Från idékraft: Trygghet och engagemang

Till Mellangårdens psykiatriboende kommer unga med psykisk ohälsa. Här finns en plats att landa på där stöd och värme ska ge kraft att komma vidare. Med medmänsklighet som främsta arbetsredskap är det inte så konstigt att många kallat boendet sitt hem.

I en oansenlig beige tvåvåningsbyggnad ligger psykiatriboendet Mellangården. Just idag färgar hösten omgivningarna vackert gula och ett stenkast bort reser sig nybyggda Kvarteret Leffler med sin karaktäristiska arkitektur.
Mellangården har funnits här, mitt i Bräcke diakonis område på Hisingen, i precis 20 år. När vi kommer på besök sitter en inbjudan till jubileumskalas på entrédörren. Den som vill är välkommen att fira med kaffe, saft och tårta. Vi går genom korridoren, bort till köket där boendeassistent Anne Ravens i full färd med att fixa frukost.
– Nu under pandemin kör vi bordsservering men i vanliga fall dukar vi fram en buffé så får de boende själva ta vad de vill ha, säger Anne samtidigt som hon serverar ett par prickigkorvmackor till en frukostgäst som slagit sig ner vid det ljusa träbordet.

På Mellangården bor unga vuxna, mellan 18 och 35 år, med psykiska funktionsnedsättningar. Boendet har totalt 16 lägenheter och här bor man mellan några månader upp till tre år. Målet är alltid att den som bor här ska utvecklas och så småningom klara av ett mer långsiktig, självständigt, boende. Det kan till exempel vara en träningslägenhet eller ett referensboende. Med eller utan stöd.

Boendesamordnare Susanne Karlsson möter upp i köket. Alla boende på plats uppmärksammas med ett varmt godmorgon och en liten pratstund. Hon har ett självklart sätt att röra sig i lokalen och på bred göteborgska välkomnar hon oss in i personalrummet.
– Det är faktiskt ovanligt snurrigt här idag, vi har några sjuka medarbetare och vikarier. Och så är det måndag också. Men det där ordnar sig alltid till slut, säger hon.
Och hon om någon borde veta. Susanne har jobbat på Mellangården sedan starten 2001. Vi slår oss ner i personalrummet soffor och personalen börjar dagen med en kort avstämning och rapport från helgen. Sysslor delas upp. En boende ska ha sällskap till Mölndals sjukhus, lunchen ska serveras och apoteket ringas. Med i mötet finns förutom Susanne och Anne också Joel Almroth som arbetar som boendepedagog. Han tar på sig lunchfix och apoteket. Anne tar skjutsen till Mölndal och Susanne lovar att ringa runt och lösa bemanningen. Gruppen är samspelt och omtanken om de boende lyser igenom.

Samtalet glider in på engagemang. Hur gör man egentligen för att inte tappa drivet efter 20 år på samma arbetsplats. Blir det inte tråkigt?
– Nej absolut inte, tvärtom, svarar hon. Det kommer hela tiden nya utmaningar i verksamheten. Eftersom vi är ett korttidsboende förändras boendegruppen med jämna, eller kanske snarare ojämna, mellanrum. Vi behöver hela tiden vara med och se hur vi kan hjälpa både gruppen och den enskilde framåt. Och så händer det såklart mycket inom vårt område, inom psykiatrin, det är väldigt stimulerande, säger Susanne. Kollegan Anne fortsätter.
– Jag skulle nästan vilja säga att det är ett kall, i brist på bättre ord. Jag tror alla vi som arbetar här känner så. Att detta är något vi verkligen brinner för och älskar att göra. Om det inte finns tillräckligt med engagemang är det svårt att trivas i den här rollen som vi har. Du måste bry dig om de boende. På riktigt.


Ordet engagemang återkommer ofta. Det och trygghet. Men så är det också Mellangårdens verkliga styrkor om man frågar den som bor, eller har bott här. Jenny har varit på Mellangården i 1,5 år.
– Man får väldigt mycket stöd här, personalen bryr sig verkligen om oss, det märks. Samtidigt kan de vara lite jobbiga när de pushar en att göra saker själv, och bli mer självständig. Det är jobbigt att vara sjuk och ibland orkar man kanske inte lyssna. Men jag vet att de tjatar för att de bryr sig och vill hjälpa mig att komma vidare. Det är ju därför jag bor här just nu.

Vi sitter vid köksbordet i Jennys lägenhet på bottenplan. Den är överraskande stor med eget badrum och uteplats. Jenny har sovit dåligt och är lite trött. Hon berättar att hon trivs väldigt bra på Mellangården, här känner hos sig trygg.
– Jag vet att det alltid finns någon jag kan prata med om jag mår extra dåligt eller behöver hjälp med något praktiskt. Jag litar på personalen här.

Alan Abdali är verksamhetschef på Mellangården. Vi kliver in på hans kontor och Alan ber om ursäkt för morgonens lite röriga start men utstrålar samtidigt absolut lugn. Alan är socionom och har arbetat länge inom området, bland annat som kontaktperson, samordnare och kurator. I drygt tre år har han arbetat på Bräcke diakoni, först som verksamhetschef för två HVB-boenden och nu här på Mellangården. Ganska snart glider samtalet in på det där ordet igen, engagemang. Hur ser han till att engagemanget hålls på en nivå där den inte tar för stor plats i medarbetarnas privatliv?
– Engagemang är en viktig pusselbit till en fungerande verksamhet, men det måste såklart tas om hand på rätt sätt så det inte svämmar över.
Alan berättar att alla medarbetare tillsammans har regelbunden handledning med en extern psykolog inriktad på området. I detta forum kan det vädras och ventileras när det behövs. På verksamheten har man också kvalitetstimmar där befintliga rutiner regelbundet ses över och justeras där det behövs. På så sätt kan medarbetarna direkt vara med och påverka sin arbetssituation och bidra med sin kompetens.

– Vi brukar säga att inget är nytt under Mellangårdens himmel, men så har vi också gjort detta i 20 år, säger Alan.
Och det är erfarenheten som gör att personalen tillsammans kan hantera mer eller mindre kaosartade situationer som trots allt kan uppstå på ett boende som Mellangården. Samtidigt trycker han på vikten av att inte stanna upp och nöja sig bara för att det fungerar bra just nu.
– Det finns en nyfikenhet och ett sug efter ny kunskap bland medarbetarna. Vi är alla överens om att det är viktigt att inte bli bekväm och luta sig tillbaka bara för att det fungerar bra just nu. Vi måste vara på tårna och vilja veta mer om vårt område.

Alan nämner också ett öppet arbetsklimat med trygga medarbetare som framgångsfaktorer. Att det är högt i tak och alltid ok att säga att man haft en tuff dag eller att något känns svårt.
– Viktigast för oss är att de boende känner sig trygga här. Och för att det ska ske måste personalen vara trygga med varandra, och i sig själva.

 

Nyfiken?

Klicka här och läs mer!

Nyheter

Vi är också en del av Bräcke diakoni