddningsmissionens Mimmi Edin och Isabella Windolf presenterade vi vår gemensamma ide kring att som civilsamhälle skapa mervärden inom hemtjänsten i Göteborg. Att genom volontärer möjliggöra relationer, närvaro, medmänsklighet och meningsfullhet utöver de insatser som kan ges inom ramen för socialtjänstlagen.

Mimmi och Isabella talar om volontärer från alla yrkes och samhällsskick, människor som längtar efter att få ”göra skillnad på riktigt”. I ett samtal berättar Isabella berättar om den 13-åriga svenska tjejen som hon är ideell mentor till och hur det som skapas i deras gemensamma reflektionsmöten ger lika mycket till Isabella som det förhoppningsvis ger tonåringen. I deras möte skapas en ömsesidig relation som är mycket mer än ”den som ger” och ”den som tar emot” stöd/hjälp.

Jag tycker det är både inspirerande och utmanande för oss som organisation att ta vara på kraften i civilsamhället där kraften i medmänsklighet synliggör både vem jag och du är som personer istället för vår förmåga.

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs mer

BLOGG: Ordning och reda

Det kommer att bli ett spännande val i höst och det skall bli ordning och reda i Sverige! En viktig fråga som kommer att dominera ju närmare vi kommer den där valdagen är migration och en mer stram flyktingpolitik. Partiledaren för moderaterna säger: ”En röst på moderaterna är en röst för en långsiktig rättssäker och stram migrationspolitik”. Övriga i alliansen instämmer med något undantag, men så har hon också tappat en del röster. Stefan Löven och hans solidaritetsparti har vänt kappan efter vinden och det skall bli intressant och se hur stram migrationspolitik de kommer att bedriva.

Jag läser en ledare där någon säger att flyktingar kommer hit för att få bidrag. Du lämnar ditt hem, riskerar dina barns liv i den där gummibåten för att komma till Sverige och få bidrag? Det har ju SD talat om för oss hela tiden. Var femte svensk kommer antagligen att lägga sin röst på detta framgångsparti och deras politik. SD vill också att den som hjälper en papperslös skall riskera att åtalas. För allt fler är det snart självklart att vi skall förbjuda människor att tigga på våra gator och torg och i en kommun i Sverige sitter en nazist i fullmäktige. Men det är klart att vi måste ha ordning och reda och det är viktig att kunna kontrollera att det inte är bidragsmigranter som kommer hit från Syrien...

Sverige har alltid varit ett land där vi värnat mänskliga rättigheter, solidaritet och respekterat konventioner som ger de mer utsatta skydd och hjälp. Men gäller verkligen barnkonventionen längre när vi inte låter föräldrar återförenas med sina barn? Se till barnens bästa? Var det överhuvudtaget någon som tänkte tanken att de som flydde Bosnienkriget på 90-talet kom till Sverige för att få bidrag? 

Så länge det finns krig och förtryck kommer naturligtvis människor att försöka fly sina hemländer, söka skydd och värna sin överlevnad. Det är naivt att tro något annat.

Restad gård i Vänersborg är Norra Europas största asylboende. Där finns uppemot 1200 asylsökande varav ungefär 400 ensamkommande. Här lever de sina liv i ändlöst limbo. I takt med att de få asylboenden som är kvar stänger så är det hit till Restad gård de asylsökande kommer i väntan på det där avslaget som allt fler vet är det mest sannolika beslutet. Antagligen saknas väl skyddsskäl?

Det är ofta civilsamhället som står för medmänsklighet, som försöker hjälpa och ibland göra en näst intill outhärdlig tillvaro lite mindre outhärdlig. Deras insatser är värda all respekt. Men det finns en gräns och den gränsen går inte att tänja hur långt som helst. Röda Korset i Vänersborg kontaktar Anna på Läkare utan gränser och ber om hjälp för att ta hand om alla förtvivlade och desperata människor på Restad gård. Anna säger; ring Mobila asylteamet på Bräcke diakoni. Tre veckor senare är vi på väg till Vänersborg.

Nu kommer vi att möta dem igen, säger min kollega Anneli. De där killarna som skär sönder sig själva, de där barnen med de ledsna ögonen men som ändå på något sätt orkar leka vidare. De uppgivna och förtvivlade föräldrarna som med sina sista krafter försöker förmedla trygghet till sina barn.

Vi träffar representanter för Röda korset och Rädda barnen. De berättar om de ensamkommande som fått sina avslag och sover i parken. De berättar om människor som förlorat allt hopp om en bättre framtid. När vi sitter där knackar Migrationsverket på dörren och talar om att det kommer 130 nya barnfamiljer nästa vecka. Det är bara några veckor kvar till skolavslutningen men barnen måste flytta och ryckas upp från det som kanske gett ett litet uns av trygghet.

När vi åker därifrån så tänker vi båda samma tanke. Det har blivit mycket värre!

Hur mycket invandring tål Sverige? Hur stram migrationspolitik tål egentligen Sverige? I väntan på svaret på frågan rekommenderar jag alla politiker som skall ta dessa beslut ett studiebesök på Restad gård.

Jag avslutar med ett citat från David Qviström i sin bok Nyttiga människor; 
”Humanitet är valet att ta ansvar for dem, de andra, fast du inte måste och fast det kanske innebär en kostnad för dig. Oavsett om du gör det valet eller inte kommer det att forma dig som människa”

Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 


Foto: Johan Wessman 

Läs mer

BLOGG: En man som heter Mats

Jag fick ett tips från en klok människa om en man som heter Mats. Han är professor i företagsekonomi och bland annat känd för att ha myntat begreppet ”Funktionell Dumhet”.

Vi tillbringar ju en stor del av vår vakna tid på arbetet och det är ju minst sagt intressant att reflektera över vad det är som styr våra arbetsliv och hur vi upplever och agerar när det gäller vårt arbete.

Vad är det som gör att rimligt begåvade människor inte överdriver självständigt tänkande när de är på arbetet? Organisationer genomsyras av ett underskott på reflektioner. De kritiska frågorna ses som obekväma och vi vill ju inte att andra skall se oss som besvärliga människor. Vi anstränger oss för att ingen skall kunna anmärka på oss. Hur blir vi mindre dumma på jobbet? Vad gör flockbeteenden och bekvämlighet med våra arbetsplatser? Hur kan vi främja självständigt tänkande och göra organisationen mindre sårbar för det som kallas funktionell dumhet, undrar professorn som heter Mats.

Vi strävar efter konsensus och vill inte vara den som ifrågasätter beslut som andra bestämt att så här är det! Men organisationer behöver lite besvärliga och kontroversiella människor. Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att kallas kontroversiell? Men i offentliga organisationer är det definitivt inte bra! Jag lärde mig ett uttryck här i Skaraborg i en offentlig verksamhet. På västgötska säger man ”te sagt gäller”.

Visselblåsare beundras på avstånd men betraktas som rättshaverister om de är i närmiljön. Lösningen när misslyckanden uppdagas är ofta skärpt lagstiftning. Vi har skapat en ångestdriven offentlig verksamhet där formalism och felminimering dominerar. Resultatet blir att offentlig sektor skall följa allt fler lagar och regler bevakade av en mängd tillsynsmyndigheter, säger mannen som heter Mats.

Det är naturligtvis bra när det gäller vissa delar av en verksamhet. Vi måste ha felminimering när det t.ex. gäller patientsäkerhet. Men det kan också vara ett hinder för kreativitet och utveckling.

Ett av professorns kriterier på funktionell dumhet är användandet av etablerade floskler. Några exempel på detta är ord som världsklass, vi har högt i tak, kärnvärden, gasa och bromsa samtidigt, positiv människosyn. Hållbarhet är också populärt. Tillsammans för en hållbar framtid säger en kommun. Ja, det är väl ingen organisation som går ut med att de har en negativ människosyn eller hur? Har vi några etablerade floskler på Bräcke diakoni?

De flesta verksamheter styr utifrån sin värdegrund. (Där har diverse konsulter en god arbetsmarknad.) Ordet värdegrund finns som begrepp endast i Sverige och delvis Norge. Övriga Europa talar om moral i sina dokument. Och är det inte just det, det är? Vilka moraliska värderingar vi har och lever efter i vardagen och på arbetet. God moral är ingen floskel. Ett medmänskligare samhälle är bra, sedan är det upp till var och en av oss hur vi tolkar och omsätter det i praktiken på Bräcke diakoni. Där har vi ett eget ansvar att efter bästa förmåga bidra till ett sådant samhälle.

Men det är lite märkligt vilken tilltro vi har till att värdegrunden skall lösa de flesta problem på en arbetsplats. Värdegrundsarbete löser det mesta, alltifrån konflikter och arbetsmiljöproblem till och med när en plats blir hotfull. En rektor på en skola i Skåne där elevernas vardag domineras av hot trakasserier och våld säger ”Vi måste jobba mer med vår värdegrund” för att komma till rätta med detta.

Positivism kräver vad vi kallar för funktionell dumhet. Och många organisationer behöver motsatsen. Negativ kapacitet måste byggas men det handlar inte om gnäll och klagomål över bristande resurser utan en kritisk genomlysning i vad man gör, säger professorn. Och vi behöver lite mer av den där kritiska genomlysningen på våra arbetsplatser. Positivism är bra men realitets uppfattning är bättre!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Slutligen hoppas jag att inför det stundande valet att någon modig politiker vågar satsa på en primärvårds-miljard istället för den sedvanliga ständigt återkommande kö-miljarden. Låt oss hoppas!

Läs mer

BLOGG: En hyllning till dig som jobbar inom hemtjänsten

Jag vet inte vad du tänker på när du hör ordet hemtjänst men jag tänker på änglar. Änglar som gör det möjligt för den som annars skulle tvingas lämna sitt hem att bo kvar hemma. Att arbeta i hemtjänst innebär att ofta stå framför en ytterdörr och inte veta vad som möter mig på andra sidan. Att arbeta i människors hem innebär ofta att arbetsmiljön inte kan bli lika optimal som på ett boende men att värdet av tryggheten av det egna hemmet är stort för den enskilde. Som personal i hemtjänst möter man människor i olika åldrar och med olika livsöden. Man möter den fina damen i sitt vackra hem, man möter medelsvensson och man möter missbrukare och andra som bor i total misär. Till alla dessa människors olika behov försöker hemtjänstens änglar att uppmärksamma. Jag brukar säga att få psykologer och terapeuter med långa gedigna utbildningar skulle klara av att på begränsad tid möta alla de olika livsöden en hemtjänstmedarbetare gör på ett arbetspass. Änglarna ser, ger mänsklig kontakt, stöd, beröring, tröst och hopp beroende på behov.
 
För några år sedan skapade vi första gången ett hemtjänst-team på Bräcke diakoni med arbetsplats Linköping. Jag minns hur glad jag var över deras teamanda och arbetsglädje vid mitt första besök. De började från noll men har idag på grund av sin popularitet vuxit till över 5000 hemtjänst-timmar, vilket är en god indikation på kvaliteten i deras arbete. Förra året startade vi hemtjänst i Alingsås som ytterligare en länk i vår unika vårdkedja för personer med demenssjukdom. Vårdkedjan är ett IOP (Idéburet offentligt partnerskap) med Alingsås kommun. Idag växer hemtjänsten stadigt, mycket tack vare våra fantastiska medarbetare.

Vår nystartade hemtjänst i Göteborg är inget undantag och jag har redan kunnat konstatera att vi  återigen lyckats hitta och anställa flera änglar. Medarbetare som brinner för att göra skillnad och sprida medmänsklighet. Det blev tydligt för mig redan vid långfredagens introduktions utbildning. För när vi insåg att över 60 personer (!) gett oss förtroendet att bli deras nya hemtjänstutförare när Göteborg införde lagen om valfrihet i hemtjänst 2:april fanns inget annat alternativ än att lägga introduktionen på självaste långfredagen. Trots detta fanns bara förväntan och glädje i luften.

På introduktionen berättade jag om mitt eget första arbetspass i hemtjänsten. Och om Edvin som alltid var arg men som men som när han bemöttes med värme och omsorg långsamt började öppna sig och blev med tiden mindre arg och mer glad. Vårt bemötande har en sådan avgörande betydelse för hur människor upplever den egna tillvaron.

De dagar jag nu på nytt haft förmånen att vara ute i hemtjänsten är det bemötandet från medarbetare som berör mig mest. Det finns få saker som gör mig gladare än att få personcentering i praktiken. Särskilt när jag vet att det stora kundantalet i kombination med uppstarten inneburit stora påfrestningar för många medarbetare då planering kanske inte varit helt optimal, en rast inte kunnat tas ut eller informationen varit bristfällig. Mycket saknas av rutiner och yttre förutsättningar men ändå orkar nästan alla le mot mig och se lösningar. Ni är mina hjältar!

Som avslutning måste jag skriva något om ledarskap, en verksamhetsuppstart är alltid en påfrestning för chefskapet men när det sammanfaller med enormt kundinflöde och begränsad åtkomst till information och system blir uppgiften snudd på övermäktig. Att då jobba i en organisation där områdeschefen med självklarhet sätter på sig arbetskläder och går ut och jobbar gör mig stolt över vår värdegrund. Alla våra hemtjänstchefer har med självklarhet gått ut i verksamheten när det behövts. Hur jag sedan ska beskriva den nära på dygnet-runt insats som både driftområdes- och verksamhetschefen gjort i flera veckor vet jag inte. Outstanding känns som det enda ord jag har kvar. 
 
Tillsammans bygger vi personcentrerad hemtjänst och jag är så stolt!

Louise Gehandler

Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

PS Har du eller någon du känner ängla-kvalitéer och undersköterskeutbildning med närhet till Linköping, Alingsås eller Göteborg, kontakta oss! DS

Läs mer

BLOGG: Att ge varandra plats

För en knapp månad sedan, på den internationella kvinnodagen, uppmärksammades på Bräcke diakonis Facebooksida den glada nyheten att Helene Mellström nu är vår organisations tf direktor/VD. Så här stod det i inlägget: ”Drygt 80% av Bräcke diakonis medarbetare är kvinnor. Men vår direktor och vd har alltid varit en man. Fram tills nu.”

Jämställdhet mellan kvinnor och män har varit och är, inte minst i våra sammanhang inom vård och omsorg, på en diakoniinstitution, en viktig och smärtsam fråga. Att uppmärksamma den, är en viktig sak för både män och kvinnor.

För den handlar inte enbart om kvinnors platser, möjligheter och roller. Frågan sätter ljus på allas våra roller och positioner. Frågan sätter ljus på Bräcke diakonis egen roll och plats…

För om någon är ofri, kan inte resten vara fria. Har någon en särskilt anvisad plats är inte den platsen tillgänglig för alla. Då delar både män och kvinnor, de med relativt stora friheter och möjligheter och de med mer begränsade, samma ofrihet. Även om sammanhanget och perspektivet är helt olika.

Ibland beskrivs den enes kamp för frihet och inflytande som att man då tar makt från den andre. Någons vinst blir någon annans förlust. En ekvation präglad av rädsla. En mer modig och orädd inställning kan hjälpa oss att inse att i den mån jag kan vara med och bidra till någon annans frihet, betyder det ökad frihet även för mig.

På Bräcke diakoni lever vi med en värdegrund som bygger på en kristen människosyn. Det betyder först och främst att Gud skapat oss till människor, inte till män och kvinnor, väsensskilda. Inte heller till ”slav eller fri, jude eller grek” som Paulus uttryckte det. Hur det har inspirerat och gett kraft åt arbetet med att hjälpa människor att få möjligheter att leva ut sin mänskliga och personliga frihet ser vi tydligt i vår historia, både den som sträcker sig långt tillbaks i tiden och den som var i går.

Vi behöver fortsatt rikta blicken mot oss själva och det sammanhang och den roll vi själva står i och utövar. Vi verkar i en organisation, historiskt präglad av en stark tradition av tjänande kvinnor och förmyndande män. Vi verkar i ett samhälle som i mångt och mycket är uppbyggt kring det manliga som mått.

Vi lever i ett samhälle som idag är starkt påverkat av den rädslans ekvation som vill dela upp människor efter etnisk härkomst. Jude eller grek.  Muslim eller afghan. Den ekvation som säger att om jag ger plats åt någon annan, kostar det mig…

Vad säger oss vår värdegrund, den kristna människosynen, förebilden Jesus, som alltid utmanade och överraskade genom att bemöta och se människor för dem de var och inte som grupprepresentanter? Vad säger det till oss som medarbetare, i olika roller och positioner?  Vad inspirerar det oss till som organisation?

Det krävs mod för att våga se med öppna ögon på hur våra roller och positioner ser ut och verkar, vilken roll vi själva spelar i detta samspel. Det krävs styrka och uthållighet att förändra dem.

Men: för oss är diakoni viljan att se; individen, brister i samhället och ha modet att göra något åt dem.
Och för oss är diakoni att vi tror på möjligheten att tillsammans ha kraft att förändra!

Helena Jonsson, Andrum

Läs mer

BLOGG: En man som heter Fredrik

På 1890-talet grundade Fredrik Taylor en idétradition inom företagsorganisation som jag tror att de flesta av oss har glömt idag. Det var ju väldigt längesedan. Denna idétradition inbegriper en analys av en arbetsuppgift med syftet att eliminera onödiga beståndsdelar och forma de andra så effektivt som möjligt genom att optimera dessa tidsmässigt. Syftet var att få ut så mycket som möjligt av varje arbetare och av varje minut. Detta lämnade givetvis inte något utrymme för eventuella egna initiativ från de som utförde arbetet.

Man kan beräkna optimalt tillvägagångssätt för vissa sysslor, sätta mål för produktionen, sa Fredrik. Det är bra! Det främjar en effektiv arbetsinsats. Fredrik förespråkade också att när någon ny kom in i arbetslaget måste han eller hon snabbt lära sig hur mycket man skulle prestera per tidsenhet. Kommer ni ihåg tidsstudiemannen? Han som spelades av Magnus Härenstam i ”Tuppen”.

Jag ser dem varje dag i sina små bilar. De kör fort och verkar alltid ha väldigt bråttom. Hon heter Britta är 86 år och bor i en gammal prästgård på landet. Jag tror inte att hon känner Fredrik. Men hon får ibland besök av de som kör fort i de små bilarna. De stannar inte så länge. De har alltid bråttom och ont om tid.

Jag tror inte att Britta vet vad en tidsstudieman gör. Men han eller hon utreder hur mycket en tid som åtgår åt en arbetsuppgift. Idag arbetar de flesta i kommunen. Tidsstudiemannen har utrett, funderat och kommit fram till att Britta behöver 37 minuter/dag för att få hjälp med de arbetsuppgifter hon inte längre orkar med i den gamla prästgården.

De arbetar efter ramavtal och ibland uppstår frågetecken och problem kring hur avtalen ska tolkas. Det är kanske inte så lätt att vara biståndshandläggare. Vad är skälig levnadsnivå när du inte längre klarar det dagliga livet? Hur mycket hjälp behöver du för att livet skall vara meningsfullt? Räcker 37 minuter/dag?

Du kan inte kräva specifik hjälp eller omsorg. Det är behovet som avgör och rätten till bistånd avgörs inte av den som ansöker om hjälp. Och så måste det nog vara. Vi har ju inte oändliga resurser i det här landet. Vi öppnade ju våra gränser för alla flyktingar, kanske blir det bättre nu när vi har stängt dörren?

Brittas dotter vill gärna att hon skall få några minuter mer per dag. Hon har ansökt och betalar gärna för det där som vi kanske kan kalla livskvalitet. Vi får se hur det går. Frågan handlar nog mer om vem som skall tillhandahålla det där som gör livet meningsfull. Britta vill inte äta ensam och därför äter hon inte - även om hon får sina matlådor levererade i tid varje dag. (Tänk på Fredrik och tidsstudiemannen) Är det en skälig levnadsnivå?

Skälig levnadsnivå är ett luddigt begrepp. Vad som är skäligt för en person är kanske inte det för någon annan. Att det saknas en tydlig definition gör att enskilda handläggare får stor frihet att tolka vilka biståndsinsatser som ryms inom begreppet. Därför har Britta i prästgården en skälig levnadsnivå som handlar om 37 minuter!

Men alla ni som åker omkring i de snabba små bilarna, vad vore omsorgen om våra gamla utan er? Taylorism? Det var längesedan men verkar finnas kvar ibland!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

Läs mer

BLOGG: Dags för stafettväxling

Det har varit vinter-OS i Sydkorea, och även om sportmetaforer kan vara tröttsamma må det vara tillåtet i dessa dagar. Det är alltså dags för stafettväxling i ledningen på Bräcke diakoni.

Jag skriver det här medan jag gör mina sista arbetsveckor. Så gott som varje möte och varje frågeställning är med stor säkerhet sista gången i detta sammanhang. Bara att skriva de orden ger en klump i halsen… Det har gått 15 år sedan jag satt på anställningsintervju hos Per Eckerdal, och lämnade näringslivet. Smågrabbarna jag då hade hemma har blivit unga män som flyttar hemifrån. Min fru är – tack och lov – kvar…

Det är ofrånkomligt att stanna upp och reflektera lite kring Bräcke diakoni. Världen och Sverige har förändrats, och villkoren för stiftelsen likaså. Och vi har tillsammans i organisationen kunnat göra så oerhört mycket under dessa år. Jag vågar påstå att vi idag är en stark organisation, både i vår värdegrund och i vårt kunnande inom vård och omsorg.

Men egentligen vill jag inte titta bakåt, utan framåt. Möjligheterna för Bräcke diakoni är så oändligt mycket större än hoten. Möjligheterna för Sverige likaså, även om det sällan låter så i debatten. Framför oss ligger att bli bättre på att verkligen bottna i individerna vi möter, och deras närmaste. Att vara med och binda ihop lösa trådar och punktinsatser till vårdkedjor med helhetssyn. Att kunna dra nytta av den digitala teknikens fantastiska perspektiv. Där – om någonstans – behövs en stark idéburen organisation som står tryggt på en tydlig värdegrund.

Självklart känns det lite kluvet att snart inte vara kvar på Bräcke diakoni längre. Jag trivs fantastiskt bra i civilsamhället, tycker om alla kunniga och hängivna människor, och de starka idéer som föds och växer vidare. Att få jobba på Bräcke diakoni har i djupet påverkat mig som människa. Men jag är också glad och stolt över att framöver få arbeta inom Svenska Röda Korset.

Och nästa ledningsteam står redan pigga och starka på startlinjen för nästa sträcka. Nu är det dags att växla över…

Läs mer

BLOGG: Med-dela mera

- Och så andra skon, säger jag, och tittar nu nästan pinsamt vädjande upp på kvinnan framför mig. Hon vrider sig bort fortfarande sittandes i skräddare.
- Säg foten, viskar kollegan till mig.
- Och så andra foten, ändrar jag till och vips far foten fram. Jag når fram. Wilma och jag är åter i samspel.

Detta säger något om gensvar men också om vikten av att som kollegan här, dela med sig. Vilka ord och signaler lystrar just Wilma till? Vad får Vilma att själv vara delaktig i vart moment utan att vi överhjälper? Vad vägleder Gregor som har Alzheimers? Och visst kan Love rikta en rörelse trots ofrivilliga muskelspänningar!

Alla kan kommunicera och allt är kommunikation. Och i Bräcke diakonis verksamheter behöver vi i mötet med dem vi finns till för göra vårt bästa för att förstå vår nästa, men när utmaningar kommer också vara generösa meddelare medarbetare emellan.

Med med-delande menar jag här det att generöst dela med sig; att se möjligheter, se mönster i vad som fungerar och ej, det är att mäta för att veta, att ordsätta den tysta kunskapen och att frikostigt dela dessa lärdomar och tips med varandra. Allt i syfte att sprida och genomföra det som bäst gagnar just Wilmas eller Loves mående och hens möjlighet till positiv utveckling.

Deltagaren Elsa, på Verksam kanske inte nu har precisionen att måla med en pensel, men hon skulle, säger kollegan, kunna rulla en färgdoppad boll över ett lakan, och på så vis skapa sina alldeles egna mönster över tyget.

Välter Gregor på Södergården, som annars är stadig på hand, ofrivilligt gång på gång ut sin flytande medicin ur glaset kan skillnaden mellan utebliven och tillgodogjord dos ligga i att göra den genomskinliga vätskan synlig med en droppe saft.

Det går också att tänka utanför boxen. På morgonmusiksamlingen på Verksam, används en stor knapp som med ett tryck spelar upp en förinspelad fras, till exempel ett ”Hej”. Flera deltagare fingrar på knappen och andra trycker snärtigt med handflatan fram ett ”hej ”. En tredje saknar rörlighet i hela sin arm men istället för att få pratknappen föst mot sig för att aktivera ljudet kan deltagaren Love faktiskt ändå som de andra trycka aktivt och helt själv med hjälp av sin kind. Sidled i nacken har han full kontroll! Och hans efterföljande leende efter ”hej:et” och ett omisskännligt ljudande i dur värmer upp hela rummet.

De bästa lärarna är alltid personerna vi möter; deltagarna, som delar med sig av sig själva på så många sätt. Vare sig det är i verbala utsagor, i nickande, i lakansmålningar eller i nyansrika ljudanden så är all kommunikation en oändlig källa till personkännedom och bästa möjliga stöd och omsorg.

Tack vare den rika flora av respons och uttryck som de vi möter ger, kan vi lära av dem. Låt oss se mönster och dela med oss, sprida goda exempel och lära av dem vi finns till för och av varandra. Dela kunskapen medarbetare emellan. Ta kunskapen till mingel och fora där våra driftsområden korsas och erfarenheter byts. De kunskaper vi gör kan när de delas till flera hjälpa andra med inspiration, bli grund för växande, eller leda till att helt nya förmågor väcks till liv. Låt oss ledas av och samskapa med våra verksamheters Wilma, Love, Gregor och Elsa, dela med varandra bortom gränser, medarbetare emellan och i en meddelande gemenskap för och med dem vi finns till för. 

Cecilia Johansson
Aktivitetshandledare, Daglig verksamhet Verksamt

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni