Blogg

​Innovationer är grunden vi står på!

”Där många idéburna verksamheter får växa, skapas utrymme för innovation.”

Citatet kommer från den nationella Överenskommelsen mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting, samt idéburna organisationer inom det sociala området. Överenskommelsen slöts 2008 efter att man insåg att man behöver jobba tillsammans för att stärka de idéburna som röstbärare och utförare av vård och omsorg.

Under de senaste åren har innovationer lyfts fram som viktiga bidrag till att lösa välfärdsfrågor, bl.a. Vinnovas satsningar på testbäddar i offentligt finansierad välfärd. Famna driver tillsammans med Bräcke diakoni, Jönköping Academy och Alkit Communication en av de få av de 30 testbäddar i Sverige som inte har kommun eller landsting som huvudman. Detta är ingen slump!

Idéburna organisationer drivs av tydligt identifierade behov. Det kan handla om personer som inte får stöd av det offentliga eller behandlingsformer och metoder som är nya. Detta har alltid varit så för oss på Bräcke diakoni. Verksamheten startade för snart 100 år sedan eftersom det fanns fattiga i Göteborg som inte fick den hjälp de behövde. När vi öppnade Sveriges första hospice på 80-talet så införde vi arbetssätt som hade funnits länge i England men var helt nya här hos oss. Och idag utvecklar vi stöd och boende för ensamkommande flyktingbarn tillsammans med nio andra idéburna organisationer och Göteborgs stad.

Nya arbetssätt eller tjänster skapas ofta i vårdens och omsorgens vardag eftersom man där förstår behoven bäst och man har nära till lösningarna. Innovationer är för oss som en gräsrotsrörelse där alla vi medarbetare bidrar till att förstå behoven och bemöta dessa och där organisationen skapar förutsättningar för att innovation utvecklas till spridningsbara arbetssätt. Ibland säger man att innovationer inte är något annat än att ständigt förbättra sin verksamhet. Och så kan det vara i vissa fall. När man å ena sidan systematiskt utvecklar kvaliteten så bestämmer man vad man vill åstadkomma, sätter målnivåer och hittar arbetssätt som för oss dit. Innovationer å andra sidan har inga givna målnivåer – det är ofta till och med så att man inte vet vad utfallet ska bli, utan det skapas i själva innovationsprocessen. Att skapa innovationer kräver därför mod, idéer och systematik. Det är inte snilleblixten som löser samhällsfrågorna utan det är uthålliga välfärdsaktörer som i partnerskap tar ansvar för framtidens utmaningar.

Jag är stolt över att vara en del av en samhällssektor där idéerna syftar till att skapa ökad hälsa, mindre samhällsklyftor eller bättre kvalitet och där ett innovativt arbetssätt är själva grunden man står på. Vi gör inte det för att öka vårt börsvärde eller utifrån politikens fyraårstänk utan med fokus på behoven hos de vi finns till för. Dessa idéer skapar en dynamik där en större andel av idéburna organisationer bidrar till en mer effektiv användning av våra gemensamma resurser och, som sagt, där idéburna får växa skapas utrymme för innovation.

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

​Att medarbeta

Våren är här, och jag åker mellan några av Bräcke diakonis olika verksamhetsorter. Efter att vi under hösten och vintern samlat 729 medarbetare vid 28 tillfällen på Kurorten Mösseberg, följer vi upp det med att fortsätta ett fördjupat samtal ute på arbetsplatserna. Vi får under några timmar en eftermiddag möjlighet att borra lite mer i vad ”medarbetarskap” egentligen innebär.

Men – kan man egentligen alls prata om medarbetarskap? Vad tjänar det till? Det går väl inte ens att definiera på ett precist och exakt sätt? Kanske inte, men precis som med vänskap, kärlek eller andra viktiga saker som innefattar relationer mellan människor, är det ibland bra att försöka sätta ord på vad vi egentligen tycker och tänker. Det hjälper till att göra det tydligt vad vi menar – för den andre, men ibland också för oss själva. Vi kan hjälpas åt och arbeta oss fram till hur det bör vara, och hur vi oftare och bättre kan skapa den känslan.

För en organisation som Bräcke diakoni är medarbetarskapet enormt viktigt. Varje dag – och i varje enskilt möte med dem vi jobbar för – bär vi med oss mer än 90 års diakonal historia, och en fortsatt levande vision om ett medmänskligare samhälle. Var och en av oss bottnar i vårt yrkeskunnande, men utan vårt personliga engagemang blir det platt och tomt. Det räcker inte att vi ”har ett jobb”. Vi behöver varje dag känna den kombinerade friheten och ansvaret i att vara medarbetare. Erfara att vi får rimliga förutsättningar, men också att vi själva bidrar till att skapa lösningar. Det tycker jag är att medarbeta.

På torsdag ska vi träffas en grupp i Jönköping, veckan därpå i Göteborg och sedan en andra gång i Stockholm. Jag ser redan fram emot det!

/Martin Ärnlöv
Direktor

 

Läs mer

​Vem bestämmer vad som är kvalitet för mig?

Vitsippans äldreboende i Blåsippans kommun ska upphandlas. Den idéburna – icke vinstdrivande sektorn – glädjer sig över att kommunen tagit beslutet att inte upphandla till lägsta pris utan att istället ha ett fast pris och tilldela anbudet till den aktör som kan leverera högst kvalitet, till de som bor där.

Kommunledningen sammanträder för att sätta samman ett förfrågningsunderlag. De tycker att daglig utevistelse och tillgång till vårdhund ska ge höga poäng. De är också överens om att måltidssituationen, värdegrundsarbete och ett rehabiliterande förhållningssätt är viktigt. Vidare vill man gärna ha en aktör som satsar på kompetensutveckling för medarbetarna. Man diskuterar och formulerar och är, när arbetsdagen närmar sig sitt slut, väldigt nöjda med det som skrivits ner.

Flera anbudsgivare svarar på anbudet. Alla aktörer lovar daglig utevistelse och flera utlovar även vårdhund för alla, eftersom det är tydligt att kommunen premierar detta. Man beskriver också utförligt hur man avser arbeta med de olika områden kommunen identifierat som särskilt viktiga. Utfästelserna i de olika anbuden är många och varierande. Någon beskriver att man arbetar efter en viss metod inom ett specifikt område, någon annan har satsat särskilt på en viss typ av aktiviteter och ytterligare någon har en specifik profilfråga som genomsyrar anbudstexten.

Kommunledningen är nöjda med att det är många anbudsgivare, men tycker också att det är svårt att bedöma vad man ska ge poäng för och hur mycket poäng olika svar ska generera. Efter många överläggningar och olika tyckanden lyckas man tillslut enas kring en poängsättning. Det är Guldklockan som får förtroendet att teckna avtal med kommunen.

Lite förvånad blir dock förvaltningschefen när han i ett samtal med kollegan i grannkommunen (som också gått ut med en upphandling) får veta att Guldklockan i deras kommun hamnade sist bland anbudsgivarna i deras kvalitetsupphandling och att den aktör som Vitsippans kommun bedömt som sämst istället är den som fått högst poäng och vunnit anbudet i grannkommunen. Tänk att två kommuner som ändå skrivit förhållandevis lika förfrågningsunderlag (visade det sig när de jämförde) kunde komma fram till så olika slutsatser kring vad som är kvalitet?

Vad är kvalitet för Anna, 94 år och boende på Vitsippan? Och är det som är kvalitet för Anna även kvalitet för Majken, 86 år, som bor på våningen under? Tänk om Anna eller Majken är hundrädda/allergiska eller om någon av dem faktiskt inte vill gå ut?

Under de senaste månaderna har jag följt flera anbudsskrivningar som vi på Bräcke diakoni skrivit som svar på förfrågningsunderlag från olika kommuner. Tillsammans med kollegor har jag brottats med något som ibland nästan kan kallas för ordklyveri när vi försökt överträffa varandra i att hitta rätt formuleringar för att beskriva hur vi vill jobba. Sedan har en nervös väntan följt innan det efterlängtade svaret kommit. I många fall har svaren mer förvirrat mig än klargjort förbättringsområden (i de fall vi förlorat anbudet). Vi brukar exempelvis få bra poäng för vårt arbete med kost och måltid men helt plötsligt får vi av Y-kommun 1 ynka poäng för samma skrivning som vi av flertalet andra kommuner fått höga poäng och beröm för… Det T-kommun ansett var vår främsta styrka är nu vår största svaghet.

När olika kommuner betonar, premierar och bedömer så olika finns det också en stor risk för att det långsiktiga utvecklingsarbetet som måste ske tillsammans med de personer som verksamheten finns till för förminskas eller i sämsta fall försvinner. Och metoder för att möta varje individ utifrån hans eller hennes livssituation och önskemål riskerar att drunkna i ett hav av tyckanden, tolkningar och övertygelser kring vad som är bra för ALLA.

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice

 

Läs mer

​GÄSTFRIHET???

I juni är det årsmöte med ”Eurodiaconia”, ett nätverk av europeiska organisationer som jobbar med vård och omsorg på kristen grund. Bräcke diakoni är medlem i detta nätverk, och själv sitter jag i styrelsen. Temat för årsmötet är ”Hospitality”. Gästfrihet. Ett viktigt tema för Europa. Ett Europa som verkar ha glömt vad gästfrihet är. Ett Europa som bygger murar. Ett Europa som byter människa mot människa med Turkiet. Ett Europa som stänger gränserna framför människor som flytt från sönderbombade hem och begravt sina barn i minerad jord.

Jag lyssnade på en forskare som menade att vi borde ta emot de flyktingar som behövs på vår arbetsmarknad i stället för att värna om asylrätten. DN gör just nu en artikelserie där de tittar på ekonomiska perspektiv på migration. De har träffat tre av världens främsta forskare i migration och ekonomi. Den första intervjun är med George Borjas, nationalekonom vid Harvard. Han säger: Om invandrarna gör ett högkvalificerat arbete där de får bra betalt är det självklart att Sverige skulle tjäna ordentligt på det. Sådana personer bidrar till att hålla igång ekonomin. Och de har höga löner som gör att de betalar mycket i skatt, vilket är viktigt när svenska befolkningen blir äldre. Men, menar han, lågutbildade och lägre kvalificerade personer bidrar inte till ekonomin i samma utsträckning utan blir i stället en belastning. Ni måste inse att invandring inte är gratis. Om man vill ta emot många flyktingar för att det känns rätt, har detta ett pris som måste betalas. Ja, det har han förstås rätt i. Men det finns andra perspektiv på livet än ekonomiska.

Han säger också: Om ni vill bo i ett land med höga moraliska värden och vara helt öppna mot övriga världen, då kommer inte ert land se likadant ut om tio år. Ja, det har han också alldeles rätt i. Fast å andra sidan – vårt land kommer inte att se likadant ut om tio år även om vi stänger gränserna och inte släpper en enda människa över bron. Ingenting ser någonsin sig likt ut, hur mycket vi än vill det. Livet är förändring.

Kanske är jag en hopplös romantiker, en naiv kristen typ som inbillar mig att en flykting ska få skydd för att hen behöver skydd, inte för att vi har nytta av hen? Det är klart att vi måste tro att människor som kommer hit vill vara till nytta. Alla människor vill vara till nytta! De som inte vill det är lätt räknade. Men att bara släppa in dem som vi kan räkna hem i kronor och ören är en underlig syn på ”nytta”.

Kanske är jag en idiot för att jag tänker att vi, ett av världens allra rikaste länder, har råd att dela med oss? Även om det inte är till fördel för vår ekonomi? Kanske vinner vi något annat? Kanske förändras vårt samhälle till det bättre, inte till det sämre? Kanske finns det rent av någon dum typ som hellre hjälper en annan människa än köper en ny platt-TV eller åker på semester till Thailand.

Dessa tider av murbyggande och misstänksamhet kräver bibelcitering. Så här står det i Hebreerbrevet: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.

Jag tycker att vi borde se på andra människor som potentiella änglar i stället för som potentiella inkomstkällor eller utgifter.

När Kain dödade Abel,
en gång i skapelsens gryning,
ropade Gud till honom och sade:
”Var är din broder Abel?”
Och Kain ropade tillbaka till Gud:
”Skall jag taga vara på min broder?”
Svaret på Kains fråga är ja.
Ja, du ska ta vara på din broder.
Det är därför du är här.

Om någon fryser ska du klä honom.
Om någon är hungrig ska du ge honom mat.
Om någon är rädd ska du trösta
och ge honom en plats
där han kan vara trygg.
Det är just så enkelt
och just så svårt.
Den andre är en främling
liksom du.

Jonas Gardell

/Anna Österberg
Präst

 

Läs mer

​Varför gör vi det vi gör? Komplexa frågor behöver komplexa svar

Förra veckan publicerade DN intervjuserien Efter flykten med ekonomiprofessorer i USA och UK om vinsten med invandringen. Ekonomerna är eniga om att samhället gör ekonomiska vinster bl.a. genom att nyanlända kan göra arbetsuppgifter som är lägre betalda och att inhemska arbetare kan ägna sig åt mer kvalificerade uppgifter. På det sättet påverkas samhällsekonomin positivt och effekten är starkare om de nyanlända har låg utbildning. Viktiga förutsättningar är att de kommer snabbt in i språket och att det finns tillgång till enklare jobb. Artiklarna startar en debatt om det nu är så att invandringen ökar klyftorna, om den svenska modellen förhindrar en effektiv integration och om USA överhuvudtaget går att jämföra med Europa.

Jag läser de första två artiklarna och jag tänker att det saknas något. Räcker det ekonomiska perspektivet? Går det att räkna ut vinsten på att människor flyr krig och förföljelse? Varför gör vid det vi gör? Varför är vi människor?

Jag blir lite lugnare när Timothy Hatton, professor i Essex, i den tredje intervjun säger så här:

– Vi i Europa ska hjälpa de flyktingar som mest behöver vår hjälp, inte med syftet att göra vinst. Det handlar om att värna om de mänskliga åtaganden som finns i internationella deklarationer och om att hjälpa folk i nöd.

Jag inser att det är två motsatta processer som möts. Å ena sidan vet vi att det är unga, starka och modiga män som lyckas att ta sig hit. Det är också de som har störst förmåga att jobba långa arbetspass med låga löner. Enligt Timothy Hatton är det inte ”dem som vi har stöd från allmänheten att hjälpa.” Han fortsätter: ”vi borde hjälpa kvinnor och barn. Men det är inte de som kommer hit, de tar sig inte från lägren.” På frågan om flyktingar på längre sikt bidrar till högre ekonomisk tillväxt, svarar han:

– Det är möjligt. Men jag tycker det är svårt att uppskatta de långsiktiga effekterna av migration. Det finns positiva saker som att en blandad befolkning får in nya idéer från andra delar av världen. Men flyktingar har också sociala problem som kan anstränga välfärdssystemet. De långsiktiga effekterna är svåra att kvantifiera.

Jag slås av hur jag gillar människor som inte tänker svart eller vitt och som försöker ge genomtänkta och nyanserade svar. Människor som inte försöker göra verkligheten enklare än den är utan som inser att komplexa frågor kräver av oss att vi hittar komplexa svar och att vi både tänker, känner och handlar.

Varför går vi till jobbet? Varför gör vi det vi gör? Vilka behov har de människor som vi hjälper, stödjer och vårdar? Hur kan vi göra saker tillammans? Vad kan vi lära av varandra? Hur kan vi skapa en gemensam framtid som är bättre för fler? Hur hanterar vi gemensamma resurser?

Var misstänksam mot de som ger enkla svar på dessa frågor. Det finns stor risk att det saknas något perspektiv!

/Thomas Schneider
Kvalitetschef

 

Läs mer

​Flickan med handväskan

Kungen fyller 70 år. Han tänker fira en hel vecka och det får vi väl unna honom. Det är nog inte så lätt att vara kung! Hovet vill inte berätta vad tårtkalaset kommer att kosta. Jag kan tycka att vi som är med och betalat notan borde få veta, men icke.

Vi står ju inför en stundande välfärdskollaps och därför kan väl även kungahuset visa lite sparsamhet med apanaget och kanske spara någon miljon på firandet?

Jag har egentligen inte något emot kungahuset men jag är inte heller för det. Jag vet inte vad alternativet skulle vara och de gör säkert att bra jobb. Men de är bäst i klassen på att bevarar hierarkier och det är för mig lite stötande. Vi bugar och bockar!

Nu skall jag berätta om flickan med handväskan. Hon heter Victoria och är kronprinsessa i Sverige. Jag har ju tidigare berättat om flickan med glasögonen, som heter Judi och bor på ett asylboende. Flickan med handväskan bor på ett slott. Hon har en handväska som kostar 100 000 kronor. Det är ju väldigt mycket pengar för en handväska men den är säkert både snygg, praktisk och slittålig. Hon har ju även många andra handväskor men de flesta är ju billigare som tur är. Å andra sidan har hennes väninna, som är kronprinsessa i Danmark, 89 handväskor för 2 miljoner kronor. Men där har de i alla fall ingen hotande välfärdskollaps runt hörnet och kan kosta på sig lite extra!

Nu måste vi prata om tronföljden. När en tronarvinge föds gäller vissa förordningar. En prins är född och en stolt fader tillsammans med förlossningsläkaren (vad gör han där kan man undra?) håller presskonferens. Knappt hinner kamerorna slockna innan det är dags för nästa begivenhet. Statsministern och talmannen måste ila till slottet för att bekräfta att prinsen finns! Ja, ni hörde rätt! Finns han? Är det rätt barn? Har de missat ID-kontrollen på KK? Är det 2016 eller medeltid? Nåja, han finns. Tillbaka till regeringssysslorna. Men några dagar senare är det dags igen. Kungen kallar till konselj och istället för att jobba med den stundande välfärdskollapsen måste statsministern m.fl. igen iväg till slottet för nu skall prinsens namn tillkännages.

Men tillbaka till handväskan. Jag läser att detta är det absolut mest viktiga attributet när man skall signalera vilken klass man tillhör. Ju dyrare väska desto finare är man. Men snälla Victoria, Du som är högst i rang av oss alla och verkar vara en klok person behöver verkligen inte bevisa något. Ett gott råd – släng bort handväskan! Satsa på Majblomman!

På Östermalm sitter adeln och överklassen i spänd förväntan på att inbjudningskorten skall ramla ner i brevlådan till det kungliga kalaset. Mest spända är väl de av kungens vänner som kanske fifflat med skatten i Panama. Även om det är ett av överklassens privilegier så är det ju inte helt lagligt. Men kan kungen vända blad och gå vidare kan väl hans vänner också göra det. De blir nog bjudna!

Dessutom har de annat att tänka på. Jag läser att Östermalmshallen är stängd i två år för renovering.

Vart skall nu ostronen till fredagsmyset inhandlas? Det fattas bara att NK också stänger så är vilsenheten total. Vilken utsatthet!

Slutligen vill jag skicka mina varmaste gratulationer till dig Kungen på din 70-årsdag. Men vissa saker måste du bara ändra på!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Samtal – och verkstad!

Göteborg fylldes nyss under tre dagar av tusentals hälsovårdsarbetare. Drygt 3300 personer, för att vara mer exakt, som kom från 65 länder för att diskutera och lära av varandra hur man får en bättre, säkrare och mer ändamålsenlig hälsovård. Det handlade om en stor internationell mässa, som i år var lokaliserad till Sverige och Göteborg. Spännande möten mellan dedikerade människor, med inspirerande projekt och metoder som presenterades. Bräcke diakoni fanns på plats, både på scenen och med egen monter.

Någon vecka senare, och en helt annan miljö. Ett lugnt konferensrum i Jonsereds Herrgård, där Göteborgs Universitet regelbundet ordnar intressanta seminarier för en liten grupp inbjudna. Ämnet är ”Tilliten i det svenska samhället” – vad som händer med förtroende och förväntningar när välfärdssystemet ställs inför svåra utmaningar. Insiktsfulla akademiker visade på fakta och utvecklingstendenser. Liknande analyser gjordes av demokratiutredaren Olle Wästberg på plats i vår nya mötesplats Arena: Första Lång. Vi måste hitta nya sätt att jobba med det demokratiska engagemanget, så att medborgarskapet inte bara representeras och formuleras av en liten samhällselit.

I alla dessa sammanhang med goda och inspirerande samtal nämns ”civilsamhället” allt oftare. Jag tror det beror på att vår sorts organisationer inte bara deltar i diskussioner, utan också är bra på att omsätta samtalet i praktiskt arbete – det vi lite gammaldags kallar ”verkstad”. Vi gör det inte planlöst eller utan eftertanke. Snarare är det med ett lite otåligt driv att saker behöver påbörjas NU och sedan arbetas med ett bra tag framöver och involvera många människor. Fler och fler inser att det är väsentliga dimensioner av ett gott samhälle. Därav alla samtalsreferenser.

När jag tar in vad som sägs i de olika mötena, så tänker jag på vad som samtidigt sker ute i Bräcke diakonis verksamheter. Hur medarbetarna i Skara kämpar med att lösa stadens primärvård när VG-regionen lägger sig platt. Hur integreringen mellan barnen i specialförskolan Stegen och den ”vanliga” nystartade förskolan Spåret utvecklas vecka för vecka. Hur kreativt och metodiskt vi jobbar för att stärka fokus på det ”jag kan” bland våra demenssjuka. Hur vi snart startar vårt fjärde nya hem för ensamkommande och bygger ut vårt mobila asylhälsoteam. Då får jag en klump i halsen och torkar bort någonting i ögonvrån. Fånigt kanske, men en ödmjuk insikt i vad engagerad och kompetent medmänsklighet förmår fyller mig med tillit. Jag tar med mig den känslan i hjärtat.

 
/Martin Ärnlöv, direktor

Läs mer

Olika åldrande – lika villkor?

"Vad innebär det att åldras? Vad är ett liv?" Så inleder Mustafa Can sin föreläsning, på Elmia Äldre 2016, om att åldras i ett annat land. Han fortsätter att dela med sig av sina erfarenheter av att komma till Sverige som 7-årig grabb och att så sakteliga erövra det svenska språket och kulturen inifrån.

Han berättar vidare om sin mor som istället betraktar livet utifrån och som upplever att ha kapats från sina fästen, om att inte hitta de rätta svenska orden, om saknande minnen, relationer, dofter och sorgen över att ha begravt sju barn.

I Sverige bor det idag ca 217 00 personer över 65 år, som är födda i ett annat land. Dessa personer kommer från 172 olika länder. Dagsaktuella siffror skulle säkert vara än högre.

Vi är övertygade om att ökningen av andelen äldre med utländsk bakgrund kommer att ställa nya krav på svensk vård och omsorg. För oss handlar det om att se till de resurser som varje människa är bärare av och vara nyfikna på den andres livsberättelse, utan att blunda för de utmaningar som vi också kommer att möta.

Här ser vi att Bräcke diakoni har både viljan och möjligheten att bidra.

Ett konkret forskningsresultat som vi får ta del av är Centrum för åldrande och hälsa som berättar om sitt forskningsprojekt "Åldras i en migrationskontext: Att se och stödja hälsoresurser", där man presenterar preliminära resultat från en personcentrerad hälsofrämjande gruppintervention i Angered.

De preliminära resultaten visar på ökad självskattad hälsa, att våga ta kontakter med hälso- och sjukvården, glädjen över att kunna hjälpa andra, ökad social samvaro samt förbättrad balans, handstyrka och minne.

Intrycken och tankarna är många efter dagens fortsatta seminarier som bl.a. handlat om äldre med psykiska funktionshinder, personcentrerad vård och omsorg – kontra salutogen värdegrund.

När vi går mot hotellrummet och jämför innehållet i dagens föreläsningar och det vi gör så bär vi med oss en känsla av stolthet över det kvalitativa arbete som dagligen görs i alla våra verksamheter.

/Maude Kardell Walbäck
Områdeschef

Läs mer

Tystnad

Det blev så tyst så fort och utan medkänsla släckte vi ner det mesta av vår anständighet. Slut på TV-galor och insamlingar och vem skänker pengar till Gula båtarna nu när de ändå skall skickas tillbaka? Jag tänker också bli tyst för vem vill lyssna? Flyktingar igen! Ändå har jag under tre år i mina möten med alla dessa människor försökt att berätta en del av deras historia. Men det är kanske så att en tyst flykting är en bra flykting!

Se på det tåg av flyktingar som går genom Europa där de bär sina packningar, ryggsäckar och barn och försök förstå att nu är det stängt. Ni kommer aldrig att komma fram! Ni kan fortsätta bada era barn i gyttjepölarna för att få medkänsla men Sverige, detta land med solidaritet som en ledstjärna tackar och säger adjö.

Och vart tog ni vägen alla ni som skall stå upp för de svaga? Vart är ni Röda Korset, Rädda barnen, kyrkan? Var är era röster? De hörs kanske men i så fall är volymen nästan ljudlös.

Det är alldeles för tyst och varför går vi inte ut på gatorna tillsammans? Påskupproret 2005 fick ärkebiskopen med sig alla kyrkor, frivilliga organisationer och 160 000 underskrivna protester mot en inhuman flyktingpolitik. Tillsammans genomfördes en förändring som få trodde var möjlig.Kom ihåg det,för vi kommer att behöva göra det igen. Underskrifterna var på papper. Tänk på det, sa biskopen. Nästa gång använder vi nätet! 

Men blir det någon nästa gång?

Om Europa sviker i flyktingfrågan är det inte det Europa vi önskade oss, säger Angela Merkel. Att det största sveket kommer från en regering i Sverige som skall stå på de mest svaga och utsattas sida. Solidaritet har helt plötsligt fått en annan innebörd. Solidaritet men för vilka?

Är det förmätet att tro på ett medmänskligare samhälle när det inte gäller alla? Och vilka skall inkluderas? Vilka skall få plats i lyckolandet? Är det förmätet att tro att vi bidrar till sådant samhälle när vi också är tysta?

Vi kan självklart inte lösa flyktingkrisen för 12 miljoner syrier. Vi kan inte ta emot 10 000 asylsökande/vecka. Det är inte det som det handlar om men vad händer med oss när vi stänger ute de mest utsatta? När 70 % av Sveriges folk tycker att det som är regeringens politik är helt rätt?

Grattis SD!

Men viljan att göra gott finns där, Jag läser att det finns fler hjälparbetare än terrorister .Det ger hopp i en värld som brinner.

”Jag vill tacka dig Sverige

Du var väldigt generös

Du tog emot mig när jag flydde och frös ”

Så skriver en flykting som hann hit innan vi satte hänglås på dörren.

Nästa gång skall jag skriva om något som är riktigt viktigt och angeläget. "Läs min blogg! Kungen fyller 70 år!"?

Och Fredrik Reinfeldt, du är min hjälte! Du har talat. Hur var det att fira jul i kollaps? Brann julgranen? Tog maten slut? Om Sverige är ett land i kollaps, vilka ord har vi då kvar att beskriva det som sker i Syrien, Libyen, Afghanistan?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

​Sådana möten önskar jag er alla

En underlig Facebookförfrågan dök upp igår. Ett namn som lät bekant på något vis, men som låg djupt ner i minnet. 

Han var lärare på en utbildning jag gick när jag var 19 år, kommunikation och media. Tydligen mindes han mig väl som "den mysiga Anna". Jo jag tackar. Det var ju ändå 29 (!) år sen vi sågs. Och vi var 30 i klassen. Så nu tänker jag på alla människor vi möter genom livet, hur vi påverkas av varandra. Hur vissa gör avtryck i oss, hur vi bär dem med oss.

Jag begravde en kvinna häromveckan. En undersköterska från hennes boende var där. Och som hon grät! Dålig på att sätta gränser? Inte så säkert. Hon går säkert inte på alla begravningar och gråter säkert inte över alla gamla som dör. Då skulle hon inte orka. Men någon gång dyker en människa upp som rör oss djupt inne. Som gör att vi glömmer att jag är personal och du är boende. Vi är två människor som möts, och vi delar en stund på jorden. Och då vore det väl skam om vi inte tillät oss att gråta.

Vi hade en idékläckardag på Treklöverhemmet i förra veckan. En workshop dit gamla gäster var inbjudna. Och i matsalen möttes de, han och hon som en gång i tiden gick i samma klass på Bräcke Östergårdsskolan. Att det var ett kärt möte är att säga för lite. Det var ett välsignat möte. Ett möte som utstrålade en sådan glädje att det skvätte på oss som stod bredvid.

Alla dessa människor som råkar befinna sig på jorden samtidigt som oss. Alla som gör oss glada. Vad vore våra liv utan dessa möten på arbetet, på sykursen, på fotbollsträningen. Att skratta tillsammans åt ett skämt och få en kram när man behöver, att byta några ord med grannen över staketet. Allt vi kan betyda för varandra. Det är gott. Det är välsignat. Det ger mening åt våra liv.

Det är stilla veckan, veckan före påsk, och vad vore jag för en präst om jag inte önskade er alla en fin påskhögtid. Helgen som handlar om livet som tar sig nya vägar när vi trodde att allt var över. Som handlar om vänner som inte orkar stå kvar, men allra mest om vänner som vänder tillbaka. Om människor som förvandlas av ett möte. Ingen av oss är Jesus – men också vi kan vara vänner som vänder tillbaka. Också vi kan förvandlas av ett möte som rör vid oss djupt inne. Sådana möten önskar jag er alla.

/Anna Österberg
Präst

 

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni