Blogg

EU och den nationella friheten – vem styr egentligen?

I veckan kommer EU-ländernas regeringschefer på toppmötet i Göteborg underteckna EUs sociala pelare som består av tjugo principer för sociala rättigheter för EU-medborgare. Huvuddelen av dessa principer handlar om arbetsmarknaden men fyra berör viktiga välfärdstjänster såsom hälso- och sjukvård, långvarig vård och omsorg, inkludering av personer med funktionsnedsättning och stöd för hemlösa.

Följer man den svenska debatten kring den sociala pelaren kan man hitta två tydliga riktningar: Förespråkarna anser att det är viktigt att man höjer ambitionsnivån för det gemensamma arbetet kring de sociala frågorna på EU-nivå medan motståndarna lyfter fram pelaren som ett exempel för mer överstatlighet och förflyttning av makt till Bryssel. Man ser också en risk att den svenska modellen för hantering av arbetsmarknaden genom parterna undergrävs.

Läser man EU-kommissionens material framgår det tydligt att den sociala pelaren inte ställer krav på ny lagstiftning utan anger en riktning där varje land avgör själv hur man vill hantera den. Varför är man då orolig i Sverige? Säkert handlar en hel del i debatten om blockpolitikens retorik där opposition och näringsliv kritiserar regeringen när den tar initiativ. Samtidigt är rädslan för maktförskjutningen berättigad, inte för att EU ställer krav utan för att Sverige har en tradition av att ”övertolka” EU-direktiv, det vill säga glömma bort möjligheten att ta vara på friheten att anpassa EU regelverket till de nationella förutsättningarna.

Ett tydligt sådant exempel är tillämpningen av upphandlingsdirektivet i lagen om offentlig upphandling (LOU) när det gäller sociala tjänster av allmänt intresse d.v.s. välfärdstjänster som finansieras med skattemedel. Jag har tidigare skrivit om ett seminarium om de rättsliga förutsättningarna av bland annat Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Mathias Sylvan belyste då det faktum att det inte finns några EU-rättsliga krav att tillämpa LOU på välfärdstjänster. Till exempel tillhandahålls över 50 procent av all social omsorg i Tyskland av idéburna aktörer utan att den upphandlas enligt EU-direktivet.

Den sociala pelaren som undertecknas i Göteborg denna vecka är ett exempel för hur EU tar initiativ för att ange en riktning utan att inskränka medlemsländernas möjligheter att anpassa den till sina förutsättningar. Upphandlingsdirektivet och de svenska upphandlingslagarna är ett annat område där vi i mycket högre utsträckning kan ta oss friheten att skapa förutsättningar för ändamålsenliga välfärdstjänster. Välfärdstjänster som fokuserar på att möta individers behov istället för att utformas efter detaljerade upphandlingsregler.

 

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

Alla Helgona helgen är en älskad helg som de senaste två decennierna fått sällskap av Halloween. Tusentals ljuslyktor på kyrkogårdarna och minst lika många lysande pumpor i våra trädgårdar och på Liseberg. Allt lyser upp i höstmörkret och det älskar vi. Det behöver vi.

Det går trender i Alla Helgona. I år beräknas varannan svensk ha gått till en kyrkogård och de flesta har med sig ett ljus att sätta på graven. Samtidigt kommer nya siffror på att fler och fler begravningar inte har någon ceremoni. 6 procent är det idag. Vi hinner inte ha en begravning, vill inte ha eller har inte råd. Utomlands, räcker att ta sig till Danmark, är det vanligt att en begravning sker en vecka efter att den döde dött. I Sverige finns sedan många år tillbaka en regel att begravningen ska vara inom en månad efter dödsfallet. Undrar vad som skulle hänt om inte bestämmelsen funnits…

Begravningen handlar idag alltmer om att ta hänsyn till de anhöriga mer än den döde, säger en företrädare för begravningsbyråerna i Sverige.

Våra attityder till döden och förhållandet till de döda kan liknas vid ett klassiskt smörgåsbord - här finns allt. Någon besöker graven varje dag eller ha seanser för att få kontakt med den döde. Någon eller några andra skriver ett upprop om att ett hospice inte ska kunna byggas i deras bostadsområde med hänsyn till barnen som bor i husen omkring. Rädslan över att barnen ska komma i kontakt med döden är stor om jag förstått det hela rätt. Samtidigt tänker jag att de flesta av barnen spelar dataspel i sin rum och majoriteten av dessa spel går, som vi vet, ut på att döda andra människor, figurer eller väsen.

Det verkar som vi har lättare att döda på låtsas och tro att det är på riktigt, än att våga påminnas om den verkliga döden utan att låtsas som om den inte finns.

Halloween innebär att vi klär ut oss till de läskigaste vi kan. Vi ska helst se döda ut eller iallafall blodiga, skadade och skrämmande. I början av min tid som präst predikade jag om att alla som skulle köpa en skelettdress eller dödskalleset borde behöva ett intyg på att man på något sätt börjat bearbeta sin egen död. Visst, jag håller med, det var naivt och för 25 år sedan, men min förundran över glappet mellan den verkliga döden och den fiktiva lever kvar och förbryllar mig. Och oroar mig.

I kvällsmörkret på Liseberg hörs smått skräckinjagande ljud ifrån buskar och träd. Gravstenar med texten R.I.P. (Rest in peace) lutar sig tätt intill godishjulen. Halloweensminkade utklädda personer förhöjer skräckgraden. Mardrömmen bjuder in till en skrämmande upplevelse och varningsskyltar finns att man gör det på egen risk och på eget ansvar. Skräckhuset är fullbokat för ikväll…

Ser en stor annons i en av våra största dagstidningar att komikern Henrik Schyffert är ute på en kritikerrosad stand up show ”Var inte rädda”. Den går för utsålda hus över hela vårt land. Jag känner igen orden, var inte rädd, de lär stå 365 gånger i Bibeln. Vill man kan man tänka att vi har ett ”var inte rädd” för varje dag under ett helt år. Fin tanke. Viktig tanke. För det är väl just rädda vi är när vi vill hålla allt som handlar om den verkliga döden på behörigt avstånd eller klä ut oss så att vi kan leka döda.

P O Enqvists ord lyder; ”En dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi leva”. Inte ”en dag ska vi dö. Alla andra dagar ska vi vara rädda”.

Är det ännu mera skrämmande att inte vara rädd?

Läs Agnetas tidigare bloggar

Läs mer

Men – blir det här bra…?

Jag tycker Sverige är ett fantastiskt bra land att leva i. Jag är tacksam över att jag fått den oförtjänta förmånen att leva just här. Och jag tycker vårt lands sätt att ordna med välfärden i samhället på det hela taget är utmärkt. Det gäller även vård och omsorg på de områden där Bräcke diakoni är engagerade. Men – ibland blir det fel. Och ofta handlar det då om att ”ingen” tagit ansvar för helheten, snarare än att ”någon” har gjort fel.   

Inom vård och omsorg idag pratar vi ofta om ”vårdkedjor” och ”personcentrerad” vård. Om att aktivt ta in patienten eller brukaren i upplägget av insatserna. Det är bra och viktigt, och ofta helt nödvändigt inte minst när möjligheterna ökar. Det kan handla om införande av digitala lösningar, eller att det finns olika medicinska behandlingar som ger lite olika effekt. I dessa situationer är det en god utgångspunkt att utgå från att de flesta människor är experter på sitt eget liv.

Men då måste vi också kunna styra samhällets resurser på det viset. Ett sådant försök är Bräcke diakonis och Alingsås kommuns pilotprojekt med ett partnerskap kring demensvård. Att fånga upp en drabbad redan vid de första minnestesterna på vårdcentralen. Sedan kunna följa upp med information och personlig kontakt också med de närstående; vid behov komplettera med hemtjänst och – så småningom, när sjukdomen blivit svårare att hantera – kunna erbjuda ett särskilt boende med demensinriktning. Initiativet lovordas av många, men helhetstänket i avtalsupplägget ogillas av Konkurrensverket, som tycker att vårdkedjan borde styckas upp i delar som upphandlas var för sig.

Tjänstemännen är inte ondskefulla, utan menar förstås att de värnar om regler och praxis. Men – det var ju just helheten runt den enskilda människan som var poängen, inte stuprören i de olika ansvarsområdena…

Ett annat exempel engagerar många människor i dessa dagar, och det handlar om alla de flyktingungdomar som efter 2-3 års handläggning nu får avslag och ska utvisas ur Sverige. Efter att i många fall byggt upp en ny tillvaro, lärt sig svenska och kommit långt i skolsystemet. Också hemma i min familj bor sedan ett halvår en 19-årig kille från Afghanistan som pratar flytande svenska, vill bli sjuksköterska och nu läser vård och omsorgsprogrammet på gymnasiet. Han har precis gjort sin första praktik på ett kommunalt demensboende, och direkt blivit erbjuden extrajobb. Migrationsverkets tjänstemän vill förstås göra ”rätt” enligt sina bedömningar, samtidigt som Sverige är i skriande behov av utbildad vårdpersonal i yngre årgångar. Någonstans skulle man ju ändå kunna hoppas att någon stannar till och tänker: ”Men – blir det här så bra egentligen…?”.    

Genom att verka inne i välfärdssystemen, ifrågasätta och driva på utvecklingen så kan Bräcke diakoni hjälpa till att få Sverige till ett ännu bättre land. Det är i sig en diakonal insats med tyngd.

Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs Martins tidigare bloggar

Läs mer

Idéburna organisationer är ovärderliga för att lösa framtidens utmaningar

Civilsamhället som utvecklingskraft, demokratiaktör och samverkanspartner är rubriken för ett positionspapper som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) styrelse fattade beslut om i våras. Det är en uppdaterad version av ett tidigare ställningsstagande från 2009 och det är bra att SKL lyfter att det finns behov för närmare samverkan mellan kommuner och landsting/regioner samt det civila samhället för att lösa dagens och framtida samhällsutmaningar. Liknande tongångar hör vi runtom i landet bland kommun- och regionpolitiker och ministrar oberoende partifärg eller myndighetschefer.

Samtidigt ser verkligheten ganska annorlunda ut. Vi har under de senaste åren jobbat intensivt med att utveckla idéburna - offentliga partnerskap (IOP) som tillsammans med kommuner och andra idéburna aktörer löser stora och små samhällsutmaningar – från mottagande för ensamkommande flyktingbarn till vårdkedjor för personer med demenssjukdom. Utgångspunkten i dessa IOP är målgruppens behov och insikten hos aktörerna att insatserna som behövs inte är kända i förväg – de kan alltså inte ”beställas” utan behöver utvecklas i ett nära samarbete. Så långt så gott – allt sker i enlighet med intentionerna i politiken och SKLs positionspapper.

Det blir dock mer komplicerat när de juridiska aspekterna kommer in. Är IOP-avtal förenliga med den svenska och EU-lagstiftningen? Eller är det i vissa fall en otillåten direktupphandling? Svaret här blir både ja och nej – beroende på vem man frågar och vad man utgår ifrån.

Mathias Sylvan, upphandlingsjurist och tidigare förbundsjurist i SKL har skrivit om dessa frågor i en uppmärksammad artikel i Public Procurement Law Review där han visar att det finns ett större frihetsutrymme för Sverige som medlem i EU. Vi kan skapa mycket bättre förutsättningar för att ta vara på den utvecklingskraften som finns hos idéburna vård- och omsorgsaktörer utan att det strider mot upphandlingsdirektivet och här spelar IOP en viktig roll. Han går till och med så långt att han ser den skattefinansierade välfärden i Sverige som ett område som inte faller under upphandlingsdirektivet och som därför borde undantas upphandlingslagstiftningen.

Intressant, tänker jag! Varför hör vi så lite om denna möjlighet? Varför finns många jurister i kommuner och landsting som avråder från att prova IOP som samarbetsform?

Jag tror precis som SKL att de idéburna organisationerna är ovärderliga för att lösa framtidens utmaningar. Så låt oss skapa möjligheter för att vi ska kunna bidra. Och låt oss sluta med att använda EU som argument för att begränsa våra möjligheter att utforma vår välfärd.

För er som är intresserad i dessa frågor: Vi samtalar med Mathias Sylvan på ett seminarium på Arena Första Lång, Första Långgatan 17B, Göteborg den 12 oktober 15:00-16:30. Seminariet kommer att webbsändas på: https://www.facebook.com/brackediakoni/

Thomas Schneider
kvalitetschef

Läs Thomas tidigare bloggar här

Läs mer

Välfärdsupphandlingarnas bisarra värld

Tänk dig att du vart sjätte år måste söka om ditt jobb. Avgörande är ditt anonymiserade CV, som ska läsas och jämföras av en person som aldrig träffat dig på jobbet. Det vägs ihop med hur mycket du är beredd att sänka din nuvarande lön. Hur du faktiskt sköter ditt jobb tillmäts inget värde. Din personlighet eller att få till ett fysiskt möte är lika ointressant. Låter det bisarrt? Välkommen till välfärdsupphandlingarnas värld…

Låt mig exemplifiera med en kommun som vi känner väl – nämligen Linköping. Bräcke diakoni har funnits där i flera år, både med boenden och hemtjänst. Vi har drivit verksamhet och deltagit proaktivt i chefsmöten och förbättringsdialoger. Vi har jobbat med egna kvalitetsteam och utbildningar. Dessutom har kommunen gjort ett flertal egna tillsyner, och Socialstyrelsen gör årliga brukarenkäter. Vi själva gör omfattande egna medarbetarenkäter. 

Det absurda är att inget av detta vägs in när det tas beslut om vem som ska få förtroende att driva deras äldreboenden. Trots att kommunen har mångårig egen erfarenhet av välfärdsupphandling. Och trots att upphandlingsmodellen saluförs som ”kvalitetsupphandling”. I stället är det verbala beskrivningar av framtida arbetsprocesser som avgör. Och det lägsta priset förstås, ibland omgjort till bemanningstal. 

Breddar man bilden är det mesta ovan giltigt även utanför Linköping. Dessutom är upphandlingarna oftast anonymiserade avseende vem som ger anbudet. Avsikten är att det ska minska godtycke och korruption. Det kan ju tyckas lovvärt – men är inte grundläggande förtroende, värdegrund och lång erfarenhet egentligen bland de mest relevanta delarna när man bedömer var och hur man vill att samhällets välfärd ska bedrivas?

Just därför är vad som faktiskt händer framöver med Ilmar Reepalus uppmärksammade vinstutredning så viktigt. Inte för det oförnuftiga vinstförbudet (som med all säkerhet inte överlever riksdagsomröstningen), men för att ansvarige ministern Ardalan Shekarabi sagt att regeringen kommer lägga fram ett särskilt förslag baserat på utredningen som underlättar civilsamhällets möjligheter i upphandlingar.  Det vore oerhört välkommet och viktigt – och värt att argumentera för!

Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs Martins tidigare bloggar

Läs mer

Permanent tillstånd till liv!

”Permanent tillstånd till liv, det är det som mänskliga rättigheter handlar om, att ha permanent tillstånd att leva”

Orden är mina; jag står på stadens stora torg i strålande solsken och håller brandtal om mänskliga rättigheter i Sverige. För helt plötsligt är allt det jag tidigare tagit för givet inte längre självklart…

 Jag har under många år mött döden i flera olika sammanhang både privat och i mitt yrke. Majoriteten av gångerna har det varit den ”snälla döden” som Stina Ekblad så målande skildrade i säsongens sista sommarprat. En död som inte sällan är förknippad med tacksamhet över allt det fina som livet gett. Jag har dock också mött den brutala döden, den som med sin bottenlösa förtvivlan och isande kyla kastar sig över människor. Jag har även återkommande mött människor som i olika åldrar och skeden av livet önskat sig döden av olika skäl. Men det jag aldrig tidigare mött är unga människor vars ögon lyser av skräck för att de fruktar för sina liv. De är helt enkelt livrädda för att någon annans hand med våld ska ta deras liv ifrån den. Deras skräck är av ett slag jag aldrig trodde jag skulle möta i mitt trygga land. Mina möten med dessa ungdomar har fullkomligt omkullkastat och raserat min tillit till vårt trygga välfärdssamhälle.

Det har fått mig att i grunden granska mina egna värderingar och framförallt väckt frågan om vad jag är beredd att offra för att stå fast vid dem. Vad betyder uttryck som; värdighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter och ytterst människosyn och alla människors lika värde för mig. Särskilt otäckt tycker jag det varit när olika grupper ställt mot varandra, inte sällan har dessutom den grupp som ställts mot dessa barns och ungdomars behov varit utsatta äldre. Den grupp människor som jag vigt mitt yrkes liv för att värna och vars utsatthet jag är väl förtrogen med. Men jag vägrar att acceptera att 90-åriga demenssjuka Annas självklara rätt till liv och värdighet skulle frånta någon annan samma rätt, oavsett vem den personen är. Medmänsklighet tänker jag bygger på insikten om att jag i varje människa  ser en bit av mig själv, men också en bit av den mänsklighet vi alla är en del av.

Alla är vi stundtals sköra och i behov av varandra för att kunna leva.

Om vi väljer medmänskligheten och öppna dörrar kommer flera ungdomar också direkt att bidra till de äldres värdighet och välbefinnande, som framtida undersköterskor och sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Yrken som det redan råder stor brist på i vårt land. Ungdomarna kommer också sprida en kultur där man ser upp till och värdesätter den äldre människans livserfarenhet på ett sätt som vi i vår kultur håller på att förlora.

Jag tror att det är när samhället – du och jag, synliggör de mest utsatta som kraften till positiv förändring blir störst. Mänskliga behov får aldrig tystas utan det kräver att vi ständigt på nytt vågar stå upp för och öppna dörren till en medmänskligare värld.

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs Louise tidigare bloggar

 

Läs mer

Stängda dörrar

Bilikal 106 år känd som världens äldsta flykting skall enligt migrationsverkets senaste beslut ”utvisas till Afghanistan eller till något annat land som är villigt att ta emot henne”. Antagligen saknas väl skyddsskäl. Smaka på den. ”Ett annat land som är villigt…?" Man undrar ju vilket land det månde vara? Knappast något land i Europa, kanske Libyen eller något annat trevligt land som tävlar om att behandla flyktingar mest illa. 
Jag har träffat henne och skrivit om henne tidigare. En liten fågelunge, nästan blind, döv och förlamad efter en stroke, ständigt sängliggande. Jag tänker att det inte kan vara sant! Där försvann det sista uns av anständighet i ett land som gått från ”Welcome Refugees ” till att ingen egentligen är välkommen. Å andra sidan kostar det väl inget extra att utvisa henne med resten av familjen, så liten, så tunn kan hon säkert checka in som handbagage på flyget.
Skall vi vara goda människor frågar jag Anneli, och hjälpa Zara att flytta? Nya regler gäller. Du får bara ha med dig ett kolli på bussen från Migrationsverket och Zara är förtvivlad. Ekeberg skall som alla andra asylboenden stänga och Zara med sin lilla familj skall flytta till Dalsjöfors. Zara har fått ett tvåårigt uppehållstillstånd och chansen att hon får stanna efter det är inte stor. Kan man utvisa Bilikal till ett av världens farligaste länder så åker nog Zara också ut. Dessutom är det snart valår och det finns väl igen politiker med förståndet i behåll, oavsett partitillhörighet, som går till val på en mer generös flyktingpolitik? Nu sitter vi i Zaras kök och dricker den extremt söta juicen som hon alltid bjuder på och lyckönskar till det nya livet som antagligen inte kommer att vara så länge!
Vad är en god människa? Det räcker nog inte att hjälpa Zara att flytta. Vi lever med öppna dörrar mot en omvärld i nöd, säger systrarna på Alsike kloster och är det inte just det, som det handlar om att leva med öppen dörr mot de som har minst möjligheter och resurser att föra sin talan. Och vad händer med ett land där vi stänger dörren för de som behöver vår hjälp att höja sina röster?  Om det sedan handlar om flyktingar eller de med funktionshinder som blir av med sin LSS så är det kanske bara början. Vilken grupp står näst på tur? Ett medmänskligare samhälle?
Det finns inga fredade zoner i Sverige säger chefen för gränspolisen när de nyligen förde bort papperslösa familjer som stod under kyrkans beskydd på ett familjeläger. Vad säger systrarna på Alsike om det? De som i decennier varit en fristad för de gömda. Och när inte ens kyrkan får vara i fred vilket samhälle får vi då? Men eftervärldens dom brukar vara hård över de som burit ansvaret
Stefan Löven 150906
”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor och vi skall vara ett land som bär solidaritet som vår största stolthet. Det är dags att stå upp för människans okränkbara värde som vi svurit att värna det skall Sverige stå upp för idag.”
Ni får väl ta hand om era asylsökande säger en uppretad sjuksköterska på akuten till mig när allt började den där kalla vintern 2013. Som om det var Bräcke Diakoni som tagit hit er. Men vi försökte faktiskt efter bästa förmåga ta hand om er och jag tror att vi kanske ibland gjorde livet lite mindre outhärdligt för er som flykten valde.
”Jag skäms så jag hukar” skriver Anna Österberg, Bräcke diakonis tidigare präst, om den alltmer hårdföra asylpolitiken. Skam, skrev fiskaren på Lampedusa på sin vita flagga som han hissade efter den stora flyktingkatastrofen 2014.
Vi låter det hända och jag undrar varför?
Mobila asylteamet tackar inte för sig. Dörren är öppen!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef för Vårdcentralen Malmen och för det Mobila asylteamet

Läs Evas tidigare bloggar

Läs mer

Simma snabbt och långt

Att jämföra sig med andra verkar vara en mänsklig gen med ett tydligt dominant anlag som slår igenom allt och alla. Ändå vet vi att det varken gagnar oss eller andra. Antingen ser vi ner på eller upp till någon. Antingen känner vi oss bättre eller sämre. I sommar har återigen dam- och herrfotboll jämförts vilket jag aldrig riktigt förstått vitsen med.

 Ett av de mest hämmande fenomen som finns är jämförelsen. Ändå kan vi inte låta bli. Vi jämför oss med andra, våra prestationer, status, framgång, karriär och lycka. Uppvärderar och nedvärderar. Vilket vi än väljer gör det oss oftast olyckliga. Det får oss att hamna utanför oss själva och lägga fokus på någon vi inte kan påverka. Vi mår varken bra eller presterar väl. Vi glömmer att vi alla har en så stor mängd variationer och olika förutsättningar att det inte ens är möjligt att jämföra med någon annan. 

 För snart tio år sedan kom boken ”Sluta jämföra dig med andra. Våga vara dig själv” skriven av Jana Söderberg. Det är viktigt att acceptera att vi är olika och att den enda du kan och får förändra är dig själv, skriver hon i det första kapitlet.  

 Ändå började jag en småvarm sommardag i juli att just jämföra, inte två personer egentligen, utan mer två prestationer.

 Sarah vår svenska simdrottning tog VM-guld på 100 m fjärilsim genom att vinna finalen på nya mästerskapsrekordet 55,53. Samma dag simmade sjuåriga Maya 300 m i det svala halländska havsvattnet och tog silvermärket. Före sommaren klarade hon att simma 25 meter…

Jag började genast fundera på och jämföra deras prestationer och insåg lika snabbt att det är en omöjlighet. Deras prestationer är stora och sker i vitt skilda världar. De är helt olika personer och muskelmassor som båda gjort fantastiska prestationer, utvecklats enormt och besegrat sig själva. Genen slog ändå igenom och jag gjorde ett försök till jämförelse. Och misslyckades. Sarah och Maya lyckades med råge.

Vi vill gärna jämföra och samtidigt är vi unika med ett DNA som är vårt eget och ingen annans. Sarah och Maya har inte jämfört sig med varandra. Ingen vet ens om att den andra finns utan de har bara helt och fullt fokuserat på sin simning och sett och känt hur orken ökat och krafterna räckt längre än tidigare. Och snabbare.

 Sarah tog fler medaljer i VM och slog ett tag världsrekord var och varannan dag. Maya tog innan sommarens simskola slutade även kandidaten och harutvecklats kometmässigt troligen med viss medryckande inspiration av sin, ett par år äldre, kusin Amanda som susar fram i vattnet. Vi kan inspireras av hur andra gör och lyckas i simskolan, på jobbet, i sina relationer.  Kan jag lära mig något? Den frågan gör oss nyfikna och då har man inte tid till jämförelsen. Att inspireras är en välsignelse. Att jämföra oss med andra är dess motsats. Vi kan bara förändra en människa och det är oss själva. Hur svårt kan det va´?!

 Agneta Glemme

Läs Agnetas tidigare bloggar

Läs mer

Yoga och raka rör

Semestrarna lider mot sitt slut, och vi är många som i dagarna kommit tillbaka till jobbet efter några veckors ledighet. Jag tillhör dem som under semestern ofta får inspiration att ta tag i något nytt. I år har jag bestämt mig för att börja med yoga. Inte så dramatiskt kanske - men min manskropp är över 50 år, stel och osmidig. Dessutom är det viktigt med balans, både den rent fysiska och den inre mentala. Jag har då god förhoppning att yoga kan göra mig både mer böjlig och balanserad.

 Första passet med Friskis-instruktören Karin visade dock att all vår början bliver svår… Att vara en av få män bland många kvinnor är jag van vid från jobbet, men rörelsemönstren som krävs för yoga-positionerna var något helt nytt. Utgångsläget i ”Krigare 2” gick an, men att hitta in i ”Liggande duva” var värre. Att samtidigt fokusera på andningen var oerhört stressande, och jag befann mig långt från både yttre och inre balans. Mer övning kommer krävas!

 Semestern har också gett lite perspektiv på hur vi arbetar inom idéburen vård och omsorg. Där tänker jag att vi faktiskt är smidiga och böjliga så det räcker och blir över. Vi är oerhört följsamma kring dem vi jobbar för - vilket är bra! Men vi anpassar oss också hela tiden efter förändrade samhälleliga förutsättningar för våra verksamheter – också där det kanske inte alltid gynnar oss i längden. Så här efter sommaren tänker jag att vi nog ska försöka köra med lite mer raka rör i den dimensionen. Och lite mindre yoga…  

Martin Ärnlöv, direktor/vd 

Läs mer

Man måste ha livet för att orka dö

Han hade åkt in och ut på sjukhuset. Komplikationerna och biverkningarna av den intensiva och skoningslösa cellgiftsbehandlingen hade gjort det svårt att återhämta sig mellan varven. Cancern hade ändå inte gått att hejda.

Vid ett av mina hembesök hos spelmannen Olof och hans livskamrat Ingmarie, bläddrade vi i högar av tidningsurklipp med reportage från spelningar och stämmor som låg utspridda över köksbordet. Ingmaries händer vilade på hans och hon tittade ömsint på honom. ”Nu blir det väl inga mer spelningar”, sa han och sökte min blick. Jag var osäker på om det var ett konstaterande eller en fråga men bestämde mig för att ta tillfället i akt att prata om framtiden. ”Kanske är det så” svarade jag och ett nödvändigt och förlösande samtal om vad som var viktigt för honom och om hur han ville ha det den sista tiden i livet, följde.

Att få arbeta med människor i livets slutskede är en mosaik av ljus och mörker och samtidigt en sann ynnest. Att få lyssna på andras livsberättelser, att samtala kring existentiella ämnen, om meningen med livet och om döden har hjälpt mig att växa både i min yrkesroll men också som människa. En viktig insikt jag har gjort i mitt arbete är att vi faktiskt behöver livet för att orka dö. Det kan låta motsägelsefullt. Vad jag menar är att vi i god tid måste få avsluta tunga krävande behandlingar som inte kan bota utan enbart syftar till att förlänga livet och därmed inte sällan också lidandet. Man behöver också få veta och förstå när livet lider mot sitt slut så att man kan få tid och möjlighet att förbereda sig.

Vi måste i större utsträckning betrakta döden/döendet som en naturlig del av livet. Sistnämnda kan i sin tur betraktas utifrån två olika aspekter, en objektiv och en subjektiv. Den första handlar om livet sett ur ett biologiskt perspektiv, en existens eller liv i klinisk bemärkelse och den vi kommer i kontakt med inom sjukvården, den som mäts i dagar, veckor och månader. Siffror som publiceras i medicinska tidskrifter och som får läkemedelsbolagens aktier att skjuta i höjden. Den senare handlar om själslig närvaro; liv i en mer kvalitativ bemärkelse. Liv som kan fyllas med innehåll och mening ända in i döden. Vi kan idag förlänga livet med avancerade medicinska insatser. Inte sällan förenat med svåra biverkningar och höga kostnader. Ett förlängt liv är oftast av godo, men kan vara detsamma som ett förlängt döende och med ett förlängt och ibland ökat lidande som följd; kvantitet på bekostnad av kvalitet.

Olof kunde efter avslutad behandling erbjudas en mycket god omvårdnad i hemmet, effektiv symtomlindring, och framför allt trygghet. Vid vårt sista besök två veckor senare ligger han i sin sjukhussäng mitt i vardagsrummet omgiven av nära och kära och med hunden Nicke tätt vid sin sida. ”Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men den här tiden hade jag inte velat vara utan. Märkligt nog har de här veckorna varit några av de bästa i mitt liv”, berättar Olof när vi blir ensamma en stund. Vänner, arbetskamrater och grannar hade kommit och gått. Hustrun Ingmarie, barnen och barnbarnen hade turats om att finnas vid hans sida. Han hade fått tid att reflektera, tid att minnas, tid att vara tacksam och fått möjlighet att ta farväl av sina anhöriga. Jordelivet är faktiskt ändligt och kanske är det just det som gör det så vackert och värdefullt.

/Annika Landström
Mobil hemsjukvårdsläkare Bräcke diakoni Skara

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni