Påskfirande i en oviss tid

Om vi skulle räkna alla ord som har skrivits och sagts om Corona under det här årets första månader, borde det finnas ett outtömligt förråd som hjälper oss att beskriva det vi just nu upplever. När vi håller fokus på att förhindra spridning av sjukdomen, hitta strategier för en ny vardag och följa utvecklingen utan att drabbas av panik, sätter vi visserligen ord på allt det praktiska omkring pandemin.

Samtidigt uttalar vi oss varje dag på ett sätt som vore helt otänkbart för bara några månader sedan. Vem av oss hade exempelvis kunnat föreställa sig ett seriöst samtal som handlar om att vi från och med nu inte får lov att besöka någon vi älskar?  

Mitt i all ovisshet om framtiden ska vi den här veckan fira påsk. En stilla vecka. Med ett budskap om lidande, död, uppståndelse och nytt liv. Hur får vi syn på ett hopp när Covid-19 ser ut att stjäla alltmer av det vi kallar för en normal vardag?

Ofta menar vi att livet kommer först och sedan döden, medan påskens berättelser pekar på det omvända. Från död till liv. Från mörker till ljus. Med start på skärtorsdagen då människor samlas i omsorg och förberedelser inför det som skall komma. Genom långfredagen då människor tvingas se ett lidande och frågar sig varför. Påskaftonen då människor stöttar varandra i att hålla ut och stå kvar. Tills livet återvänder till oss på påskdagen. Där och då får vi också nya ögon på oss själva, varandra och det som har burit oss under svårigheterna.

För hundra år sedan levde världen i efterdyningarna av spanska sjukan och i Göteborg blev den utbredda fattigdomen ännu synligare. I omsorg och förberedelser samlades då människor för att praktiskt möta frågan om lidandets alla varför. Det tidiga Bräcke diakoni erbjöd en plats för dem som lyssnade till kallelsen att sändas ut i tjänst för sjuka, hjälpbehövande och nödlidande medmänniskor. Nästan hundra år senare formulerar Bräcke diakoni det så här; ”vi vågar möta människor i livets alla situationer.” och ”vi går inte förbi där vi behövs.” Hur samhället än har förändrats genom ett helt sekel så gäller exakt samma vilja att stå kvar med utsatta människor. Trots att trender, tendenser och tider ibland har visat på en helt annan riktning. I den tryggheten har gäster och boende i våra verksamheter genom decennier gång på gång upplevt att livet kommit tillbaka till dem.

Därför får påskhelgerna även i år påminna och uppmana oss till en tro på att det finns liv, ljus och hopp. Även i en pandemi. Tro blir då inte bara en känsla utan en kunskap, ett löfte och en levande verklighet. Den vardagen gör oss till medmänniskor inför varandra även när orden inte räcker till.

/Peter och Eva på Andrum

 

Andrum är Bräcke diakonis minsta men dock väldigt viktig stödfunktion. På andrum finns Eva och Peter, två diakoner som fyller sina dagar med möten och samtal med medarbetare och gäster. I sina samtal vill Peter och Eva ge individen kraft att förstå, hantera och skapa mening i olika livssituationer.

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni