Blogg

​Flickan med handväskan

Kungen fyller 70 år. Han tänker fira en hel vecka och det får vi väl unna honom. Det är nog inte så lätt att vara kung! Hovet vill inte berätta vad tårtkalaset kommer att kosta. Jag kan tycka att vi som är med och betalat notan borde få veta, men icke.

Vi står ju inför en stundande välfärdskollaps och därför kan väl även kungahuset visa lite sparsamhet med apanaget och kanske spara någon miljon på firandet?

Jag har egentligen inte något emot kungahuset men jag är inte heller för det. Jag vet inte vad alternativet skulle vara och de gör säkert att bra jobb. Men de är bäst i klassen på att bevarar hierarkier och det är för mig lite stötande. Vi bugar och bockar!

Nu skall jag berätta om flickan med handväskan. Hon heter Victoria och är kronprinsessa i Sverige. Jag har ju tidigare berättat om flickan med glasögonen, som heter Judi och bor på ett asylboende. Flickan med handväskan bor på ett slott. Hon har en handväska som kostar 100 000 kronor. Det är ju väldigt mycket pengar för en handväska men den är säkert både snygg, praktisk och slittålig. Hon har ju även många andra handväskor men de flesta är ju billigare som tur är. Å andra sidan har hennes väninna, som är kronprinsessa i Danmark, 89 handväskor för 2 miljoner kronor. Men där har de i alla fall ingen hotande välfärdskollaps runt hörnet och kan kosta på sig lite extra!

Nu måste vi prata om tronföljden. När en tronarvinge föds gäller vissa förordningar. En prins är född och en stolt fader tillsammans med förlossningsläkaren (vad gör han där kan man undra?) håller presskonferens. Knappt hinner kamerorna slockna innan det är dags för nästa begivenhet. Statsministern och talmannen måste ila till slottet för att bekräfta att prinsen finns! Ja, ni hörde rätt! Finns han? Är det rätt barn? Har de missat ID-kontrollen på KK? Är det 2016 eller medeltid? Nåja, han finns. Tillbaka till regeringssysslorna. Men några dagar senare är det dags igen. Kungen kallar till konselj och istället för att jobba med den stundande välfärdskollapsen måste statsministern m.fl. igen iväg till slottet för nu skall prinsens namn tillkännages.

Men tillbaka till handväskan. Jag läser att detta är det absolut mest viktiga attributet när man skall signalera vilken klass man tillhör. Ju dyrare väska desto finare är man. Men snälla Victoria, Du som är högst i rang av oss alla och verkar vara en klok person behöver verkligen inte bevisa något. Ett gott råd – släng bort handväskan! Satsa på Majblomman!

På Östermalm sitter adeln och överklassen i spänd förväntan på att inbjudningskorten skall ramla ner i brevlådan till det kungliga kalaset. Mest spända är väl de av kungens vänner som kanske fifflat med skatten i Panama. Även om det är ett av överklassens privilegier så är det ju inte helt lagligt. Men kan kungen vända blad och gå vidare kan väl hans vänner också göra det. De blir nog bjudna!

Dessutom har de annat att tänka på. Jag läser att Östermalmshallen är stängd i två år för renovering.

Vart skall nu ostronen till fredagsmyset inhandlas? Det fattas bara att NK också stänger så är vilsenheten total. Vilken utsatthet!

Slutligen vill jag skicka mina varmaste gratulationer till dig Kungen på din 70-årsdag. Men vissa saker måste du bara ändra på!

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

Samtal – och verkstad!

Göteborg fylldes nyss under tre dagar av tusentals hälsovårdsarbetare. Drygt 3300 personer, för att vara mer exakt, som kom från 65 länder för att diskutera och lära av varandra hur man får en bättre, säkrare och mer ändamålsenlig hälsovård. Det handlade om en stor internationell mässa, som i år var lokaliserad till Sverige och Göteborg. Spännande möten mellan dedikerade människor, med inspirerande projekt och metoder som presenterades. Bräcke diakoni fanns på plats, både på scenen och med egen monter.

Någon vecka senare, och en helt annan miljö. Ett lugnt konferensrum i Jonsereds Herrgård, där Göteborgs Universitet regelbundet ordnar intressanta seminarier för en liten grupp inbjudna. Ämnet är ”Tilliten i det svenska samhället” – vad som händer med förtroende och förväntningar när välfärdssystemet ställs inför svåra utmaningar. Insiktsfulla akademiker visade på fakta och utvecklingstendenser. Liknande analyser gjordes av demokratiutredaren Olle Wästberg på plats i vår nya mötesplats Arena: Första Lång. Vi måste hitta nya sätt att jobba med det demokratiska engagemanget, så att medborgarskapet inte bara representeras och formuleras av en liten samhällselit.

I alla dessa sammanhang med goda och inspirerande samtal nämns ”civilsamhället” allt oftare. Jag tror det beror på att vår sorts organisationer inte bara deltar i diskussioner, utan också är bra på att omsätta samtalet i praktiskt arbete – det vi lite gammaldags kallar ”verkstad”. Vi gör det inte planlöst eller utan eftertanke. Snarare är det med ett lite otåligt driv att saker behöver påbörjas NU och sedan arbetas med ett bra tag framöver och involvera många människor. Fler och fler inser att det är väsentliga dimensioner av ett gott samhälle. Därav alla samtalsreferenser.

När jag tar in vad som sägs i de olika mötena, så tänker jag på vad som samtidigt sker ute i Bräcke diakonis verksamheter. Hur medarbetarna i Skara kämpar med att lösa stadens primärvård när VG-regionen lägger sig platt. Hur integreringen mellan barnen i specialförskolan Stegen och den ”vanliga” nystartade förskolan Spåret utvecklas vecka för vecka. Hur kreativt och metodiskt vi jobbar för att stärka fokus på det ”jag kan” bland våra demenssjuka. Hur vi snart startar vårt fjärde nya hem för ensamkommande och bygger ut vårt mobila asylhälsoteam. Då får jag en klump i halsen och torkar bort någonting i ögonvrån. Fånigt kanske, men en ödmjuk insikt i vad engagerad och kompetent medmänsklighet förmår fyller mig med tillit. Jag tar med mig den känslan i hjärtat.

 
/Martin Ärnlöv, direktor

Läs mer

Olika åldrande – lika villkor?

"Vad innebär det att åldras? Vad är ett liv?" Så inleder Mustafa Can sin föreläsning, på Elmia Äldre 2016, om att åldras i ett annat land. Han fortsätter att dela med sig av sina erfarenheter av att komma till Sverige som 7-årig grabb och att så sakteliga erövra det svenska språket och kulturen inifrån.

Han berättar vidare om sin mor som istället betraktar livet utifrån och som upplever att ha kapats från sina fästen, om att inte hitta de rätta svenska orden, om saknande minnen, relationer, dofter och sorgen över att ha begravt sju barn.

I Sverige bor det idag ca 217 00 personer över 65 år, som är födda i ett annat land. Dessa personer kommer från 172 olika länder. Dagsaktuella siffror skulle säkert vara än högre.

Vi är övertygade om att ökningen av andelen äldre med utländsk bakgrund kommer att ställa nya krav på svensk vård och omsorg. För oss handlar det om att se till de resurser som varje människa är bärare av och vara nyfikna på den andres livsberättelse, utan att blunda för de utmaningar som vi också kommer att möta.

Här ser vi att Bräcke diakoni har både viljan och möjligheten att bidra.

Ett konkret forskningsresultat som vi får ta del av är Centrum för åldrande och hälsa som berättar om sitt forskningsprojekt "Åldras i en migrationskontext: Att se och stödja hälsoresurser", där man presenterar preliminära resultat från en personcentrerad hälsofrämjande gruppintervention i Angered.

De preliminära resultaten visar på ökad självskattad hälsa, att våga ta kontakter med hälso- och sjukvården, glädjen över att kunna hjälpa andra, ökad social samvaro samt förbättrad balans, handstyrka och minne.

Intrycken och tankarna är många efter dagens fortsatta seminarier som bl.a. handlat om äldre med psykiska funktionshinder, personcentrerad vård och omsorg – kontra salutogen värdegrund.

När vi går mot hotellrummet och jämför innehållet i dagens föreläsningar och det vi gör så bär vi med oss en känsla av stolthet över det kvalitativa arbete som dagligen görs i alla våra verksamheter.

/Maude Kardell Walbäck
Områdeschef

Läs mer

Tystnad

Det blev så tyst så fort och utan medkänsla släckte vi ner det mesta av vår anständighet. Slut på TV-galor och insamlingar och vem skänker pengar till Gula båtarna nu när de ändå skall skickas tillbaka? Jag tänker också bli tyst för vem vill lyssna? Flyktingar igen! Ändå har jag under tre år i mina möten med alla dessa människor försökt att berätta en del av deras historia. Men det är kanske så att en tyst flykting är en bra flykting!

Se på det tåg av flyktingar som går genom Europa där de bär sina packningar, ryggsäckar och barn och försök förstå att nu är det stängt. Ni kommer aldrig att komma fram! Ni kan fortsätta bada era barn i gyttjepölarna för att få medkänsla men Sverige, detta land med solidaritet som en ledstjärna tackar och säger adjö.

Och vart tog ni vägen alla ni som skall stå upp för de svaga? Vart är ni Röda Korset, Rädda barnen, kyrkan? Var är era röster? De hörs kanske men i så fall är volymen nästan ljudlös.

Det är alldeles för tyst och varför går vi inte ut på gatorna tillsammans? Påskupproret 2005 fick ärkebiskopen med sig alla kyrkor, frivilliga organisationer och 160 000 underskrivna protester mot en inhuman flyktingpolitik. Tillsammans genomfördes en förändring som få trodde var möjlig.Kom ihåg det,för vi kommer att behöva göra det igen. Underskrifterna var på papper. Tänk på det, sa biskopen. Nästa gång använder vi nätet! 

Men blir det någon nästa gång?

Om Europa sviker i flyktingfrågan är det inte det Europa vi önskade oss, säger Angela Merkel. Att det största sveket kommer från en regering i Sverige som skall stå på de mest svaga och utsattas sida. Solidaritet har helt plötsligt fått en annan innebörd. Solidaritet men för vilka?

Är det förmätet att tro på ett medmänskligare samhälle när det inte gäller alla? Och vilka skall inkluderas? Vilka skall få plats i lyckolandet? Är det förmätet att tro att vi bidrar till sådant samhälle när vi också är tysta?

Vi kan självklart inte lösa flyktingkrisen för 12 miljoner syrier. Vi kan inte ta emot 10 000 asylsökande/vecka. Det är inte det som det handlar om men vad händer med oss när vi stänger ute de mest utsatta? När 70 % av Sveriges folk tycker att det som är regeringens politik är helt rätt?

Grattis SD!

Men viljan att göra gott finns där, Jag läser att det finns fler hjälparbetare än terrorister .Det ger hopp i en värld som brinner.

”Jag vill tacka dig Sverige

Du var väldigt generös

Du tog emot mig när jag flydde och frös ”

Så skriver en flykting som hann hit innan vi satte hänglås på dörren.

Nästa gång skall jag skriva om något som är riktigt viktigt och angeläget. "Läs min blogg! Kungen fyller 70 år!"?

Och Fredrik Reinfeldt, du är min hjälte! Du har talat. Hur var det att fira jul i kollaps? Brann julgranen? Tog maten slut? Om Sverige är ett land i kollaps, vilka ord har vi då kvar att beskriva det som sker i Syrien, Libyen, Afghanistan?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef

 

Läs mer

​Sådana möten önskar jag er alla

En underlig Facebookförfrågan dök upp igår. Ett namn som lät bekant på något vis, men som låg djupt ner i minnet. 

Han var lärare på en utbildning jag gick när jag var 19 år, kommunikation och media. Tydligen mindes han mig väl som "den mysiga Anna". Jo jag tackar. Det var ju ändå 29 (!) år sen vi sågs. Och vi var 30 i klassen. Så nu tänker jag på alla människor vi möter genom livet, hur vi påverkas av varandra. Hur vissa gör avtryck i oss, hur vi bär dem med oss.

Jag begravde en kvinna häromveckan. En undersköterska från hennes boende var där. Och som hon grät! Dålig på att sätta gränser? Inte så säkert. Hon går säkert inte på alla begravningar och gråter säkert inte över alla gamla som dör. Då skulle hon inte orka. Men någon gång dyker en människa upp som rör oss djupt inne. Som gör att vi glömmer att jag är personal och du är boende. Vi är två människor som möts, och vi delar en stund på jorden. Och då vore det väl skam om vi inte tillät oss att gråta.

Vi hade en idékläckardag på Treklöverhemmet i förra veckan. En workshop dit gamla gäster var inbjudna. Och i matsalen möttes de, han och hon som en gång i tiden gick i samma klass på Bräcke Östergårdsskolan. Att det var ett kärt möte är att säga för lite. Det var ett välsignat möte. Ett möte som utstrålade en sådan glädje att det skvätte på oss som stod bredvid.

Alla dessa människor som råkar befinna sig på jorden samtidigt som oss. Alla som gör oss glada. Vad vore våra liv utan dessa möten på arbetet, på sykursen, på fotbollsträningen. Att skratta tillsammans åt ett skämt och få en kram när man behöver, att byta några ord med grannen över staketet. Allt vi kan betyda för varandra. Det är gott. Det är välsignat. Det ger mening åt våra liv.

Det är stilla veckan, veckan före påsk, och vad vore jag för en präst om jag inte önskade er alla en fin påskhögtid. Helgen som handlar om livet som tar sig nya vägar när vi trodde att allt var över. Som handlar om vänner som inte orkar stå kvar, men allra mest om vänner som vänder tillbaka. Om människor som förvandlas av ett möte. Ingen av oss är Jesus – men också vi kan vara vänner som vänder tillbaka. Också vi kan förvandlas av ett möte som rör vid oss djupt inne. Sådana möten önskar jag er alla.

/Anna Österberg
Präst

 

Läs mer

​Idéburen sektor behöver modiga politiker – nu!

Låt mig berätta en liten Norge-historia.

Nyligen var jag med en grupp nära medarbetare i Oslo. Vi hälsade på hos våra kollegor i Diakonhjemmet, som liksom Bräcke diakoni erbjuder kvalificerad vård och omsorg med engagemanget för medmänniskan som drivkraft. Diakonhjemmet driver ett av Oslos sjukhus, dessutom en stor högskola och ett antal mindre omsorgsverksamheter. 

Vi hälsade på i Norge, eftersom Diakonhjemmet är mitt i en spännande utvecklingsfas som vi ville inspireras och lära av. Nyligen har de fått ett utökat uppdrag på sjukhuset, där de tack vare sina goda resultat fått ett större ansvar för akutsjukvård och psykiatri. Och på deras egen mark i centrala stan, är det snart byggstart för ett nytt äldreboende som kallas Omsorg Plus (likt det som ibland kallas ”mellanboende” i den svenska debatten).

Norge är i välfärdsstrukturen ganska likt Sverige, och i alla dessa exempel har Diakonhjemmet förstås avtal med den offentliga sektorn som motpart. Ofta är dessa krävande och ekonomiskt tuffa – men INGET är upphandlat utifrån ”lägsta pris”, och inte heller på kortare löptid än sex år.

I stället har man fokuserat på den idéburna sektorns speciella karaktär, och värnat de mervärden man tycker den tillför Oslo och det norska samhället. Norge må formellt stå utanför EU, men i konkurrenshänseende är de ändå bundna till samma sorts upphandlingsregler som Sverige och de andra EU-medlemmarna. Men man har helt enkelt valt en annan tolkning av samma lagar.

Jag tror de här exemplen har mycket att lära oss i Sverige. 

Vill vi på riktigt ha en livskraftig idéburen sektor inom vård och omsorg i Sverige behöver vi modiga politiker – nu! Som vågar öppna upp för olika alternativa utförare. Som är villiga att pröva nya former av förberedande dialog innan upphandlingarna, och väga in bredare definitioner av kvalitet och sociala hänsyn. Som är nyfikna på att diskutera fram Idéburna Offentliga Partnerskap (IOP). Sådana politiker kommer aktivt påverka hur välfärden i Sverige ser ut om 15-20 år.

Men – ska inte en Norge-historia vara kul och självgod…? Kanske det, men jag tycker faktiskt att berättelsen om Diakonhjemmet är en god historia. 

Och i det här fallet hoppas jag bara att det inte är storleken på vår egen idéburna sektor man skrattar åt om 20 år…  

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd

Läs mer

Ni inspirerar mig!

När jag tänker tillbaka på månaden i jakt efter något att blogga om så slås jag av hur flera utav mötena jag varit på olika sätt handlat om samma fråga; Hur kan vi inspirera flera?

Jag tror det är en fråga som hela tiden måste pulsera fram genom den organisationskropp vars hjärta är; ett medmänskligare samhälle. Medmänsklighet förutsätter engagemang och inspiration, att människor känner att just hen är viktig och att vi alla har makten att göra skillnad för en annan människa. En vattendroppe tycks kanske oansenlig vid första anblicken men när den ansluter sig till andra vattendroppar skapas det vatten som är livsavgörande för vår existens. Här kommer ett litet axplock av alla de vattendroppar jag fått under månaden som gått.

Jag måste få börja med ett av mitt arbetsårs stora höjdpunkter; äldreomsorgens pedagogdygn, som i år hölls i Linköping. Redan när vi möts stiger min inspiration och när gruppen plockat upp min inledande presentationsfråga om höjdpunkter från 2015 är det bara att njuta medan exemplen haglar… medarbetardagarna, semesterresan för de äldre, namnbytet från Vingslaget till Bräcke diakoni, värdeforum/förbättringskraft/innovera och andra stora satsningar nämns ett flertal gånger men det som tar tag i mitt hjärta mest är ändå de tillsynes små exemplen som när Margareta berättar om handen på axeln eller när Suzanne beskriver vad som händer i mötet mellan en äldre person och den gamla skrivmaskinen som ställts ut för väcka minnen. Hur den som förlorat sin förmåga att uttrycka sig minns pappret, tangenterna och plötsligt trycks tangenterna mot pappret och kroppen minns…

Ett annat inspirerande möte var det med forskaren Petri Kajonius som tittat närmare på vad som skapar ”upplevelse av nöjdhet” hos de äldre som får insatser av svensk äldreomsorg. Hans sammanfattning av sitt resultat är knivskarpt, organisationens övergripande kännetecken har nästan ingen betydelse för den äldres upplevelse av nöjdhet. Han sågar sönder resultatet av övergripande utvärderingar på nationell nivå och säger att det inte finns några samband mellan vilka kostnader som läggs på äldreomsorgen och den äldres upplevelse av nöjdhet (inom rimliga ramar). MEN, säger han, även om vi inte kan göra skillnad på organisationsnivå, så kan vi göra en gigantisk skillnad på individnivå. Petri säger att vi i Sverige gärna organiserar sönder saker och glömmer mötet

Återigen påminns jag om att det är i leenden, beröringen och närvaron som världen förändras. Det är som när jag häromdagen inte sett Ulrika på flera månader, plötsligt skymtar hennes ryggtavla, ropar hennes namn och hon stannar upp, vänder sig om och ser mig som mötet börjar. I detta fall med leenden från båda, följt av en beröringens omfamning och sen närvaron när vi båda berättar om våra respektive arbetsuppgifter. Trots att vi numera arbetar i två olika områden finns det personliga mötet där direkt och jag känner hur inspirationen för att skapa värde för dem vi finns till för flödar mellan oss.

När jag tittar i min kalender ser jag att våren är full av föreläsningar/presentationer; Arena Första Lång, Vitalis (E-hälsokonferens), Elmia (äldredagar), demensdagarna och internutbildningar. 

Har jag något att ge, undrar jag… 

Ja det har jag, tack vara er alla fantastiska människor som jag har förmånen att jobba för och tillsammans med, ni inspirerar mig!

/Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare
Bräcke diakoni

PS. 24/3 debuterar jag som gästförfattare till en ny bok från Gothia fortbildning med rubriken "Social dokumentation i handläggning och genomförande med värdegrund och ICF". Kapitlet är fullt med exempel på de möten som är anledningen till att jag älskar mitt arbete! 

Läs mer

Ring så svarar vi. Kanske.

Telefonstatistik 2015:

  • Vårdcentralen Centralhälsan 35 573 samtal
  • Vårdcentralen Centrum 33 074 samtal
  • Vårdcentralen Vilan 32 940 samtal

En vanlig måndag kan vi ha 250 samtal in till Vårdcentralen Centralhälsan.

Om alla är på plats är det fem sköterskor/dag som tar emot ditt samtal.

Varje samtal skall ta sex minuter. Då skall du ta reda på vad patienten söker för, ge råd, eventuellt boka en tid samt dokumentera ditt samtal.

Så det måste gå undan, annars hamnar patienten i den stängda kön och blir inte uppringd över huvud taget. Men vi höjer ändå upp till sju eller åtta minuter för att dagen för de tappra systrarna i telefonen skall bli någorlunda dräglig.

Var god ring så svarar vi kanske?

Av dessa ca 100 000 samtal är en kvalificerad gissning att en tredjedel handlar om psykisk ohälsa och sjukskrivning. Stress, ångest, oro. Det har blivit vårdens uppgift att bringa ordning när livet blir ett kaos. Och botemedlet är en sjukskrivning.

Men kan sjukskrivningar ge människor nya förutsättningar? Jag tror inte det!

Vårdcentralen Vilan är bäst i klassen när det gäller sjukskrivningar. De har nämligen fasta läkare och detta är ett framgångskoncept för att patient och försäkringskassa skall bli nöjda. Vilan ligger skyhögt över alla vårdcentraler i Skaraborg när det gäller antal sjukskrivningar/1000 listade. Så kan man också profilera sig om än helt ofrivilligt!

”Sjukskrivning är lika beroendeframkallande som morfin”, säger en trött distriktsläkare. Men kan vi hjälpa dig när du inte orkar längre för att kraven blivit övermäktiga? Jag frågar Hillevi, vår rehabkoordinator, hur många långtidssjukskrivningar vi har som inte är psykisk ohälsa. ”Jag tror inte vi har någon”, svarar hon. Allt handlar om kriser, kriser och kriser. Det är inte fysisk sjukdom utan livet som gör oss illa!

Men kan doktorn ordna bättre bemanning när du sliter på ditt äldreboende, byta ut din man eller din oförstående chef, förhindra den där omorganisationen som du redan nu vet att du kommer må dåligt av? Skjutsa dina barn till fotbollsträningen? Alla dessa krav som gör att livet inte blev som du hade tänkt dig!

Idag är 71 000 sjukskrivna för psykisk ohälsa och den mest vanliga diagnosen är akut stressreaktion som drabbar kvinnor i 30-årsåldern.

Det är sjukt”, säger en psykiater, ”att det förskrivs 900 000 doser antidepressiva per dygn i Sverige”. Ja, det kan man ju tycka, men varför? Vi lever ju i den bästa av världar. Jämför du detta med den terror, krig och kaos som många av våra medmänniskor upplever varje dag så måste man ändå få ställa frågan igen: varför blev det så här?

Jag har absolut respekt för att människor mår dåligt och behöver hjälp men är det doktorn på vårdcentralen som är räddningen? Läser du nästan 12 år för att bli distriktsläkare så har inte utbildningen fokus på att reda ut de kriser som vi så lätt hamnar i då livet blir övermäktigt. Jag hör talas om doktorn på en vårdcentral som inte kunde dölja sin oförställda glädje när han ropade upp patienten i väntrummet. Patienten var tvungen att fråga varför doktorn var så glad? Jo, äntligen skulle han få använda sina medicinska kunskaper på den sjuka diabetespatienten. Den kunskap han förvärvat under alla de där slitsamma åren på den långa mödosamma vägen för att bli en doktor.

Allt kan man ta ifrån en människa. Utom en sak – den yttersta friheten att välja förhållningssätt till det som livet för med sig.”

Kan det någonsin bli för sent att leva livet som vi vill?

/Eva Öfwerman
Verksamhetschef 

Läs mer

Skrota LOU – för bättre kvalitet

I Sverige upphandlade kommuner och landsting under 2014 vård- och omsorgstjänster för 65 miljarder kronor. En av idéerna bakom att upphandla vård och omsorg var att involvera privata och idéburna aktörer för att skapa en dynamik för att stimulera nya sätt att jobba. 

I mitten av 90-talet införde man i Sverige Lagen om offentlig upphandling (LOU) som ett resultat av ett EU-direktiv. Intressant är de flesta andra EU-länder har valt att undanta vård- och omsorgstjänsterna från kraven om offentlig upphandling. Och idag över 20 år senare är många – även i Sverige – ganska eniga om att LOU är ett dåligt sätt att köpa vård och omsorg, bland annat därför att det för knepigt att upphandla en sådan komplex verksamhet som vården och omsorgen är.

Vad ska man då göra istället? Målsättningen är ju att skapa bra kvalitet i de tjänster man upphandlar. Under de senaste åren har flera forskare undersökt hur avtal och upphandlingar kan användas för att skapa kvalitet. Här nedan kommer en sammanfattning av två av dessa:

Carolina Camén på Karlstad universitet forskade på upphandling av trafiktjänster och sammanfattade sina resultat så här:

”Resultatet visar bland annat att detaljerade och omfattande specifikationer i kontrakt syftar till att säkerställa att beställaren får vad denna beställt, ett sätt att säkerställa kvaliteten. Detta görs dock på ett mycket rigid och statiskt sätt vilket medför att utföraren har få möjligheter att agera på ett dynamiskt och kundorienterat sätt vilket i sin tur kan leda till att flexibiliteten och möjligheten att vara innovativ hämmas. Vidare visar resultaten på att det skapas en assymmetri i affärsrelationen vilket medför att parterna hämmas i sina aktiviteter. Kontraktet blir ett substitut för förtroende och tillit istället för att användas för att bygga relationer under kontraktstiden.”

Trots att Caméns forskning avsåg kollektivtrafik så känner vi igen oss. Det finns otaliga exempel där man efterfrågar kvantifierbara insatser som t.ex. antal promenader i äldreomsorgen istället för meningsfulla sociala aktiviteter som är anpassade efter individens behov och önskemål. Många upphandlare och politiker är helt enkelt rädda att hamna i juridiska tvister om man skulle ställa krav som är för allmänna. Inom kvalitetsutvecklingen brukar man säga att varje system är perfekt designat för exakt det resultat det ger. Det betyder att LOU är ganska illa lämpad att upphandla vård och omsorg. Är det kanske dags att skrota detaljstyrningen och skapa relationer och tillit istället?

Henrik Eriksson på Center for Health Care Improvement på Chalmers samanställde en kunskapsöversikt över vad vid vet om upphandlingar och kvalitet. Han gick genom litteraturen utifrån ett kvalitetsperspektiv och avslutar sin rapport med följande rekommendationer:

”1. Från ett kvalitetsperspektiv kan (…) LOU avskaffas eller förenklas. Lagen gör att beställare fokuserar på att göra rätt enligt lagen istället för att utveckla inköpssätt som ger hög kvalitet till minsta möjliga skattekrona.

2. Synsättet på hur hög kvalitet uppnås kan behöva förändras hos upphandlande enheter och myndigheter. Dagens synsätt på kvalitet och tillämpning av kvalitetsutveckling leder till relativt låg kvalitet på vård- och omsorgstjänsterna, och att kvaliteten inte heller förbättras.

3. Genom fokus på partnerskap och relationsbyggande kan beställare och leverantörer tillsammans utveckla och uppnå högre kvalitet på sina gemensamma vårdtjänster.

4. Upphandlande enheter kan behöva att i större utsträckning vid upphandling och under kontraktstiden utvärdera kvalitetsmognaden hos leverantören, samt använda indikatorer som mäter resultatet av vården och omsorgen.”

Vi behöver alltså hitta sätt att utforma partnerskap mellan beställare och utförare som leder till att insatserna kan utvecklas utifrån brukares och patienters behov utan att kostnaderna skenar iväg. Det vill säga, vi behöver ha seriösa beställare och utförare som kommer överens om att gemensamt skapa värde för individerna i form av professionella vård- och omsorgsinsatser och samtidigt ta ansvar för de skattefinansierade resurserna.

Bra exempel för detta är de idéburna offentliga partnerskap (IOP) som börjar bildas runtom i landet. Bräcke diakoni är själv en del i ett IOP i Göteborg där vi tillsammans med Göteborgs stad och flera andra idéburna aktörer skapar stöd för ensamkommande barn och ungdomar. Insatserna utvecklas samtidigt som vi ser vilka behov som finns. Partnerskapet sätter spelreglerna för oss aktörer sinsemellan och resurserna hålls inom angivna ramar. Det fungerar och skapar värde för samhället. Men vi behöver fler modiga tjänstemän och politiker i Sveriges kommuner och landsting – som vågar prova nya, bättre fungerande alternativ.

/Thomas Schneider
​Kvalitetschef

Läs mer

Den goda viljan

Nimby, ni vet. Det är stort den här veckan. Not In My Back Yard. 

Här i Göteborg är det tal om att öppna boenden för flyktingar i några av de ”finare” stadsdelarna. Stadsdelar där barnen går i ridskola och utsikten vetter mot havet. Och vilket hallå det blivit. ”Vi vågar inte låta våra barn gå ut!”. ”Vi har redan tagit vår dotter ur ridskolan, för boendet ska ju ligga strax intill”. ”Var ska barnen leka om det byggs baracker på det fältet?” (som om barn plötsligt skulle få för sig att leka utomhus…). Dumheten firar nya triumfer. En får väl anta att de flesta som har råd att bo där utsikten vetter mot havet också är välutbildade människor, men utbildning och klokhet är uppenbarligen helt olika saker. Klok kan man vara alldeles utan utbildning. Och dum kan man tydligen vara även om man gått på handelshögskolan.

Jag tänkte berätta om några kloka:

En medarbetare här på Bräcke diakoni berättade att hennes dotter, efter att det blivit bestämt att ett flyktingboende skulle öppna på deras ort, sagt att hon var rädd. Modern trodde förstås att hon lyssnat på de många som var rädda för flyktingbarnen som skulle komma. Dottern svarade: ”Nej, jag är rädd att folk ska vara dumma mot dem”.

En annan medarbetare anmälde sig till att vara flyktingguide. Hon blev satt på kölista, för de hann inte hantera alla som ansökt om att få vara flyktingguide.

Inlägg på Facebook av Bräckekörens ledare: ”Vi bor granne med Göteborgs första boende för ensamkommande. Det enda som är irriterande med det är personalens parkeringar nära korsningarna. Allt annat är fint.”

Facebook-gruppen ”Vi som vill ha flyktingboende i Haga och Linné-Majorna” växte igår kväll med över 100 personer.

Jag har funderat på att bli god man för ensamkommande barn. Då måste man gå kurs, som ges av två olika studieförbund. Det fanns ganska många kurser att välja på. Alla var fullbokade.

Det finns så många kloka människor. Som är nyfikna på hur det är att komma från en annan kultur, som vill lära sig mer. Som vill förstå. Så mycket god vilja. Så många som vill vara flyktingguide, fadderfamilj, volontär. God man, uppenbarligen. Som gärna vill att det byggs boenden för flyktingar just i närheten av där de bor. De kloka finns förstås även där det är som finast att bo. De skriker inte högst. Men jag är säker på att de är flest.

/Anna Österberg
Präst, Bräcke diakoni

Läs mer

Sidor

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni