Från idékraft: Helena har ett livslångt uppdrag
Som ung tyckte Helena Jonsson att de diakoner hon stötte på var lite gamla och tantiga. Ändå var hon tidigt klar över att det var just diakon hon ville bli. – Att få möta människor och följa med en liten bit på deras väg, det är så fantastiskt, säger hon.
Hon kommer gående i korridoren, det ljusa håret kort och lite rufsigt, iklädd tajt jeansjacka och en sjal slängd runt halsen.
– Jag är lite förtjust i kläder, erkänner Helena Jonsson.
Blicken är glad, nyfiken. Som att hon verkligen vill lyssna, vill mötas. Hon tycker mycket om möten.
– Jag har nog alltid känt att jag vill arbeta med människor, säger hon lite eftertänksamt.
Helena växte upp i Rävlanda och hade med sig ett kyrkligt sammanhang hem-ifrån. Hon konfirmerade sig, jobbade som ungdomsledare inom kyrkan och kände att hon trivdes och fick växa där. Så småning-om utbildade hon sig till församlingsassi-stent och jobbade ett tag som det. Sedan var det någon som sa att hon skulle passa bra som diakon, hon sökte till utbildningen inom Bräcke diakoni och kom in.
– Där kände jag, ja! Här har jag hamnat helt rätt!
Helena magasinerade sina möbler och flyttade in på andra våningen på Diakoni-gården, det som nu är Bräcke diakonis huvudkontor.
– Jag är faktiskt en av de sista studenterna som bodde på skolan, det var 1991–1992, säger hon.
Som en av två diakoner arbetar Helena med att hålla liv i Bräcke diakonis värdegrund och identitet. Genom funktionen Andrum stöttar hon ledningsgruppen, men håller även utbildningar för nyanställda. Alla ska veta vad organisationens värdegrund går ut på. Den som beskrivs som ”viljan att se och kraften att förändra”. Det som är diakoni i praktiken.
– Det handlar om medmänsklighet.
Vårt arbete ska utföras professionellt, men inte utan medmänsklig omsorg. Diakoni måste alltid hända. Det är inget man bara kan tänka på och prata om. Samtidigt är det viktigt att stanna upp och reflektera över vad diakonala värden är, menar Helena.
– Det är viktigt med ömsesidigheten, att vara medveten om att vi är jämbördiga. Vi tror att alla människor har ett värde, oavsett vem man är och vad man presterar.
När Bräcke diakoni grundades 1923 var det just utbildning av diakoner som var huvudsysslan. Utbildningen upphörde 2014, men det diakonala uppdraget finns kvar som en central pelare i verksamheten. Diakoni är ett yrke, men också ett livslångt uppdrag som utförs på uppdrag av kyrkan. För Helena är det en styrka och en tillgång.
– Jag tänker att jag aldrig är ensam när jag möter en människa, Gud är alltid med. Det är skönt att få tänka så.
Hon har nästan lite svårt att uttrycka vad tron betyder för henne personligen. Den är liksom vardagen.
– Det är en känsla av samhörighet, säger hon. En tro på att det finns någon mening med mig och med andra. Tron ger mig en grund att stå på, en bas. Samtidigt poängterar hon att man inte måste ha en viss tro för att man jobbar inom Bräcke diakoni.
– Vårt uppdrag är att uttrycka medmänsklighet. Och det är många som kan enas i det uppdraget.
Diakonerna tillhör HR-avdelningen, och uppdraget är så mångfasetterat att det svårligen låter sig beskrivas. De har en friskvårdskör för personalen, leder grupp- aktiviteter, håller andakter, erbjuder enskilda samtal för medarbetare. Den gemensamma nämnaren är möten människor emellan. Och kanske friheten.
– Tillgången i diakonin är att man får vara lite närmare, säger hon. Uppdraget är inte så strikt avgränsat. Samtidigt måste man kunna säga ifrån. Våga det, när människor far illa.
Text: Ylva Bowes