#jagärbräckediakoni: "Jag känner att jag gör skillnad"

Eva Börjeson är sjuksköterska på vårt barn- och ungdomsboende Östergården. Hon är en av alla de pusselbitar som gör oss till den organisation vi är. Det här är hennes berättelse om när det hände, som inte fick hända - att smittan kom.

 ”Våra barn och unga på Östergården är ju just unga. Så de har inte setts som en riskgrupp. Men givetvis har det funnits en stor oro. De är sköra. De har sämre immunförsvar. Många har problem med sin andning och behöver hjälp av maskiner för att kunna hosta, något som för dig och mig kommer helt naturligt. Så givetvis vidtog vi alla åtgärder. Och vi kom väldigt långt med det. Hela våren och sommaren klarade vi oss helt. Men i slutet av hösten, veckan före jul, då brakade det loss.

"Jag kunde inte lämna över när våra barn och unga var så sjuka. Det ville jag inte."

 

Vanligtvis finns jag i huset måndag till fredag. Men nu insåg jag att jag ville vara tillgänglig även andra tider. Jag kunde inte bara lämna över när våra barn och unga var så sjuka. Det ville jag inte. Vi är ett team. Det tror jag vi alla kände starkare än annars. Vanligtvis funkar det ju så att hemsjukvårdens sjuksköterskor tar över på helgen, men det är svårt för dem i ett sådant här läge. De känner inte organisationen. Jag och mina kollegor har arbetet upp en tillit och ett riktigt tajt samarbetet. För mig fanns inget alternativ. Att bara stänga av på helgen hade inte gått. Det hade känts som om jag svek dem, när de behövde mig som mest. Den mest intensiva fasen gick över efter en dryg månad. Det jag tror att vi alla kände då var en enorm tacksamhet, alla ungdomarna klarade sig. Alla överlevde – det var inte självklart.

”Jag tycker barnen här på Östergården är elitidrottare. De kämpar minst lika mycket.”

 

Vi hade inte orkat hur länge som helst, såklart. Men man orkar det där extra när det verkligen behövs. Det är ett speciellt jobb. Det ger väldigt mycket tillbaka. För mig är lagarbetet så väsentligt. Jag känner mig verkligen uppskattad och jag känner att jag gör skillnad. Jag hoppas att jag också förmedlar det till dem jag jobbar med, att jag verkligen trivs med mitt jobb.

Jag har bara varit på Bräcke sedan 2018. Innan var jag skolsköterska på en gymnasieskola för elitidrottare. Det är ytterligheter, kan man tycka. Men jag tycker barnen här på Östergården är elitidrottare. De kämpar minst lika mycket. De behöver kämpa bara för att kunna andas. Därför tycker jag att orden funktionsvariation är så bra. Det sätter fingret på att vi alla måste kämpa, men att våra förutsättningar varierar. Jag kan önska att fler fick chansen att möta våra barn och unga. Se och uppleva den glädjen som finns här. Då skulle fler förstå.

Ett ögonblick jag aldrig glömmer är när jag var inne hos ett av våra barn och kittlades. Jag låtsades att jag var en borr, för hen älskar borrmaskiner. Precis när vi hade så roligt så fick jag ett samtal från IVA, intensivvårdsavdelningen. Där var ett annat av våra barn, och kämpade för sitt liv. Läkaren ställde den obligatoriska frågan om allt skulle göras för att rädda livet på patienten. Det är inte min fråga att svara på. Men just då kändes svaret så oerhört självklart.”

Stolta och engagerade medarbetare är ett av fyra fokusområden som Bräcke diakoni satsar på för att kunna göra mer för fler. Området har fått hashtagen #jagärbräckediakoni. Under den vill synliggöra det som både stärker den interna stoltheten och höjer statusen på att jobba inom vård och omsorg. Hitta mer innehåll genom att söka på #jagärbräckediakoni i våra sociala och digitala kanaler. 

 

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni